DEBATT Den nya tidens krigsföring kräver möjlighet till snabb mobilisering, rörlighet och flexibilitet. Därför måste vi politiker vara lyhörda för Försvarsmaktens behov, skriver Anders Hansson (M), som gärna ställer sig bakom ökat försvarsanslag för en förbättrad försvarsförmåga.
Överbefälhavare Sverker Göransson uttalade sig i början av året om att Sverige endast kan försvara sig mot en fiende i en vecka med den nya försvarsorganisationen. Många har därefter svarat och krävt att försvarsanslagen och vår försvarsförmåga ska öka. Jag ställer mig mer än gärna bakom detta, men tar också tillfället i akt att poängtera att ÖB i samma intervju berättade att svensk försvarsförmåga med förändringarna som nu genomförs kommer att vara bättre än den varit de senaste 10-20 åren.
Men räcker det? Jag tycker att vi ska vara ödmjuka inför det faktum att vi har påbörjat ett långsiktigt arbete för att öka försvarets förmåga att lösa sin uppgift. Självklart vore det allra bäst om vi redan hade nått ännu längre, men den förändring som nu pågår är ett steg i rätt riktning.
När Alliansregeringen tillträdde 2006 kunde Sverige mobilisera runt 11 400 soldater och sjömän inom ett år. Förutsatt att Försvarsmakten fick tre år på sig att genomföra mobiliseringen kunde ytterligare 20 000 soldater bli tillgängliga. Detta var den situation som vi fick ta över efter tidigare regeringars ständiga neddragningar på Försvarsmaktens verksamhet.
Det är viktigt att poängtera detta, då jag ofta stöter på synpunkter kring försvaret som grundar sig på en bild av hur svenskt försvar såg ut på 70- och 80- talen. Självfallet hade jag som moderat helst sett ett starkare försvar redan nu, men vi är tvungna att utgå från den verklighet vi mötte 2006.
Av varje årskull kallades endast 12 procent, ungefär 5000 personer, in till någon form av värnpliktstjänstgöring. Försvaret led av stora underskott och inga krigsförbandsövningar eller repövningar kunde genomföras. Organisationen var dessutom uppdelad i en nationell insatsorganisation och en särskild utlands- /insatsstyrka. För varje internationell insats utbildades soldater som efter utfört uppdrag skickades hem med en klapp på axeln.
Med den nya försvarsorganisationen får vi heltids- och deltidsanställda soldater och sjömän. Plikt har ersatts med frivillighet. Sverige får i den nya organisationen ungefär 28 000 stående och kontrakterade soldater, därtill kommer 22 000 soldater inom hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna. Vidare bryts uppdelningen mellan nationell organisation och utlandsstyrka. Samtliga soldater blir nu anställda av Försvarsmakten och därmed kan erfarenheter och kunskaper tas tillvara på ett helt annat sätt. Detta till stor gagn för såväl hemvändande soldater som för de nya soldater som får ta del av deras erfarenheter.
Den nya tidens krigsföring kräver möjlighet till snabb mobilisering, rörlighet och flexibilitet. Soldaterna i den nya organisationen kommer att vara insatsberedda inom en vecka och därmed snabbare på plats för att kunna möta ett eventuellt angrepp. Detta är en klar förbättring jämfört med tidigare då vi behövde ungefär 3 år för att uppbåda och utbilda 30 000 soldater.
Här bör Rysslands krig mot Georgien 2008 nämnas. Det var över på fem dagar. Hur många hade vi kunnat mobilisera på så kort tid i den tidigare organisationen?
De förändringar som nu genomförs är genomgripande och ställer stora krav på försvaret. Målet är att få soldater och sjömän som är genuint intresserade av att vara en del av Sveriges försvar att söka anställning. Frivilligheten ställer krav på att Försvarsmakten måste vara en attraktiv arbetsgivare, med bra utbildningar och villkor, ändamålsenliga övningar och möjligheter till personlig utveckling. Lika stor vikt måste också läggas på att behålla den personal som anställts. Utbildningar med civilt meritvärde, eventuella premier eller andra förmåner bör diskuteras.
Här måste vi politiker vara lyhörda för Försvarsmaktens behov. Då får vi rätt utbildade, rätt utrustade, rätt övade och erfarna soldater och förband. Det är vägen till en ökad svensk försvarsförmåga.