Under hösten ändrades riktningen för Sveriges säkerhetspolitik. Nedrustningsfrågor och Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd har blivit säkerhetspolitiska prioriteringar. Partnerskapet med Nato består men är nedprioriterat.
Försvarspolitiskt samarbete är fokuserat på Norden. Det svensk-finska fördjupade samarbetet är begränsat att gälla endast i fredstid. Avståndet till Nato markerades redan i regeringsförklaringen: ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”.
I oktober tog regeringen emot en rapport om försvarspolitiska samarbeten av utredaren Tomas Bertelman. Hans slutsats var att Sveriges nuvarande internationella samarbeten har kommit långt, men räcker inte längre för att ge de effekter som krävs för att utveckla försvarsförmågan. Rapporten föreslog en intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap konkret innebär.
Regeringen avfärdade förslaget men har inte fått bort frågan från agendan. Tvärtom. Anna Kinberg Batras första säkerhetspolitiska budskap var att hon vill se en studie över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap: ”Det är dags nu”. De fyra allianspartierna vill tillsätta en Natostudie, om än med olika ambitioner. Moderaterna och Folkpartiet har tagit ställning för ett medlemskap i Nato och ser studien som en väg mot att förverkliga detta. Kristdemokraterna vill ”förutsättningslöst” genomföra en studie av för- och nackdelar. Frågan om Natostudie lär nu komma upp i de försvarspolitiska samtalen inför det nya försvarsbeslutet.
På sikt är det svårt för Sverige att motivera varför vi står utanför en försvarsgemenskap. Inget europeiskt land kan idag upprätthålla tillräckliga förmågor för att hantera en större konflikt på egen hand. En oroande utveckling i vårt närområde stärker behovet av samarbete. Scenerna från östra Ukraina och Rysslands olagliga annektering av Krim är exempel på scenarier som många länder vill undvika. De visar varför länder har valt att ingå i en försvarsgemenskap.
Nato har både en politisk och militär dimension. Politiskt vill Nato hålla konflikter borta genom att främja demokratiska värden, skapa samarbeten och förtroendeskapande åtgärder. Om de politiska och diplomatiska medlen inte räcker för att hålla konflikter borta ska alliansen ha militär kapacitet för att genomföra insatser.
En attack på en medlemsstat räknas som en attack på alla, så är grunden för det kollektiva försvaret (Natos artikel fem). Men det är upp till varje land att avgöra exakt hur man vill bidra om situationen uppstår. Trycket på att ställa upp med tillräckliga medel är förstås högt. Vid ett tillfälle har artikel fem aktiverats, efter 9/11 attackerna i USA. Både Natomedlemmar och icke-medlemmar bidrog till insatsen i Afghanistan som följde.
Men Nato är mer än artikel fem. Det skapar en länk mellan Europa och Nordamerika med regelbunden säkerhetspolitisk dialog och militära samarbeten. Det är en gemenskap mellan likasinnade stater.
Även utanför artikel fem gör Nato krishanteringsinsatser, i regel med grund i ett FN-mandat. Nato har bättre kapacitet än till exempel FN att leda mer avancerade insatser. Det kan vara katastrofhantering eller för att förhindra pirater som operation Ocean Shield vid Afrikas horn.
Ett medlemskap i Nato ställer också krav. Medlemmarna måste vara beredd att ställa upp för andra. Det kräver att man utvecklar förmåga att verka militärt tillsammans med andra.
Under de senaste åren har Sverige som partnerland anpassat sitt försvar för att kunna verka tillsammans med Natoländer. Nu finns tendenser från regeringen att ställa om detta, med mindre fokus på rörlighet och snabba insatser och istället att binda upp förmågor vid geografiska platser. En sådan förändring borde genomföras i dialog med Nato för att inte minska vår förmåga till samverkan.
Sverige har kommit långt i partnerskapet med Nato. Men det är inget givet samarbete – varje enskild medlem kan när som helst lägga in sitt veto mot partnerländernas aktiviteter och stoppa vårt deltagande. Det skapar en oregelbundenhet och osäkerhet som förstärks nu när ISAF-insatsen har avslutats, och en regelbunden kontaktyta stängs av.
Frågan om Natomedlemskap handlar om något mer än Sveriges försvarsförmåga. Det handlar om att stå upp för värderingar. FN är inte ett alternativ till att ingå i en säkerhetspolitisk gemenskap.