Strax efter årsskiftet hade jag nöjet att på The Mall framför kongressbyggnaden i Washington D.C. få uppleva president Barack Obamas andra installationstal. Redan dagarna innan talet hade staden börjat fyllas av tillresta supportrar och ju närmre tiden för talet vi kom desto fler resväskor trängdes vid Union Station. Ägarna till resväskorna var iklädda alla möjliga Obama-gadgets. Och nästan alla supportrarna var svarta.
Obamas tal bjöd inte på några överraskningar, men det som slog mig var den stora andelen svarta i publiken och den i mina ögon närmast okritiska hyllningen till presidentens tal. Det är först nu efter att jag har läst Karin Henrikssons En droppe svart blod som jag fått en tydligare förklaring till detta.
I över 20 år har Karin Henriksson varit Svenska Dagbladets USA-korrespondent, och ett av de ämnen som hon har kommit att intressera sig för är ”rasfrågor”. Boken är både en personlig reportagebok och en exposé över hur rasfördomarna är del av USA:s historia.
Rasbegreppet i sig, särskilt i en svensk kontext, är minst sagt omstritt, närmast tabubelagt. Det bekräftades då Karin Henriksson presenterade boken på Utrikespolitiska institutet i början av april. Någon i publiken tyckte att bokens titel var provocerande och en annan sa att vi inte alls borde tala i termer av ras. USA utgör däremot rasbegreppet en central del av landets historia och politiska diskurs.
Sedan 1790 utförs vart tionde år folkräkning och då ska medborgarna kryssa i vilken ras de anser sig tillhöra. Uppgifterna ligger till grund för bland annat valkretsindelningar, fördelning av federala bidrag och belysning av eventuell rasdiskriminering.
Den mest intressanta frågan ur politiskt hänseende är varför så många svarta fortfarande är fattiga. Eller som Karin Henriksson formulerar det: ”Varför kan de inte ta sig ur fällan 150 år efter slaveriets upphörande?” I stort sett är boken ett försök att besvara den frågan och det är därför naturligt att hon tar sin utgångspunkt i slaveriet som grasserade som värst under 1800-talets första hälft.
Slaveriet förbjöds år 1865 efter inbördeskrigets slut och tack vare det trettonde författningstillägget. Men de svartas lidande och utsatthet tog inte slut där, utan följdes av åtminstone ytterligare 100 år av frapperande och institutionaliserad diskriminering.
Martin Luther King junior var, som Henriksson lyfter fram, tydlig med att rösträtten var nyckeln till de svartas frigörelse. Två år efter hans mest berömda tal blev delar av hans dröm verklighet i och med ”Voting Rights Act” 1965. Men det skulle dröja ytterligare fyra decennier innan USA var redo för sin första svarta president.
President Obamas centrala betydelse för USA:s svarta – 93 procent av alla röstande svarta gav honom sitt stöd i valet 2012 – är ett genomgående tema i boken och det växlas förtjänstfullt mellan den apartheid-liknande segregationens kopplingar till nutidens USA.
Barack Obama har försökt att undvika rasfrågan och sagt sig vilja vara alla amerikaners president. Men många frågar sig både om han är tillräckligt svart för att representera de svarta ochlite väl svart för de vita? Nu har det ju återigen visat sig att inte ens världens mäktigaste kan bestämma allt själv; helst vill nog Obama kalla sig ”mixed kid from Hawaii”, men fick till sist lov att anta en svart identitet. Hans mamma var vit och från Kansas, hans pappa svart och från Kenya. Bokens titel anspelar på Jim Crow-erans ”one-drop rule” som betydde att en person med ”en droppe negerblod” ansågs vara svart. Något som fortfarande tycks vara identitetsdefinierande.
Från svensk horisont kan rasfrågans centrala position i amerikansk politik kännas frånstötande, men kanske har vi något att lära? Karin Henriksson har varit bosatt i USA i över 20 år och även hon har nåtts av nyheter som ”Tårtgate” och ”etniska svenskar mitt i livet”. Kanske är hon något på spåren när hon från Washington D.C. beklagar sig över denna tröttsamma politiska korrekthet och hur vi i Sverige ”tassar runt”, istället för att angripa sådana känsliga men viktiga frågor?
Boken är därför inte bara läsvärd för dem som har en nyfikenhet för USA, utan den har potential att fungera som en ögonöppnare för många vad gäller just rasfrågan. Bokens höga ambitionsnivå är både dess styrka och svaghet. Den är övergripande och ger ett välunderbyggt svar på frågan varför svarta generellt sett fortfarande är mycket fattigare än vita.
Svagheten är att vissa avsnitt hade förtjänat mer djuplodande analyser på bekostnad av andra mindre viktiga passager. Intressant hade exempelvis varit att läsa mer om varför ras fortfarande tycks vara den mest polariserande kraften i amerikansk politik.
Karin Henriksson avslutar med att skriva att få kan sägas ha gjort mer än Barack Obama för att förverkliga idealen i den amerikanska författningen. Symbolvärdet med att Obama är svart ska såklart inte underskattas, men likaså bör man inte överskatta ords påverkan. Samtidigt är det klart att dessa ord från Kapitoliums trappa värmde oss, nära miljonen åhörare, den där kalla januaridagen:
”Through blood drawn by lash and blood drawn by sword, we learned that no union founded on the principles of liberty and equality could survive half-slave and half-free. We made ourselves anew, and vowed to move forward together”.