På lördagen förklarade USA:s president Barack Obama att han menar att attacken med kemvapen i Syrien måste få konsekvenser för den syriska regeringen. En militär attack är att vänta om kongressen ger sitt godkännande. Den kommer att vara begränsad och inte omfatta marktrupper.
För ett år sedan skrev jag en ledare i Frivärld Magasins första nummer där jag förespråkade en militär insats i Syrien. Vid det tillfället var dödstalet uppe i 20 000, vilket jag redan då tyckte var en förskräcklig siffra. Antalet flyktingar var 200 000. Idag är dödstalet uppe i 100 000 och mängden flyktingar uppe i 1,8 miljoner.
För ett år sedan utgjorde också jihadisterna ett litet inslag i den väpnade oppositionen. Ännu hade inte heller stora mängder vapen skeppats in i landet.
Till detta kan vi nu även lägga en attack med kemvapen.
Ingen kan med vett och vilje påstå att utvecklingen i Syrien har gått åt rätt håll. Den politik som omvärlden har fört, som gått ut på att man ska skapa enighet i FN, och inte ingripa med mindre än att FN:s säkerhetsråd ger sitt godkännande, har bevisligen orsakat tusentals människors död, miljontals flyktingar och ett eskalerat krig med kraftigt ökade inslag av religiös fanatism.
Obamas besked att han står vid sitt ord att ingripa om kriget också kom att omfatta kemvapen är därför välkommet och hedrande för honom.
Mindre hedrande är den linje som Sverige verkar slagit in på. I fredags uttalade sig statsministern och förklarade att Sverige inte kommer att delta i en militär insats mot Syrien.
Militära maktmedel är inte det långsiktiga svaret på hur Syriens problem ska lösas, förklarade han för Dagens Nyheter. Lösningen på Syriens problem ”måste ligga i mer av utvecklingsinsatser”, konstaterade han och pekade på regeringens nya satsning på demokratibistånd som ett exempel.
Reinfeldt var också mycket tydlig med att FN-systemet ska hantera frågan, och att Sverige bara agerar inom ramen för FN.
Uppenbarligen är Sveriges uppfattning att omvärlden ska fortsätta att driva samma politik som hittills när det gäller Syrien. Vi ska begära att FN ”gör någonting”. Samma politik som hittills varit en katastrof ska fortsätta.
Man undrar också hur Reinfeldt tänker sig att Bashar al-Assad ska tvingas till förhandlingsbordet med biståndspolitik. Assad slåss för sin överlevnad och våld är det enda språk han förstår. Han saknar samvete och har hittills inte lyssnat på omvärlden överhuvudtaget. Assad har faktiskt aldrig gått ut med dubbla eller tvetydiga budskap. Han har sagt att han ska slå ned upproret med våld, och det är precis vad han gör.
Om den amerikanska kongressen ger sin president tillstånd att attackera Syrien blir insatsen begränsad. Det blir mer av en straffexpedition än en insats som förändrar dynamiken i kriget. Men det är ändå bättre än inget. Allt för länge har Assad fått göra som han vill.
Alternativet är att fortsätta att hoppas på FN. Och det alternativet har vi sett vad det är värt: tusentals döda, miljoner på flykt, jihadism, kemvapen. Det är ett högt pris FN-kramarna vill att Syriens folk ska betala.
