INDIEN För 20 år sedan revs Babri Masjid, en händelse som blev starten för två decennier av kamp mellan hinduer och muslimer. Trots denna konflikt har Indiens muslimer inte radikaliserats, det skriver Henrik Sundbom i en redogörelse för islams roll i den indiska politiken.
6 december 1992 var en mörk dag i Indiens historia. Efter en lång politisk kampanj stormade över hundratusen hinduer 1500-talsmoskén Babri Masjid i staden Ayodhya. Med enkla tillhyggen och sina bara händer rev de moskén sten för sten för att ge plats åt ett hinduiskt tempel: enligt hindunationalistisk historieskrivning var moskén uppförd på guden Rams födelseplats.
Nu, 20 år senare, framstår 6 december 1992 som en ödesdag. Rivandet av moskén ledde till omfattande kravaller och nästan alla stora utbrott av interreligiöst våld sedan dess kan spåras tillbaka till detta fatala datum. 2002 sattes ett tåg med hinduiska pilgrimer på väg hem från Ayodhya i brand av muslimer. 58 personer dog. Dagarna och veckorna därefter brann butiker, hus och hela byar. Ytterligare närmare 2 000 personer omkom i denna serie av hämndattacker – de allra flesta muslimer.
Ayodhya 1992 blev inte bara startskottet för en ny era av våldsdåd. Det blev också startskottet för en era av religiös och politisk radikalisering. Men det är anmärkningsvärt hur denna radikalisering varit ensidigt hinduisk. Indiens muslimer – och framför allt det muslimska ledarskapet – har visat en förvånande förmåga att gång på gång resa sig ur askan efter våldsdåd och kravaller, och gå vidare med en fortsatt demokratisk övertygelse.
Den som är intresserad av samspelet mellan islam och politik kan inte undgå att förr eller senare studera Indien. Indiens muslimska befolkning, som beräknas uppgå till mellan 160 och 180 miljoner människor, är den tredje största i världen. Endast i Pakistan och Indonesien bor fler muslimer. Detta kan jämföras med 74 miljoner i Iran, 25 miljoner i Saudiarabien och 2,8 miljoner i Storbritannien. Trots detta har islamismen som ideologi, sedan skilsmässan från Pakistan, aldrig rönt några framgångar i Indien.
Pakistan: Ett blödande sår
När Indien vann sin självständighet från britterna, var det många muslimer som oroade sig för att det brittiska förtrycket skulle bytas mot hinduiskt. Rörelsen India Muslim League under ledning av Muhammed Ali Jinnah var drivande i att subkontinentens muslimer skulle få sin egen stat, en kamp som mynnade ut i Pakistans grundande. Men Jinnah var allt annat än en religiös extremist. Han var västerländskt orienterad och för sin tid mycket sekulär. Hans mål var aldrig en religiös stat, utan snarare att freda den muslimska minoriteten från hinduiskt välde.
I ett berömt anförande 1947, strax före självständigheten, sa Jinnah att ”idealet vore att hinduer slutar vara hinduer och muslimer slutar vara muslimer – inte i religiös mening, det är en fråga om personlig tro och upp till individen – men i politisk mening”. Paradoxalt nog blev Pakistan islamiskt, medan sekularismen skrevs in i den indiska konstitutionen.
Relationen mellan Indien och Pakistan har varit långt ifrån friktionsfri, och inte heller relationen mellan hinduer och muslimer i Indien har varit särskilt fredlig. Stormningen i Ayodhya var varken den första eller sista sammandrabbningen. Konflikten har flitigt utnyttjats och eldats på av hindunationalistiska politiker som åtnjuter ett högt anseende i den indiska politiken. Det är fortfarande en utbredd uppfattning att Indien borde ha blivit en hinduisk stat, och det är inte sällan man stöter på personer som på fullaste allvar föreslår att muslimerna bör skickas till Pakistan, alla 180 miljoner. Den hinduiska högerextremismen är våldsam och revolutionär.
Muslimer i politiken
Muslimerna är underrepresenterade i den indiska politiken. Trots att minoriteten uppgår till ungefär 15 procent av den totala befolkningen, är bara 6–8 procent av landets politiker muslimer. En förklaring till den låga representationen är sannolikt den höga andelen inkvoterade politiker från de lägsta kasterna – en annan grupp som fruktade fortsatt förtryck efter självständigheten och som hade stort inflytande i självständighetsrörelsen. Dessa tar ofta plats i folkvalda församlingar på muslimers bekostnad, då det inte är ovanligt att de båda grupperna bor i samma ekonomiskt och socialt underpriviligierade områden. Indiens system med enmansvalkretsar tenderar också att missgynna minoriteter generellt sett.
Det förekommer en omfattande diskriminering av muslimer i politiken – få partier vågar gå till val med muslimska frontfigurer av rädsla för att förlora den hinduiska majoritetens stöd. Men det är inte omöjligt för muslimska kandidater att vinna folkets förtroende. Av Indiens 13 presidenter sedan självständigheten har tre varit muslimer. Den senaste av dessa, Abdul Kalam (2002-2007) hade för övrigt stöd av det moderat hindunationalistiska partiet Indiska Folkpartiet (BJP) – som var drivande i att Babri Masjid skulle rivas. Den betydligt viktigare posten som premiärminister har hittills aldrig innehafts av en muslim.
Den kanske viktigaste förklaringen till den låga representationen av muslimer står att finna i att Indiens muslimer politiskt sett i första hand inte röstar utifrån religion. 2008 genomförde Centre for the Study of Developing Societies (CSDS) i New Delhi en opinionsundersökning bland indiska muslimer. 69 procent angav att fattigdom och arbetslöshet var de viktigaste politiska frågorna. De flesta angav också att de var nöjda med sin religionsfrihet och att de inte upplevde hinduisk diskriminering som en viktig anledning till muslimernas låga ställning i samhället. Det är, mot bakgrund av dessa siffror, inte särskilt konstigt att de flesta muslimer som väljer att engagera sig politiskt gör det i Kongresspartiet, som sedan självständigheten förespråkat vad som närmast kan beskrivas som en sekulär socialdemokrati.
De utpräglat muslimska partier som finns och har funnits i Indien har generellt placerat sig vänsterut på den politiska skalan och samarbetat med just Kongresspartiet. Något betydande islamistiskt parti har aldrig funnits, utan det muslimska politiska engagemanget har koncentrerats kring typiska minoritetsfrågor. I CSDS:s opinionsundersökning svarade bara 4 procent av de tillfrågade att de saknade ett bra muslimskt ledarskap. De muslimska, religiösa ledarna i Indien har gång på gång agerat lugnande när landet hemsökts av religiöst motiverat våld. Vid konflikter som i Ayodhya har hinduiska präster alldeles för ofta hemfallit åt sammanblandning av religion och politik och mer eller mindre explicit uppmanat till våldsamheter. Men de tongivande imamerna har ståndaktigt tagit avstånd från våldsamheter. Vikten av gott ledarskap går inte att underskatta i sådana situationer.
Traditionella värderingar som enande kraft?
Indien är ett land där toleransen är stor mellan olika grupper men kulturen inom de respektive grupperna är ofta mycket traditionell. En del av systemet kan sägas bygga på att varje folk håller sig på sin kant och lämnar den andre i fred. Ett exempel på detta är att de olika religionerna omfattas av olika familjelagstiftning. Den indiska familjelagstiftningen innehåller en separat del för hinduer (inklusive jainer, buddhister och sikher), en del för muslimer plus en del för kristna. I praktiken innebär det att indiska muslimer tillämpar sharia vid till exempel arvstvister och äktenskapsmål. Sharias ställning, som ju orsakar bittra politiska strider i andra länder där muslimer är i minoritet, kan med andra ord uppfattas som en neutraliserad fråga för indiska islamister.
Många muslimer och hinduer delar en mycket konservativ värdegrund som ökar acceptansen för den andra gruppens mer extrema drag. En hindu reagerar inte nämnvärt på ett en kvinna bär heltäckande slöja: att kvinnan skall täcka ansiktet förekommer även bland hinduer, framför allt på landsbygden. Polygami, som är tillåtet enligt den muslimska familjerätten men förbjudet enligt den hinduiska, var länge förekommande i vissa hinduiska kaster och finns närvarande i det hinduiska kulturarvet. De båda religionernas mest fromma grupper delar också en stark kritik mot den moderna världen. Lättklädda kvinnor, föräktenskapliga relationer och kommersialism väcker upprördhet hos såväl hinduer som muslimer. Men till skillnad från många andra samhällen, där sådan upprördhet tydligast tagit sig uttryck i muslimsk radikalisering, framstår de radikala hinduiska grupperna i Indien som betydligt starkare, mer inflytelserika och mer högljudda än de muslimska motsvarigheterna.
Därmed inte sagt att Indien är förskonat från islamistiskt våld. Det finns naturligtvis radikala grupper som valt att stå utanför det demokratiska systemet, och det är inte ovanligt med islamistiska terrordåd. Kashmir utgör en mörk fläck på kartan och framför allt sedan 1980-talet har radikaliseringen tilltagit bland unga, muslimska män i denna delstat. Kashmirs närhet till Pakistan och grannlandets rika flora av extremism, oviljan att acceptera den indiska överheten och en global muslimsk väckelsevåg kan förklara denna utveckling. De flesta muslimska terrordåden är kopplade till Kashmir-konflikten och inte sällan utförda med stöd från extremistgrupper i Pakistan eller något annat muslimskt land. Terrorattentaten mot Bombay 2008 planerades i Pakistan. Indian Mujahedin, som tagit på sig ett tiotal av de värsta dåden de senaste åren, uppges av indiska myndigheter ha nära band till den pakistanska terroristorganisationen Lashkar-e-Toiba. Stödet för dessa grupper bland muslimer i gemen är mycket, mycket litet – framför allt utanför Kashmir.
20 år efter Ayodhya
20 år efter att Babri Masjid revs är Ayodhya fortfarande en brännande het politisk och religiös fråga. En juridisk process har pågått i två decennier, men har fortfarande inte nått något fredsjämkande resultat. Muslimerna vill att moskén ska återuppbyggas av indiska staten. Hinduerna vill komma till skott och bygga sitt Ramtempel så fort som möjligt, och hinduiska aktivister har också inlett bygget. Det senaste domslutet, från 2010, delade platsen mellan de båda religionerna, men själva tempelplatsen tillföll hinduerna. 20-årsdagen förflöt utan våldsamheter. Representanter för båda religionerna uppmanade till lugn och Ayodhyas affärsverksamheter höll stängt under dagen till minne av konfliktens offer.
Ur ett internationellt perspektiv framstår muslimernas roll i den indiska politiken som ett föredöme. De senaste årtiondena har varit blodiga för denna enorma minoritet. Ändå har muslimerna ståndaktigt avstått från att blanda ihop religiös och personlig affekt med politiska agendor, och många av de största våldsdåden med muslimsk avsändare har varit orkestrerade från andra länder. Att även religiöst radikala muslimer deltar i den demokratiska processen kan förklaras med gott religiöst ledarskap, stor frihet att praktisera sin religion och en lång tradition av att förespråka en sekulär stat för att slippa det värre alternativet. För i slutändan är det ändå så att en religiös stat i Indien skulle innebära en hinduisk stat, varför det ligger i alla muslimers intresse att rösta på ett sekulärt alternativ. Jinnahs rädsla för hinduiskt förtryck ekar i resonemanget.
