Gränstvisterna i norr är ett känsligt ämne i Indien, 50 år efter kriget mot Kina. Det bedrivs till exempel en omfattande censur av kartor. Foto: Henrik Sundbom
INDIEN/KINA Den 20 oktober 1962 gick kinesiska styrkor in i Indien, vilket blev startpunkten för ett kortvarigt krig, men en desto längre konflikt. Henrik Sundbom berättar om en gränstvist som, femtio år senare, ännu inte fått någon definitiv lösning.
Den 20 oktober 1962 gick kinesiska trupper över gränsen till Indien. Angreppet skedde simultant i den västra del av Himalaya som kineserna kallar Aksai Chin men som indierna hävdar tillhör Kashmir, och i den östra del som i Indien kallas Arunachal Pradesh men som i Kina benämns södra Tibet. Vad som hade kunnat utvecklas till ett globalt storkrig var över på en månad: de kinesiska styrkorna var överlägsna de indiska på alla sätt.
Så sent som i juni i år genomförde kinesisk militär en storskalig militärövning med Indien som tänkt fiende i Tibet och på båda sidor om gränsen sker en generell upprustning. i Indien har tidningarna inför årsdagen varit fulla av spekulationer om eventuella nya stridigheter de två giganterna emellan. Det är tydligt att såren aldrig riktigt läkt och att dessa båda gränser fortfarande, 50 år efter kriget, är en viktig källa till bilaterala slitningar.
För att förstå denna ofta förbisedda gränskonflikt måste man gå tillbaka till 1914. Indien stod ännu under brittiskt styre och Tibet hade nyss erhållit självständighet, vilken man skulle komma att behålla fram till den kinesiska invasionen 1951. Gränsdragningen i Himalaya var mycket oklar – såväl det brittiska imperiet som Kina gjorde regionala anspråk på större delen av bergskedjan, medan de mindre kungadömen och stamkontrollerade områden som de facto styrde människornas vardag tenderade att förbigås.
Efter en period av aggressiva utfall norrut hade den brittiska administrationen intagit en mer förhandlande position, och 1914 samlades brittiska och tibetanska företrädare i den indiska staden Shimla för att reda ut gränsdragningen länderna emellan. Den gräns som förenade brittiska Indien och Tibet mellan Bhutan och Burma kom att dras enligt principen att de högsta bergstopparna formar en naturlig brytpunkt. Gränsen fick namn efter den brittiska förhandlaren Henry MacMahon, och går fortfarande under namnet MacMahon-linjen. Denna gräns erkändes dock aldrig av Kina, som redan då gjorde anspråk på Tibet.
1949 vann Indien slutgiltigt sin självständighet från britterna och den i hög grad idealistiske Jawahar Lal Nehru intog posten som landets förste premiärminister. Två år senare, 1951, erövrade (eller ”befriade”, som det heter i Kina) Kina Tibet. Förutsättningarna som gällde vid Shimla-konferensen var alltså radikalt förändrade, då inget av de länder som skrivit under överenskommelsen längre existerade. Nehru hävdade av princip att MacMahonlinjen var att betrakta som en faktisk gräns. Det kommunistiska Kina gjorde å sin sida regionala anspråk ända ned mot floden Brahmaputra.
Väster om Nepal rådde en liknande konflikt. Aksai Chin – sannolikt ett av världens ödsligaste och mest otillgängliga områden – var på de kartor som Nehru ärvde från kolonialherrarna markerat som indiskt territorium, trots att det sannolikt aldrig stått under någon särskilt omfattande kontroll. 1956 började kineserna bygga en väg i området. Det tog två år innan den indiska regeringen upptäckte bygget, men när det väl upptäcktes gav det upphov till en våldsam ilska: Indiens territorium var kränkt!
På hösten 1962 ledde dessa slitningar till ett tvåfrontskrig. Ett tvåfrontskrig som bedrevs helt på Kinas villkor. Det var Kina som initierade kriget och det var Kina som till sist avslutade kriget genom ensidigt eldupphör. Folkrepublikens soldater trängde i öst ända ned till den indiska delstaten Assam, men drog sig vid krigsslutet tillbaka till MacMahon-linjen. I väst intog man hela Aksai Chin, och området tillhör alltjämt Kina.
För Indiens del var kriget en regelrätt förnedring. Jawahar Lal Nehru, som umgicks med socialistiska ideal och hade ambitionen att skapa en motvikt till USA och Europa, hade vinnlagt sig om att hålla sig väl med Kina och anfallet betraktades som ett svek av en i många avseenden allierad. Att Kina dessutom gick långt in i landet, för att sedan kvickt dra sig tillbaka, kunde knappast betraktas som något annat än en maktmanifestation. Under kriget stupade över 3000 indiska soldater och ytterligare 4000 togs som krigsfångar, att jämföra med en kinesisk förlust av blott 800 man.
I dagarna är det 50 år sedan denna varböld på den indisk-kinesiska relationen blossade upp. Och det vore en överdrift att påstå att konflikten fått någon egentlig lösning: Såväl Kina som Indien har andra uppfattningar om gränsdragningen än det internationella samfundet. Ett talande exempel hittar jag i min egen bokhylla, en välanvänd guidebok över Indien som på varje kartsida försetts med en ilsken stämpel: ”The external boundries of India as depicted are neither correct nor authentic”. Kartor som säljs i Indien måste nämligen avbilda Kashmir – inklusive de delar som kontrolleras av Kina och Pakistan – som indiskt territorium. Den kinesiska attityden är inte helt olik den indiska. Det är till exempel bara några år sedan Google hamnade i blåsväder efter att i sin karttjänst ha visat hela Arunachal Pradesh som kinesiskt territorium för sina kinesiska användare.
I Indien diskuteras årsdagen av kriget med en försiktighet som gränsar till ängslan. Nyhetsmagasinet India Today publicerade nyligen en intervju med arméstabschefen Bikram Singh med rubriken Kriget 1962 kommer inte att upprepas. Singh förklarar att beredskapen är hög: ”Vi kommer inte att tillåta att fienden passerar landets gränser.” Det är en högt uppskruvad retorik. Frågan är om den är befogad.
En anledning till den indiska oron är en ökad kinesisk militär närvaro i pakistanska Kashmir. Den officiella anledningen är att Kina vill garantera säkerheten för de infrastrukturprojekt som drivs av kinesiska företag i regionen, men de indiska generalerna gör nog klokt i att inte lita blint på den förklaringen. En annan anledning till skepticism är kinesisk upprustning i Tibet. Denna syftar naturligtvis delvis till att stävja den tibetanska självständighetskampen, men det faktum att man också lär ha genomfört övningar med fokus på just den indiska gränsen och för första gången utrustat flygplatsen Gonnga i Tibet med stridsflyg vittnar om andra avsikter.
För indisk del kan kriget för femtio år sedan tjäna som en påminnelse om internationella vänskapsband. Liksom svenska regeringar krampartat klamrar sig fast vid tanken om alliansfrihet, har de indiska fört vidare ett nehruanskt tankegods om en tredje väg. Men trots att Nehru, vid sidan av bland andra Josip Tito och Gamal Abdel Nassar, var en av arkitekterna bakom Alliansfria staternas organisation och gjorde sitt bästa för att upprätthålla goda relationer med Sovjetunionen, var det Storbritannien och USA som kom till undsättning när det väl gällde. Enligt inspelningar från Vita huset, vars sekretess hävdes 2007, lekte president John F Kennedy med tanken att angripa Kina med kärnvapen om nya attacker mot Indien inleddes. Lyckligtvis lämnade idén aldrig Ovala rummet, men Indien förärades ändå betydande militärt stöd i slutskedet av konflikten 1962.
Den indiska alliansfriheten är ett hett politiskt ämne även inför det kommande parlamentsvalet 2014. Under premiärminister Manmohan Singh har landet inlett ett fördjupat energipolitiskt samarbete med USA, framför allt med avseende på kärnkraft, som oppositionspartier såväl till höger som vänster menar bereder väg för militära samarbeten. Samtidigt märks en attitydförändring till Nehrus alliansfrihetspakt: när denna sammanträdde i slutet av sommaren var det få bedömare som inte dömde ut projektet som ett föråldrat samarbete mellan stater helt utan gemensamma nämnare.
Den indiska-kinesiska relationen saknar inte ömma tår. Vid sidan av den i allt väsentligt ouppklarade gränskonflikten, finns ett antal andra faktorer som skulle kunna bidra till en eskalerad konflikt. Indiens ställningstagande för Tibet, tydligast manifesterat genom att man tog emot Dalai Lama när denne drevs på flykt 1959 och sedan dess välkomnat en strid ström av tibetanska ledare, är en ständig nagel i ögat på den kinesiska regeringen. Och det faktum att Kina och Pakistan har nära band till varandra militärt gör att Indien i det tysta konstant rustar för tvåfrontskrig. En uttalad indisk–amerikansk militär allians skulle sannolikt skapa en viss irritation i Kina – samtidigt som det skulle höja tröskeln för ett militärt angrepp.
Det finns naturligtvis också en lång rad tunga faktorer som talar emot att den kinesiska draken och den indiska elefanten åter skall drabba samman. Vad gäller gränstvisten gör de båda länderna fortfarande anspråk på respektive områden, men för invånarna i dessa perifera bergstrakter råder knappast längre någon tvekan om vilka regeringar de ska vända sig till för stöd. Genom utbyggnader av infrastruktur och samhällsservice har Kina och Indien sedan 1962 mutat in sina revir så till vida att ifrågasättandet av varandras gränser i hög grad är en skrivbordsprodukt.
Men den kanske viktigaste anledningen för de båda länderna att hålla sams är ändå handeln. 1962 var Indien och Kina två nationer som i hög grad präglades av protektionism, planekonomi och socialism. I dag kan inget av länderna knappast kallas socialistiskt annat än på pappret (de kinesiska förhållandena är välkända, mindre bekant är att socialismen faktiskt är inskriven i Indiens grundlag). De senaste decennierna har respektive gränser öppnats för såväl export som import. De politiska tvisterna till trots är handeln mellan de båda länderna livaktig och Indiens utrikesminister Somanahalli Mallaiah Krishna förklarade nyligen att målsättningen är att den bilaterala handeln skall uppgå till 100 miljarder dollar 2015. Den summan slår sannolikt högre än en svårtillgänglig bergsplatå.
