KUBA Den 23 oktober 1962 var världens blickar för andra dagen i rad riktade mot Kuba. Dagen innan höll USA:s president John F. Kennedy ett tv-sänt tal (se ovan) där han informerade världen om Sovjets missiler på Kuba och USA:s planerade karantän. Kennedy själv hade informerats om detta förhållande morgonen den 16 oktober. Veckan som följde till offentliggörandet var full av överläggningar och förhandlingar.
Det är i dag exakt 50 år sedan amerikanska fartyg tog position runt Kuba, men också sedan OAS (Organization of American States) enhälligt röstade för USA:s karantän och gav den viktigt stöd i ett kritiskt läge. Bara en dag senare kom sovjetiska fartyg med kurs mot ön. Världen höll andan.
Den storpolitiska rad av misstag som kulminerade i Kubakrisen förde onekligen mänskligheten till helvetets portar. Närmare ett kärnvapenkrig än så har vi sannolikt aldrig varit. Det var en tid då världen behövde USA i ännu högre grad än i dag. Demokrati var inte normen och frihet kunde inte tas för given av någon. Under John F. Kennedys ledning hade USA vacklat i utrikespolitiken. Men till slut stod man upp som den fria världens ledare och gjorde vad som krävdes.
Storpolitik är ofta ett spel med högt tonläge, små marginaler och ett ännu mindre utrymme för att göra fel. Konsekvenserna av ett ogenomtänkt drag blir snabbt gigantiska och förödande. Kubakrisen exemplifierar detta på ett utmärkt sätt.
Situationen uppstod och eskalerade på grund av ett antal riktigt dåliga beslut. Grisbuktsinvasionen, det CIA-uppbackade och misslyckade försöket att störta Fidel Castro 1961, spelade stor roll. Det halvhjärtade projektet projicerade en bild av president Kennedy som obeslutsam och svag. Invasionsförsöket gjorde dessutom Castro övertygad om att USA skulle fortsätta försöken att störta honom, samt gav Sovjetunionen en känsla av att det var läge att agera.
För Nikita Chrusjtjov innebar Kuba dels en möjlighet att utjämna styrkeförhållandena mellan Sovjetunionen och USA, dels en strategisk testballong. Om Väst inte satte hårt mot hårt i fråga om Kuba var risken stor att Sovjetunionen hade vänt blicken mot Västberlin. Den demokratiska zonen ansågs inte bara vara ett ideologiskt problem utan även ett hot mot Östtyskland.
Det stora felet från Sovjetunionens sida var att de lade för stor vikt vid Kennedys agerande mot Kuba och mot Castro, som dock i sig visade stora brister. Embargot som ursprungligen infördes 1960, efter att amerikanska tillgångar nationaliserades och förstärktes kraftigt i början av 1962, är fortfarande omdiskuterat men är i grund och botten en sund sanktion. Ekonomiskt är det ett svar på de värden som försvann i samband med nationaliseringen, och moraliskt hjälper det till att försvaga en illegitim regim som förtrycker sin egen befolkning.
När det hela utspelade sig såg det sannolikt ut mer som ett tafatt försök bland många från en oerfaren president som inte riktigt visste vad han skulle ta sig till. Men Kuba var en sak, Sovjet en annan och så även för Kennedy. Han var långt i från en krigstidspresident, men hanteringen av Kuba bör ha visat honom vikten av att agera med den kraft situationen faktiskt kräver eller inte alls. Att man i Sovjetunionen bedömde att kusten var klar var nästa stora misstag.
Konflikten som följde på dessa misstag var typisk för Kalla kriget på så vis att den i stor utsträckning var symbolisk. Missilerna som Sovjet ville placera på Kuba skulle bara förändra det militära och strategiska läget marginellt och dessutom under en kortare tid. USA:s numerära överläge vad gällde strategiska stridsspetsar var odiskutabelt och placeringen på Kuba skulle inom ett par år vara meningslös i takt med Sovjets ökande arsenal av interkontinentala missiler.
Symboliskt skulle dock utgången av konflikten få större betydelse. I allmänhetens ögon skulle segern, oavsett vem den gick till, te sig mycket större. Att låta Sovjet placera missiler på Kuba vore att bryta mot Monroe-doktrinen, vilket skulle betraktas som ett stort svaghetstecken. Dessutom fanns Västberlins öde i periferin, vilket ytterligare höjde insatserna.
I dag är kanske den nonchalans som kännetecknade konfliktens upprinnelse mest slående. I likhet med senare kriser var den amerikanska underrättelsetjänstens arbete under all kritik. Att Sovjet skulle placera kärnvapen på Kuba var ett påtänkt scenario men betraktades praktiskt taget som otänkbart. Den sovjetiska bedömningen av Kennedy visar med all önskvärd tydlighet att inte heller de hade tillgång till goda underrättelser. Båda sidor verkar ha blivit lika överraskade över att det gick så långt som det gick.
När jag gick i skolan och fick lära mig om Kubakrisen för första gången lät det som att allt var ett enda stort misstag. Hade man bara haft bättre kommunikationsmöjligheter hade det aldrig behövt inträffa. Införandet av den röda telefonen, direktlinjen mellan Vita Huset och Kreml, ansågs leda resonemanget i hamn. Utöver att vara direkt felaktigt – bättre kommunikation hade visserligen minskat oron i krisens absoluta slutskede, men kan knappast sägas ha något att göra med uppkomsten – var det ett allvarligt förminskande av USA:s insats och typexemplet på den svenska tredje vägens baksida.
Att placera kärnvapen på Kuba kan dock inte likställas med ett simpelt misstag. Det var inte en röd strumpa i vittvätten, det var ett kallt beräknande från historiens största diktatur för att öka sin makt i världen. Att de hade räknat fel minskar inte deras ansvar. På samma sätt minskar det heller inte betydelsen av att USA höll emot.
Arvet efter krisen är mångfacetterat. Den omedelbara effekten när världen väl andades ut var en gemensam insikt att man inte vill hamna i samma situation igen. Världen hade under två veckor skådat helvetet och merparten av världens folk var rörande överens om att det inte var värt det.
Det går att diskutera om USA faktiskt vann. Symboliskt segrade man givetvis. Men i hemlighet lovade Kennedy Chrusjtjov att ta bort missiler från både Turkiet och Italien. Hade hela avtalet varit känt hade efterspelet kunnat arta sig väldigt annorlunda. Mot detta står att Kennedy med all sannolikhet inte hade ingått avtalet på de premisserna. Bilden av USA är viktig för stabiliteten i världen. Kennedys inledande fiaskon i Kubapolitiken hade gett Sovjet bilden av ett svagt och anpassande USA. När det gick upp för Chrusjtjov att USA stod fast förändrades situationen drastiskt.
De senaste fyra åren har USA haft Barack Obama vid rodret. Under den tiden har han visat upp en obeslutsamhet som vida överstiger den som Kennedy uppvisade. Inflytandet i Mellanöstern minskar kraftigt samtidigt som Iran spänner musklerna allt mer. USA har under Obama vänt bort blicken från Europa medan Ryssland åter rustar upp.
Världen är tryggare när den tror att USA är starkt och villigt att agera i enlighet med sin ideologi. Det var sant för 50 år sedan och det är sant nu.
