MATS JOHANSSON Om det vore val i dag skulle president Obama sannolikt vinna fyra år till i Vita huset. Räknat i ”säkra” mandat leder han striden över Mitt Romney om de 538 elektorsrösterna med 221-191 i redan avgjorda stater. Men 126 elektorsröster är ännu ofördelade i stater med oviss utgång, vilket ger Romney en chans. (Real Clear Politics 10/9)
Det är om de senare 126 striden står inför 6 november, i några få delstater där ställningen är jämn. Minns rysaren 2000, då några hundra röster i en valkrets i Florida (och HD:s utslag) avgjorde till Bushs fördel mot Al Gore, som trots fler procent av väljarna fick färre elektorer, 266 – 271.
Ovissheten understryks av att procentfördelningen på nationell nivå efter det republikanska konventet i Tampa inte kunde vara jämnare. När demokraterna inledde sitt konvent i Charlotte förra veckan skilde inget mellan kandidaterna i mätningarnas mätning som väger samman siffror från ett halvdussin institut och visade resultatet 46,8 procent för båda.
Efter Obamas tal i torsdags kväll studsade hans siffror upp, när hans personlighet oemotsagd gått igenom rutan till miljoner hushåll. Men frågan är hur beständig uppgången är; i måndags var hans ledning tydlig men inte större än att en rekyl kan återställa balansen.
Vad värre för Obama; hans popularitet har börjat sjunka och är nu den lägsta på 30 år för en sittande president: 47 procent är positiva till honom, 49 procent negativa (ABC/Washington Post 4/9). Motsvarande siffror var 1984 för Reagan 60 – 38, 1992 för Bush Sr 57 – 39, 1996 för Clinton 56 -40, 2004 för Bush Jr 54 – 43.
Trots alla upphetsade kommentarer i svenska medier förefaller konventens tal, kändisar och jippon inte ha haft avgörande betydelse. Knappt hade mikrofonerna i Charlotte slagits av förrän dåliga nyheter kom för Obama, i form av augustisiffrorna för arbetslösheten som har bitit sig fast över åtta procent och med ett nytillskott av jobb som var lägre än prognosmakarnas förväntningar.
I efterbörden av kommentarer är ett huvudtema att det inte räcker för presidenten att försöka skämta bort problemen genom att driva med Romneys ständiga upprepanden att skattesänkningar skulle fungera som motmedel. Betyget på Obamas talekonst var nedkylande i oberoende organ som den ledande politiska tidskriften National Journal: ”Det var ett lysande tal – som föll platt.”
Sittande president har oftast ett övertag i agendasättningen, om inte skandaler kring hans regim fyller medierna och så är inte fallet detta år. Mot sig har han ansvaret för en sviktande ekonomi – ”it´s the economy, stupid” – som i Obamas fall är en rysare eftersom tillverkningsindex har sjunkit tre månader i rad. Det utgör självklart kärnan i Romneys kampanj. Den senare har dock partikamrater som skadar honom med utspel om aborter och annat som styr dagsdebatten bort från ekonomin.
Efter en statisk sommar har väljarna börjat fokusera. 2008 ledde Obama stadigt mot McCain under sommaren, med som mest nio procentenheter (49-40) i slutet av juli. Efter det republikanska konventet i början av september fick John McCain ett tillfälligt lyft till 45-45. Därefter drog Obama ifrån och vann med 53-46.
Ska scenariot gå i repris? De tre kommande duellerna man-mot-man (3/10, 16/10, 22/10) blir avgörande – plus överraskningar; minns 2008 då Lehman Brothers kollapsade mitt i valrörelsen, vilket drabbade McCain.
Procenttalen kan vara förrädiska. Så jämnt som nuläget är – några procent hit eller dit i olika mätningar – avgör fördelningen av elektorer i några få svingstater, där kandidaternas mobiliseringsförmåga är utslagsgivande. Hittills visar mätningarna att registrerade republikaner är mer motiverade att rösta, både jämfört med 2008 och med dagens demokrater.
Men Obamas gräsrotsorganisation ska inte underskattas, även om besvikelsen är utbredd och uttalad. Inte minst i Charlotte handlade spinnkommentarerna om att Obama inte har klarat att skapa samma laddade stämning som för fyra år sedan. Många verkar bortse från att sentimentet då präglades av tröttheten vid Bush-regimen, snarare än en längtan efter ”vänsterpolitik”. Något sådant förändringsmandat fick aldrig Obama.
Så frågan är hur många av de 70 miljoner som röstade på Obama 2008 som känner samma entusiasm fyra år senare, jämfört med de 60 miljoner som stödde McCain och nu enligt mätningarna funderar på Romney. I sin kolumn i Wall Street Journal visar förre presidentrådgivaren Karl Rove väljargrupp för väljargrupp att Obamas övertag har hyvlats ned.
De partitrogna är redan övertygade, få lär ändra sig. 90 procent uppger redan att de är säkra på vem de kommer att rösta för och antisiffrorna för båda kandidaterna har nått rekordhöjder. Kvar att påverka återstår enligt valforskarna mindre än en tiondel av väljarkåren. De oberoende väljarna, independents, fäller utslaget. I denna grupp ledde Romney knappt före konventen, trots Obamas överlägsna kampanjresurser och en intensiv svartmålning under sommaren av Romneys förflutna som företagsrekonstruktör i Bain Capital.
En annan faktor är etnisk. Att döma av valsociologin går USA till ett rasval, där en majoritet av vita stöder Romney medan ännu många fler svarta och latinos väljer Obama – om de verkligen går och röstar.
Det är långt kvar till 6 november. De två partikonventen har på allvar satt igång jakten på de ännu obestämda. Romneys huvudfråga till dem är Ronald Reagans vinnare mot Jimmy Carter 1980: Har ni fått det bättre nu än för fyra år sedan?
Statistiskt är svaret givet; hushållens medianinkomst har minskat med 4 000 dollar under Obama, och arbetslösheten har ökat trots gigantiska budgetunderskott. Men upplever väljarna det också så – som huvudsaken? Och tror de att Romney kan göra skillnad med sina svaga budgetalternativ? Det är känslor, upplevelser och personligheter som avgör i amerikansk politik snarare än fakta.
Först nu har Romney börjat kampanja på allvar, med fokus på sin nya ekonomiska plan, ”For A Stronger Middle Class”. Den kretsar kring fem teman: mer inhemsk energi, utbildning för entreprenörskap, handelsreformer, minskade underskott och skattereformer för småföretagande. Som första åtgärd efter installationen lovar Romney att reformera Obamas impopulära sjukvårdsmodell.
Om detta är Romneys styrkebälte är det svårare att förstå logiken i hans val av vice president-kandidat. Paul Ryan är en kompetent och slagkraftig politiker som säkert kommer att mobilisera konservativa väljare. Men mer än någon annan tänkbar kandidat symboliserar han den impopulära kongressen och dess blockerande motsättningar, som politikerproffs utan ”civila” meriter. Hans sparpaket är än mer kontroversiella och attraherar i sig knappast oberoende mittenväljare.
Det senare skulle däremot Florida-senatorn Marco Rubio ha gjort, en av stjärnorna från Tampakonventet. Med sin förankring i den viktiga målgruppen latinos kunde han avgöra utgången i sin hemstat, en nyckel till valsegern som Romney måste erövra. Vore det inte en ödets ironi om striden där blev lika dramatisk som 2000?
Valet av Ryan illustrerar Romneys dilemma, svårigheten att behaga både den ideologiska kärnan till höger och den rörliga mitten. Den förstnämnda räcker inte för att besegra sittande president, hur högt deras radiopratare än gapar.
Obama har också problem, inte bara med verkligheten utan också med sitt kampanjande som i sin negativism och brist på respekt för fakta närmar sig genrens klassiker, som när demokraten Lyndon Johnson i presidentvalrörelsen 1964 med bilder på en atombombsexplosion hävdade att det skulle bli världskrig om man röstade på republikanen Barry Goldwater.
Om det fungerar? Tja, lite skit fastnar alltid. Annars skulle väl inte någon satsa hundratals miljoner dollar på sådant. Men något säger det om mannen från Hope and Change, av vilket inte mycket verkar finnas kvar. Attacken på Romneys bakgrund i affärsliv och företagande har inte fungerat; en klar majoritet (63-29) ser denna hans erfarenhet som en tillgång för att lösa USA:s ekonomiska problem.
Vad värre för Obama; en majoritet anser att ansvaret för den försämrade ekonomin i första hand är hans. Mindre än hälften ger honom godkänt för den ekonomiska politiken och Romneys klara ledning i sakfrågan består. Över 60 procent anser att utvecklingen i landet går åt fel håll.
Det skapar ett grundsentiment, ”the mood in the nation”, som påminner om läget för Jimmy Carter mot Reagan 1980. Det påminner också om det senaste valet i Storbritannien då Gordon Brown bad om stöd för en ny period vid makten och oppositionen svarade att han hade dubblat arbetslösheten och underskotten – och nu ville göra om det igen…
Det är det amerikanska valets kärnfråga: Obama bidrog som senator till bostadsbubblan och som president till underskottsbomben. Ska just han få fyra år till?
Obama bidrog själv till den negativa stämningen med en av valrörelsens hittills största blunders, påståendet att en företagare som lyckats – den amerikanska drömmen – inte har gjort det på egen hand utan tack vare andra, ”you didn’t build that”. Visserligen syftade det på vägar och broar som även företag behöver, men skadan var skedd och gick inte att reparera.
Mot denna tavla kan ställas Romneys pärla från Tampa, en two-liner som gick hem inte bara bland de troende på konventet: ”President Obama promised to begin to slow the rise of the oceans and heal the planet. My promise … is to help you and your family.”
I all enkelhet sammanfattar de två yttrandena den ideologiska motsättning som ligger i botten på valet, mellan en skapande och en fördelande amerikan. Andefattigt? Ja, jämfört med min favoritkandidat Clint Eastwood, 82, som höll ett underhållande tal i Tampa för 20 miljoner tv-tittare. Synd att han inte ställer upp.
