Vila Olimpica, Maputo, Mozambique. Ur ”Africa is a Great Country”. Foto: Jens Assur, 2012
AFRIKA/LILJEVALCHS Storviltsjägaren och dödens Afrika är två bilder väst har av Afrika. I en utställning på Liljevalchs försöker fotografen Jens Assur visa andra sidor av kontinenten. Daniel Persson har besökt konsthallen och skriver om nyckeln till den afrikanska utvecklingen.
Afrika är hett igen och runtom i världen talas det om utvecklingen som sker runt om på den stora kontinenten. Detta hindrar dock inte att stora delar av västvärlden är fast en ganska snäv föreställning om Afrika.
I väst har vi huvudsakligen två bilder av Afrika. Den ena är den av storviltsjägaren på savannen. Tropikhjälm, kaki, lejon och ett gevär stort nog att stoppa en flock skenande elefanter. Den andra är bilden av dödens Afrika. Hungersnöd, folkmord och barnsoldater.
Det är fotografen Jens Assurs utgångspunkt. Med utställningen ”Africa is a Great Country” har han målet att visa andra sidor av Afrika. Utställningens titel är ironisk och anspelar på den västliga vanan att klumpa ihop kontinenten och behandla den som en homogen enhet. I förordet till utställningen skriver Assur: ”Afrika finns inte i singularis, bara i pluralis”.
Det är förstås delvis en praktisk fråga. Ibland har vi ett behov av att behandla stora geografiska områden på en och samma gång, inte för att resultatet nödvändigtvis blir det bästa utan på grund av att tid, utrymme eller möjligen kunskap så dikterar. Det drabbar inte bara Afrika utan hela världen, även de delar vi påstås kunna mycket om. Fråga exempelvis en USA-kännare vad vederbörande känner inför det inte ovanliga uttrycket ”amerikaner är alltid så…”
Den stora skillnaden ligger i att de flesta vid en närmare genomgång är medvetna om att det är skillnad mellan livet i New York eller Los Angeles och exempelvis mindre orter i den amerikanska södern. Bilden av Afrika är dock hos de allra flesta mycket mer homogen. Den som tvivlar behöver egentligen bara bevista Assurs utställning på Liljevalchs och lyssna när de övriga besökarna pratar med varandra.
Med 40 gigantiska fotografier från 12 afrikanska storstäder skrider Assur till verket. Formatet på 2,5 x 3,5 meter är i det närmaste överväldigande. Istället för att krypa nära varje skeende har Assur huvudsakligen valt att ta ett steg tillbaka. Det är effektivt. I bilderna träder såväl omfattningen på den utveckling som präglar stora delar av Afrika, som dess inriktning fram.
Den oerhörda detaljrikedomen gör att betraktaren i en och samma bild kan få sina fördomar både bekräftade och krossade. Nytt och putsat bredvid gammalt och förfallet. Arenabyggen minskar det mentala avståndet mellan betraktaren och vår södra grannkontinent. Det skulle lika gärna kunna vara här, förhoppningsvis håller de sig dock närmare budgetramarna än de svenska arenabyggena.
Fotografierna lämnar i sig inget att anmärka på, de är utsökta och de bör ge de flesta besökare insikter kring utvecklingen i Afrika. För att markera att det inte är fel på våra invanda bilder av Afrika, utan att de bara behöver kompletteras, visas även safariloger och pyramider upp. Inte heller försöker Assur skönmåla något. Misären är verklig och finns med i utställningen, men den är inte ensam. Det blir bättre.
Men om Assur lyckas med att bryta upp bilden av Afrika som en misärens obotliga kontinent går det sämre med titelmålet – att bryta vanan att betrakta Afrika som ett. De flesta besökare, både i mitt eget sällskap och övriga jag pratade med på plats, hade visserligen ersatt den monokroma bilden med en polykrom, men fortfarande målat hela kontinenten i samma mönster.
Det är förlåtligt. Utställningen ger, bortsett från namnet, inget skäl att göra på något annat sätt. Den struktur som skulle kunna ge ett sådant resultat saknas. Men varför skulle Assurs utställning ensam behöva åstadkomma alla dessa förändringar? Utställningen är en del av en ny syn på Afrika som sprids av allt fler och som kommer att ta fäste.
Ett exempel på detta skymtar förbi i salongerna på Liljevalchs. Bland de textinslag som finns på utställningen finns på en vägg lösryckta fakta om den afrikanska utvecklingen. Där kan man bland annat läsa att sju av tio kenyaner använder mobilen för att betala för varor och tjänster. Det är högst andel i världen och utvecklingen började för sex år sedan när den mobiloperatören Safaricom lanserade överföringstjänsten M-Pesa. 2012 gjordes mobila överföringar i Kenya för 12,8 miljarder dollar, motsvarande 30 procent av landets BNP.
Och det sprider sig. Inte bara så att Safaricom har utvecklat nya tjänster kring M-Pesa, resten av världen tar efter. Förra året lanserade den brittiska banken Barclays Europas första mobila överföringssystem, Pingit. Nästa år kommer fler brittiska varianter och runtom i Europa växer de upp som svampar ur jorden. I Afrika finns redan 150 mobila pengasystem som tillgodoser över 80 miljoner kunder. Det är första gången som resten av världen på allvar tar efter en modern utveckling som härstammar från Afrika. Det är knappast den sista.
Emil Uddhammar, professor i statsvetenskap, och Björn Weigel, egenföretagare, skriver i rapporten ”Marknadsdriven utveckling i Afrika – hur handel kan föra en kontinent ur fattigdom” om den närmast revolutionsartade utveckling som präglar delar av Afrika. Med delvis samma grundläggande syfte som Jens Assur, att komplettera bilden av Afrika men också att förklara den, bidrar de med en viktig pusselbit.
Nyckeln till den afrikanska utvecklingen är stabil säkerhet. Uddhammar och Weigel visar på ett lättillgängligt sätt med spelteori och populärkultur hur det hänger ihop. När det offentliga väl garanterar åtaganden på en grundläggande, Hobbesiansk, nivå med fred och stabilitet, och sedan på en utvecklad, ”North-Olsonsk”, nivå med frihet från korruption, äganderätt och rättsstat är det rationellt för medborgarna att göra investeringar. Det är också nyckeln till att låsa upp den afrikanska utvecklingen. För hur viktiga utländska investeringar än är, vilket de är, är den egna utvecklingen än mer lovande.
De afrikanska förutsättningarna är på många håll sådana som gynnas av det moderna västerländska synsättet. Lösningar för småskalighet och decentralisering inom alltifrån jordbruk till elproduktion märks redan runtom i Afrika, inte minst i Kenya som blivit ett regionalt gravitationscentrum för teknologisk utveckling. Och är det något medborgarna verkligen efterfrågar från politikerna runtom i Afrika är det stabilitet. När BBC intervjuade väljare runtom i Kenya i samband med presidentvalet i början av mars lät det precis som vid vilken röstningslokal som helst: rättsstyre och frihet från korruption, lugn och ro samt utveckling. Valdeltagandet var högt, 85,91 procent, och det var vad de ville ha.
Utvecklingen går framåt. I olika takt på olika platser, men vi gör bäst i att vänja oss vid tanken på att ta efter afrikanska idéer. Det kommer att bli allt vanligare. För vår egen skull bör vi under tiden vidga våra afrikanska vyer. Inte bara genom Assurs utställning och rapporten av Uddhammar/Weigel, även om det är två goda exempel. Det finns många goda berättelser om Afrika där ute, och alla ger de en bättre förståelse av verkligheten.
