I boken Pakistan vid avgrundens rand ger Ahmed Rashid en bakgrund till det säkerhetspolitiska läget i Afghanistan genom att ställa det i relation till grannlandet Pakistan. Trots en tioårig internationell insats av femtio länder och över 100 000 soldater kan Afghanistan vara ett av vår tids största strategiska misslyckanden. Rashid menar att detta till stor del beror på USA:s bristande förståelse för den pakistanska inrikespolitiken.
Ahmed Rashid är en sällsynt auktoritet i ämnet. Född och uppvuxen i Pakistan är han själv gammal upprorsman som i sin ungdom engagerade sig i det väpnade upproret mot den dåvarande militärdiktaturen. Hans analyser bygger på mångårig erfarenhet av regionen och samtal med högt uppsatta politiker och ämbetsmän, som USA:s president Barack Obama och dennes pakistanska och afghanska kollegor Pervez Musharraf och Hamid Karzai.
Pakistan vid avgrundens rand
Ahmed Rashid
Leopard förlag, 2013
Pakistan, menar Rashid, står på randen till en fullständig politisk, ekonomisk och social kollaps. Samtidigt gör landets geopolitiska läge det till en tickande bomb vars inrikespolitiska instabilitet påverkar hela närområdet.
Pakistans sentida historia präglas av inkompetenta civila ledare och mäktiga arméchefer som har satt agendan för såväl inrikes- som utrikespolitiken. Det civila samhället har underprioriterats till förmån för försvaret, vilket har lett till missnöje bland folket och uppror i provinserna.
Pakistans försvarspolitik bygger dessutom på en ödesdiger felbedömning, som fortsätter att påverka säkerhetsläget i hela regionen. Indien har länge felaktigt setts som ett hot. Den pakistanska armén har därför stöttat autonoma militanta grupper i Kashmir och gränsområdena mot Indien. Av samma anledning valde man att stödja de afghanska talibanerna. Den militära ledningen var rädd att Indien annars skulle försöka omringa Pakistan genom framryckning längs Afghanistans östra gräns.
I takt med att konflikten i Kashmir trappades ned radikaliserades de militanta grupperna av tillresta mujaheddinkrigare från andra länder. Unga, missnöjda och övertygade män anslöt sig till den av staten sanktionerade talibanrörelsen i de federalt administrerade stamområdena vid den afghanska gränsen.
Samtidigt som Pakistan officiellt stödjer USA:s kamp mot al-Qaida erbjuds afghanska talibaner en fristad i de västra stamområdena i Pakistan. Rashid lyfter fram just denna dualism – att å ena sidan officiellt stå på USA:s och det internationella samfundets sida i kampen mot den globala terrorismen och samtidigt inofficiellt sanktionera de talibaner som strider mot Natostyrkor i Afghanistan – som en viktig bakgrund till det militära misslyckandet i Afghanistan.
Pakistan vid avgrundens rand är en tung bok som vilar på en gedigen samling fakta. Den kan nästintill kallas ett standardverk i ämnet, och lyfter aspekter av konflikten som annars aldrig återges i den svenska debatten. Samtidigt är denna styrka även bokens främsta svaghet. Tyngden i materialet kräver att man som läsare är relativt insatt i ämnet. Annars är det svårt att hänga med i sprången mellan olika toppmöten, förtroliga samtal och politiska beslut. Då är det tyvärr lätt att missa de eleganta slutsatserna mellan raderna som utmärker Rashids analys.
