Jag hade hunnit bli fem år när de baltiska staterna förklarade sig självständiga från Sovjetunionen. Vid det laget hade jag redan besökt samtliga nordiska grannländer, men det skulle dröja nästan tjugo år innan jag satte min fot i Litauens huvudstad Vilnius.
Baltikum var, trots närheten, för oss åttiotalister svårt att skilja från Sovjetunionen och det blev inte enklare av att de baltiska staterna enbart markerades med svaga streckade linjer inom det sovjetiska imperiet i skolvärldens något till åren komna kartböcker.
Likväl är utvecklingen i de baltiska länderna remarkabel. På trettio år har de omvandlats från ekonomier styrda enligt femårsplaner upprättade i Moskva till moderna marknadsekonomier, EU-medlemmar och föregångsländer när det gäller hanteringen av finanskrisen. Estland är redan en fullvärdig medlem i eurosamarbetet och nyligen beslutade även Lettland att ansöka.
Baltic Facades – Estonia, Latvia and Lithuania since 1945
Aldis Purs
ISBN: 9781861898968
Reaktion Books, 2012/12
Baltic Facades, skriven av lettländaren Aldis Purs, har inte som ambition att förklara utvecklingen. Istället ger Purs en introduktion till de tre ländernas historia samtidigt som han understryker att de baltiska staterna på intet sätt präglas av en homogen kultur eller någon baltisk identitet.
Några lärdomar från den ekonomiska utvecklingen i Baltikum går dock att läsa ut, främst värdet av incitament för politisk och ekonomisk utveckling. Vid framgångssagor är det lätt att glömma bort de svåra beslut som föregår dem. Medborgarna i de baltiska staterna, främst i Estland, har visat en imponerande vilja att genomlida plågsamma reformer för att uppnå långsiktiga förbättringar. Sannolikt hade detta varit svårare utan ett EU-medlemskap som en väntande morot. Ironiskt nog är det är långt ifrån säkert att själva valutaövergången kommer att vara en fördel. Som belöning för en föredömlig omstrukturering riskerar Estland att tyngas ner av motsvarande ekonomiska oförmåga i Aten och Madrid.
Ett genomgående tema är en eventuell baltisk identitet, ett begrepp som kritiserats av bland annat den forne estniske utrikesministern, numera presidenten, Toomas Hendrik Ilves. För snabbväxande länder är det helt naturligt att vilja distansera sig från dem som saknar en liknande reformtakt. Därför är det logiskt att Ilves lyfter fram bandet till de nordiska länderna på bekostnad av de mindre framgångsrika grannländerna. Ett likande mönster syns inte minst från Balkan där mer framgångsrika länder som Slovenien väljer att understryka banden till EU snarare till övriga länder på Balkan.
Argumenten mot en baltisk identitet är inte orimliga. Många av de faktorer som traditionellt sett karaktäriserar en nation, exempelvis en gemensam religiös och språklig tillhörighet, saknas. Å andra sidan utesluter denna brist inte andra regionala band. Inte heller Balkan karaktäriseras av religiös enighet men där finns ändå tydliga regionala band – hur gärna många av invånarna än skulle önska annorlunda. Det är osannolikt att Estland någonsin kommer att tillhöra en ”nordisk gemenskap”. Den nordiska identiteten baseras, i den mån den fortfarande finns kvar, på en gemensam historia, ett gemensamt språk och en likartad kultur. Däremot är det inte osannolikt att det i framtiden uppstår andra regionala konstellationer byggda på helt andra faktorer där såväl Estland som länderna i Norden kan komma att ingå.
Den baltiska identiteten, menar Purs, baseras främst på det gemensamma lidandet under det sovjetiska oket. Och med tiden kommer det bli en allt mindre relevant grund för en regional identitet. Även på senare år finns dock faktorer som sammanför de baltiska staterna, inte minst den betydande ekonomiska och politiska utvecklingen.
Dagens koppling har visserligen sin grund i Sovjettiden men förstärks också av ländernas gemensamt höga reformtakt. Måhända blir så småningom tanken på en baltisk identitet mer dräglig om den inte baseras på gemensamt förfall utan på gemensam framgång.
