Hur många kronor kommer en euro att kosta om två år? För att svara kanske man konsulterar något finansinstituts prognoser eller försöker minnas vad ekonomijournalisten skrev i sin krönika efter det senaste EU-toppmötet. Varje ekonom med självaktning bör väl kunna ge en fingervisning?
Knappast, i vart fall om man får tro Philip E. Tetlock, professor i psykologi vid University of Pennsylvania. När han 2005 lade fram resultatet av sin 20 år långa studie av prognosmakares träffsäkerhet fann han att de 284 experterna – plockade från vitt skilda discipliner – knappt lyckades förutspå någonting bättre än en slumpgenerator. Mot datoriserade prognoser förlorade de mänskliga expertutlåtandena.
Lögn, förbannad lögn & prognoser
Alf Riple
Norstedts, 2013
När de av resultatet indignerade experterna sökte upprättelse kunde Tetlock dessutom visa att var och en av dem tydligt mindes sina egna prognoser som mer rättvisande än de i själva verket hade varit. Experterna ansåg att vad som sedermera hade inträffat var så självklart att det helt enkelt måste ha ingått i deras tidigare utsagor.
Prognosmakandets vansklighet och prognosmakarnas självbedrägeri är temat för fondförvaltaren Alf Riples första bok Lögn, förbannad lögn och prognoser – en bok om finansmarknadens självbedrägerier. Med utgångspunkt i den ofta ställda frågan vad som egentligen är poängen med ekonomer och prognoser, söker Riple svaret i den växande beteendevetenskapliga forskningen på ekonomiområdet.
Under 1960- och 1970-talen lade tillämpad matematik grunden för den moderna portföljteorin. Den finansiella ekonomins huvuduppgift, att prissätta risk, utgår enligt denna från antagandet att marknadens aktörer är rationella, så kallade ”economic men”. Mer eller mindre oförändrad ligger dessa teorier fortsättningsvis till grund för undervisningen vid världens handelshögskolor.
Senare tids forskning av pionjärer inom den så kallade beteendeekonomin förenas istället av att motbevisa detta antagande om investeraren som fullständigt rationell. Ofta övertygande och i efterhand föga förvånande har de också lyckats visa att en mängd anlag och drifter får oss att rätt sällan agera rationellt på marknaden.
Den mänskliga naturen skyr osäkerhet och därför frestas vi till att omfamna den gnutta säkerhet som finns, även om vi genom intellektuell verksamhet och kalkylerande inser att det finns förnuftigare investeringsalternativ för handen. Därtill laborerar vi med mentala konton och känner oss mer nöjda, eller snarare rika och därmed beredda att ta risker, om vi vinner 1 000 kronor på kasinospel än motsvarande summa på börsens utveckling.
Riple radar snabbt och underhållande upp mängder med företrädesvis amerikansk forskning på området. Från den omfattande litteraturförteckningen kan nämnas psykologen och 2002 års mottagare av Riksbankens ekonomipris till Alfreds Nobels minne Daniel Kahneman, som i sin senaste kioskvältare Tänka, snabbt och långsamt bland annat diskuterar hjärnans två beslutssystem.
I ett experiment får barn välja mellan en marshmallow nu, eller två stycken en kvart senare. System 1 vill ha belöningen direkt, medan system 2 inser att 15 minuter är en kort väntetid för dubbel belöning. Vad som avgör både småbarns och välutbildade placerares agerande är ofta energinivån och sinnesstämningen. När vi är på gott humör följer vi gärna vår intuition och placerar riskfyllt, medan vi efter att ha sett en sorglig film placerar säkert och defensivt.
Genomgången av forskningsexperiment är konstant i boken och läsaren inbjuds till att själv tänka igenom hur denne skulle ha valt. Tonen är kvick och intelligent. Riple summerar vart och ett av bokens 13 kapitel med konkreta råd i punktform och av Kahnemans experiment ovan följer bland annat att det inte är ständig närvaro framför datorskärmen som är avgörande för gott beslutsfattande – tvärtom kan man gott fatta placeringsbesluten när marknaden är stängd.
Lögn, förbannad lögn och prognoser skiljer sig från de i finanskrisens kölvatten utgivna skrifter som har kritiserat marknadsekonomins väsen. De finansiella marknadernas överlägsenhet när det kommer till effektiv prissättning och resursallokering är redan bevisad och Riples många invändningar riktar sig istället mot försök att med statistik och prognoser förutspå vad som inte går att förutse.
Flyhänt presenteras nya rön inom beteendeekonomin och kombinerade med Riples egna erfarenheter som fondförvaltare ges korta råd som även den på området minst insatta penningplaceraren kan ta till sig.
Alf Riple har skrivit en mycket läsvärd bok för såväl ekonomistudenten och privatinvesteraren som för amatörpsykologen. Att den utförliga notapparaten och litteraturförteckningen leder till ytterligare läsning om beteendeekonomi känns i sammanhanget som en säker prognos.
