Rättegången mot punkbandet Pussy Riot har fått allt fler att vända blickarna österut Foto: Denis Bochkarev/Wikimedia Commons
AMANDA WOLLSTAD I efterdyningarna av Pussy Riot-rättegången, där tre ryska performance-artister dömdes till två års fängelse för en visserligen provokativ men i övrigt rätt oskyldig konsert i Kristus Frälsares katedral i Moskva, har svenska ögon tillfälligt vänts mot öster. Den utveckling som liberala betraktare så innerligt hoppades på under nittiotalet har för länge sedan vänt åt fel håll och Ryssland blir allt mer auktoritärt.
Denna utveckling blir sällan så uppenbar som i Pussy Riots fall. Betydligt effektivare – och diskretare – är det att åtala obekväma individer för mindre ädla brott. Narkotika är en favorit, och hur misstänkt det än verkar när tidigare ostraffade oppositionspolitiker utan känd missbruksproblematik plötsligt grips med en större mängd illegala preparat efter ett anonymt tips till polisen, är det svårt för utomstående att med säkerhet uttala sig i skuldfrågan. Rättssystemet är allt annat än transparent.
Det är en återgång till gamla ideal som skönjs, drömmar om ett Storryssland under president Putin. Från Kremls håll talar man åter om den ryska intressesfären. Var de exakta gränserna för detta föreställda imperium går är oklart.
Men granländerna är inkluderade, däribland Baltikum. Och Finland, vilket stod helt klart i och med generalstabschefen Nikolaj Makarovs besök i Helsingfors i början på sommaren. Makarov förklarade där att såväl samövningar med Nato som det nordiska försvarssamarbetet skulle kunna tolkas som militära hot mot Ryssland. Men om Finland fortsatte att genomföra militära övningar på eget territorium skulle Ryssland gärna ställa upp som samarbetspartner.
I Finland blev reaktionerna av förståeliga skäl starka. Men i Stockholm, dit Makarov fortsatte på nästa artighetsvisit, teg regeringen stilla. Statsminister Fredrik Reinfeldt försvarade sig med att uttalandena i huvudsak var ”för internt bruk”. Föga solidariskt, och till liten tröst för Finland som fick sin rätt till nationellt självbestämmande ifrågasatt.
Reinfeldt har dock delvis rätt i sak. Mycket av det utrikespolitiska poserandet som Ryssland för närvarande ägnar sig åt är en del av den nationella politiken. Att kalla det maktkamp är att ta i, någon reell och öppen utmanare till Putin finns inte. Men det är en tydlig maktdemonstration från den nyligen återinsvurna presidenten gentemot partikamraterna men också inför väst.
Den 6 augusti, inför årsdagen av utbrottet av det rysk-georgiska kriget släpptes en youtube-dokumentär i Ryssland. I filmen, som dedikerades till ”soldater och officerare i ryska armén, till försvararna av Sydossetiens fredliga invånare”, kritiseras dåvarande presidenten Dimitri Medvedev hårt av ett antal före detta ryska generaler. Bland annat anklagas han för att genom sin obeslutsamhet ha orsakat ”onödigt många dödsfall”.
Enligt dokumentären ringde Putin, då premiärminister, hem från OS i Peking för att övertala Medvedev att gå i krig. Det uppges dessutom ha funnits planer på att invadera Georgien före krigsutbrottet, kanske till och med långt före. När Putin i efterhand har kommenterat filmen har han inte brytt sig om att förneka dessa uppgifter.
Strax efter kriget författade EU en rapport, som ensidigt gav Georgien skulden för att ha provocerat fram kriget. Detta trots att Ryssland flera månader tidigare, kort efter Natos förklaring om möjligheten för ett framtida medlemskap för Georgien och Ukraina, förstärkt sin militära närvaro i de omstridda delprovinserna vid den ryska gränsen.
Provinserna Sydossetien och Abchazien, som i samband med konflikten utropade sig självständiga, står alltjämt under ryskt militärt beskydd. Detta utgör en fortsatt infekterad gränskonflikt som ligger den unga demokratin Georgien till last i försöken att närma sig EU och Nato. Detta förstår naturligtvis Ryssland, och Georgien tillhör utan tvivel den intressesfär man vill hålla fri från internationell inblandning.
Invasionen av Georgien innebar ett uppvaknande i den svenska debatten, men det visade sig vara kortvarigt. Det hastigt uppblossade engagemanget för Pussy Riot och mot Rysslands minst sagt bristande respekt för mänskliga rättigheter varar knappast mycket längre. Tyvärr. De allt hårdare tongångarna från Moskva förtjänar en fördjupad och livskraftig debatt. Det handlar om övergrepp på demokrati, yttrandefrihet och nationell suveränitet i vårt absoluta närområde.
Visa ditt stöd för de fängslade medlemmarna av Pussy Riot
