UKRAINA På ytan en seger för Vladimir Putin, men Ukrainas kovändning i dragkampen mellan Ryssland och EU kan i själva verket i första hand vara en förlust för president Janukovitj. Det skriver Anders Åslund.
Den 28-29 november skulle EU och Ukraina ha skrivit under ett viktigt associeringsavtal vid sitt toppmöte i Vilnius. Det skedde inte. Däremot paraferade Moldavien och Georgien liknande avtal med EU.
Utgången var inte förvånande. Tre faktorer bidrog: Ukrainas ekonomiska svaghet p.g.a. Viktor Janukovitjs avståndstagande från europeiska värden, hans erbarmliga ekonomiska politik och ryska påtryckningar.
Sedan Janukovitj med knapp marginal valdes till president i februari 2010, har han åtnjutit full makt. Han kontrollerar parlamentet, regeringen, domstolsväsendet och säkerhetsapparaten. Hans främsta mål har varit att använda sin politiska makt för att bygga upp en enastående familjeförmögenhet.
En grupp unga affärsmän runt hans son Oleksandr kallas gemenligen ”Janukovitjfamiljen.” De dominerar hans regering och har mycket snabbt berikat sig genom att tvinga affärsmän att sälja sina företag billigt till dem. Om de inte ger sig frivilligt står domstolarna till tjänst för att säkra stölden. Laglösheten i Ukraina har inte varit så svårartad sedan 1994.
Därför motsätter sig Janukovitj europeiska värden som rättsstat och mediefrihet. Han kastade sin huvudkonkurrent i presidentvalet, Julia Tymosjenko, i fängelse utan laglig grund. På ett eller annat sätt förbereder han ”rättsfall” mot de viktigaste oppositionsledarna, så att de inte kan utmana honom. Till skillnad från Vladimir Putin bryr han sig inte om sin popularitet. Enligt den senaste opinionsmätningen skulle bara 17 procent av ukrainarna rösta på honom om det vore val idag. Oppositionsledaren Vitalij Klitjko skulle med lätthet vinna mot honom i en andra rond.
Märkligt nog har Janukovitj inte ens gjort en ansats att sköta ekonomin. JP Morgan uppskattar att budgetunderskottet kommer att bli 8 procent av BNP i år och betalningsbalansunderskottet 9 procent av BNP. Statsskulden är 40 procent av BNP, vilket är mer än ett land utan marknadsförtroende som Ukraina kan finansiera. Janukovitj har kategoriskt vägrat att uppfylla den Internationella Valutafondens krav på minskade offentliga utgifter, högre inhemska gaspriser eller mer flexibel växelkurs. Ukraina vidmakthåller en fast växelkurs som är alldeles för hög. Någonting måste göras, annars väntar devalvering och finanskris.
Eftersom Janukovitj har målat in sig i ett hörn är han sårbar. Kreml utnyttjade det i somras. Det började med importförbud för några stora pro-europeiska affärsmän som exporterade mycket till Ryssland. I augusti införde Ryssland nästan ett importstopp från Ukraina i tio dagar. Samtidigt kräver Ryssland särskilt höga gaspriser från Ukraina och har än en gång hotat med att skära av leveranserna p.g.a. att Ukraina ligger efter med betalningarna. President Putins personliga rådgivare Sergej Glaziev hotade offentligt med att Ryssland kunde försätta Ukraina i konkurs, ifall Ukraina skrev under associeringsavtalet med EU.
Plötsligt blev Janukovitj rädd och i början av september började han synbarligen göra allt vad han kunde för att anta ett tjugotal lagar som EU krävde för att skriva under avtalet med Ukraina. Men den 21 november blåste regeringen av försöken att tillfredsställa EU med motiveringen att ryska sanktioner skulle bli alltför kostsamma. Själv var Janukovitj på officiellt besök i Wien och låtsades som om ingenting hade hänt.
Då återstod två lagar, de två viktigaste, att anta. Den ena rörde åklagarväsendet, vilken skulle ta ifrån åklagaren dennes sovjetiska rätt att dominera över domare. Den andra lagen som inte antogs skulle tillåta Tymosjenko att åka utomlands för en ryggoperation. Uppenbarligen ville Janukovitj inte anta dessa två lagar eftersom de skulle hota hans familjs förmögenhetsuppbyggnad och politiska makt.
Regeringsbeslutet den 21 november väckte det ukrainska folket som varit besviket och demoraliserat efter att deras stora demokratiska och ekonomiska reformhopp efter den orangea revolutionen i slutet av 2004 sveks av President Viktor Jusjtjenko. Demonstrationer började genast i Kiev och runt om i Ukraina. Söndagen den 24 november samlades över 100 000 demonstranter i Kiev och den gamla orangea stämningen hade återuppväckts. Den 26 november fick protesterna en ny glöd då studenter runt om Ukraina förklarade strejk och gick ut i massdemonstrationer. Deras ledande slogan är ”Vi vill leva i Europa.”
Janukovitjs beteende i Vilnius var rent tragikomiskt. Plötsligt krävde han 160 milöjarder euro till 2017 från EU för Ukrainas kostnader för att anta europeisk standard. Detta hade beräknats av en gammal sovjetisk ekonom i Kiev utan kompetens, och Janukovitj lade fram detta krav i sista stund. Som Carl Bildt skrev med rätta: ”Ukraina har under såväl middagen i går som mötet i dag försökt att förklara sin politik, men framgången kan knappast sägas ha varit så stor.” Plötsligt förvandlades det ukrainska dramat till en fars med Janukovitj som ledande clown.
Oberoende Ukrainskaya pravda summerade Vilnius-mötet med denna rubrik: ”Janukovitj gick ur historien.” Hans kompetente stabschef avgick genast och hans parlamentsledamöter har redan börjat hoppa av. Frågan är om Janukovitjs presidentur tog slut. Påföljande natt jagade polis iväg demonstranterna från Självständighetstorget i Kiev och sårade dussintals demonstranter, men demonstrationerna kommer att fortsätta. Det är svårt att se hur Janukovitj ska kunna styra Ukraina när det är så uppenbart att hans enda syfte är att berika sin familj, och Ukraina är alltjämt ett relativt fritt land.
Vladimir Putin ser ut som en segrare. Nyligen hade han två långa privata möten med Janukovitj, varefter Janukovitj valde en uppgörelse med Ryssland i stället för EU. Men ingen vet vari den uppgörelsen består, eller om den ens finns. Min misstanke är att ingenting är klart. För att ge bistånd till Ukraina kräver Putin att Ukraina går med i hans Tullunion, vilket Janukovitj inte är beredd att göra, ty då skulle Putin hindra hans familjs berikande. Annars kommer Ryssland knappast att göra mer än att sluta med handelssanktioner. Putins seger kan visa sig vara en Pyrrhusseger.
I själva verket ser EU bäst ut i detta ukrainska drama. Det har förblivit enigt och det har arbetat intensivt på att få med Ukraina. Det har erbjudit goda förmåner men även ställt rimliga krav på europeiska värden och klokt nog inte kompromissat i principfrågor. Den ukrainska allmänheten demonstrerar för att komma närmare EU, inte Tullunionen. Slutligen fick Moldavien och Georgien sina avtal.