Varje folk har den regim den förtjänar. Så kan man sammanfatta den grundläggande tesen i den ryska journalisten Anna Arutunyans bok om Ryssland under Putin.
En annan fras som osökt infinner sig när man ska beskriva förhållandena i dagens Ryssland är Karl Marx välkända jämförelse mellan regimerna Napoleon och Napoleon III. Marx hävdade med detta exempel för ögonen att historien upprepade sig. Första gången var det en tragedi, andra gången en fars.
Anna Arutunyans bok bygger på artiklar i Moscow News, kompletterade med tidigare inte publicerade intervjuer med makthavare och vanliga människor. Resultatet är en kalejdoskopisk bok med ögonblicksbilder från det korrupta Ryssland. Putin uppträder i rollen som guden ur maskinen, ledaren som rycker in och ställer till rätta sedan olika underhuggare varit alltför uppenbart arroganta. Fakta om Vladimir Putins hänsynslösa maktutövning är välkända, diskuterad och analyserad som den är i Ryssland, inte minst i bloggar och Facebook-diskussioner. Anna Arutunyan ger dem en ny betydelse. Hon visar att kalejdoskopet har ett centrum, en man som heter Putin.
Fonden i Arutunyans berättelse, tragedin i Rysslands historia, är givetvis den kommunistiska epoken och Josef Stalins terror. Det är mot den bakgrunden som allt det ruskiga som sker Putins Ryssland kan kallas för en fars. Det farsartade ligger inte i att det som sker skulle vara roligt och locka till skratt. Det farsartade finns i avgrunden mellan Vladimir Putins retorik och ambitioner, å ena sidan, och de faktiska resultaten av hans politik, å andra sidan. Ryssland är inte ett fredligt land där folket lever i välfärd utan ett laglöst rike där nävrätt råder.
Stalin var föremål för kult. Den byggdes systematiskt upp av hans närmaste, men den bars upp av folket i gemen. Till och med fångarna i Gulag grät av sorg när de nåddes av budskapet att den store ledaren hade gått bort. Den sovjetiska befolkningen gav aldrig kommunisterna och Stalin makten i fria val, men människorna fann sig i regimen och hyllade ledaren. I den bemärkelsen ”förtjänade” folket Stalinregimen.
Vladimir Putin var det första dryga årtiondet av sitt styre (först som president i två omgångar och sedan som premiärminister) föremål för kult. Arutunyan visar att det var en kult för vår tid, en kult i kommersialismens tecken, ”mer öppet sexuell än någon härskarkult i modern historia”. Hon hänvisar till en musikvideo på Youtube, där en tjej först slingrar sig i skoluniform och sedan snubblar fram med en flaska whisky i ena och ett foto av Putin i andra handen för att till sist ställa sig på alla fyra, sminkad i ansiktet till hund. Detta ackompanjeras av en blues med texten att tjejen vill vara Putins hund Connie.
Arutunyan nämner som exempel på den sexualiserade, kommersiella Putinkulten också en kalender som gjordes som gåva till Putin på dennes födelsedag år 2010. Kalendern gjordes av tolv kvinnliga journaliststudenter, som poserade i underkläder. Vid varje foto fanns en hälsning till Putin. Februariflickan undrar ”Vad sägs om en tredje gång?” En sommarflicka utropar ”Du släcker skogsbränder, men jag brinner fortfarande!”. Putin kommenterade kalendern i ett samtal med modellen Naomi Campbell: ”Jag gillar verkligen tjejerna, de är vackra”. Kalendern såldes i över 100 000 exemplar.
Anspelningen på skogsbränderna var med anledning av att Vladimir Putin låtit sig filmas av TV när han från ett flygplan ”bombade” med vatten under de väldiga skogsbränderna i Ryssland sommaren 2010. Som bekant har Putin låtit sig fotograferas också till häst med bar överkropp, som judostjärna, som SUV-förare i Sibirien och i cockpiten till ett attackplan. Arutunyans uppvisande av Putin som sexsymbol kompletterar dessa machofoton och förvandlar Putin till en rysk James Bond. Det nya i hennes skildring är att den halvnakne Putin som utför hjältedåd blir en tsar för vår tid, den postmoderna mediaåldern.
Machofotona på Putin må vara officiella, exempel på uppifrån organiserad personkult. Men, hävdar Arutunyan, flickornas hyllningar till Putin var spontana. Dessa unga människor hade fostrats i Kremls ungdomsorganisation Nasji (”de våra”) och dess militanta spjutspets Stal (”stål). Flickan i musikvideon, Katia Obraztsova, hade tillsammans med några väninnor från Stal bildat nätverket ”Flickor för Putin”. De gillade regimen, men kulthandlingarna hittade de själva på.
Önskan att vilja vara Putins ”Connie”, det vill säga hans svarta labrador, hade en undertext. Arutunyan nämner inte det, men några år tidigare, under Putins andra period som president, menade en av Rysslands främsta samhällsvetare, Lilia Sjevtsova, att Putin mycket väl hade kunnat utnämna sin labrador till premiärminister. Connie blev inte premiärminister, men Katia Obraztsovas musikvideo uttryckte subtilt en önskan att Putin måtte förena sig med folket genom att ersätta labradoren med en folkets dotter.
Arutunyan försöker skriva in Putin i en evig, oföränderlig rysk historia. Hon återkallar minnet av Ivan den förskräckliges regim under 1500-talet och liknar Putins säkerhetstjänst FSB inte bara vid dess direkta föregångare KGB utan även vid Ivans beryktade opritjnina. Tsarens svarta garde – som för övrigt hade ett hundhuvud som kännemärke – inte bara terroriserade folket och mördade misshagliga i största allmänhet. Deras uppdrag var också att plundra bojarerna, den tidens oligarker.
Anna Arutunyans bok är en parafras på Isabel de Madariagas biografi om den historiska rollmodellen, Ivan den förskräcklige (Prisma 2008). Tsar Putin består av tre delar med rubrikerna ”Undersåtarna”, ”Opritjniki” och ”Bojarerna”. Dessa rubriker anger att läsarten ska vara ”Ivan den förskräcklige”. Författaren menar att Putins regim innebär en upprepning av den ryska historien, med den viktiga förändringen att den extremt blodiga tragedin på 1500-talet motsvaras av en fars i början av 2000-talet, där dödsoffren är enstaka undantag.
Undersåtarna är just det, det vill säga de är inte myndiga medborgare lika litet som under Ivan. Opritjniki motsvaras av säkerhetstjänsten FSB. Bojarerna motsvaras av oligarkerna. Precis som på Ivans tid får dessa spela olika roller. Somliga faller i onåd eftersom tsaren (Ivan, Putin) uppfattar dem som ett hot mot makten. Michail Chodorkovskij, Jukos chef, dömdes till läger och Sergej Magnitiskij, advokat för en amerikansk investerare, dog i arrestlokalen. Andra bojarer-oligarker tillåts träda fram på scenen i ett skådespel för att roa och lugna folket. Michail Prochorov, var ”oberoende” kandidat i presidentvalet 2012. Ivan lanserade också en låtsastsar, men honom gick det riktigt illa för. Han stacks ner som ett slags dummy för tsaren.
Arutunyan skildrar ingående de ekonomiska affärer och politiska manipulationer som förknippas med de tre namnen Chodorkovskij, Magnitskij och Prochorov. Hennes bok fungerar som en historik i krönikeform om maktkampen i Ryssland under tsar Putin. Parallellen till Ivan den förskräckliges tid fungerar inte som förklaring utan som en metafor. Berättelsen om korruption och andra missförhållanden inom förvaltningen och i affärslivet visar att det är laglösheten och rättsövergreppen som är orsaken till det eländiga tillståndet i Putins rike. Dagens ryska folk finner sig inte i Putins regim för att de tror att den är historiskt oundviklig. Man finner tröst i att erinra sig historien: så här har det varit förr, och man har klarat sig. Bättre att låtsats att man lever i ett episkt drama än att utsätta sig för risken att hamna i fängelse eller läger för att man öppnar käften offentligt. Smärtan lindras med stålblanka Pusjkincitat.
Tsar Putin avslutas med en epilog med titeln ”En tsar är vald”. Epilogen inleds med ett citat ur Pusjkins verk Boris Godunov, som handlar om den siste tsaren innan Stora Oredan bröt ut i början av 1600-talet. Då som nu, hävdar Anna Arutunyan, befinner sig Ryssland i en valsituation. Antingen finner man sig i det despotiska styret eller också gör man revolution. Arutunyans sista ord, sedan hon redogjort för de verkningslösa demonstrationerna mot Putin i samband med presidentinstallationen i maj 2012, klingar apokalyptiskt: ”Varken suveränen eller folket verkade ha styrkan att leta efter alternativ”.
Anna Arutunyan kommer fram till sin slutsats efter att ha upplevt och berättat om livet i både Moskva och den ryska provinsen. Henens bok ger uppenbarligen en adekvat bild av det politiska läget i Ryssland idag. Hennes analys får faktiskt stöd av en av Rysslands ledande samhällsforskare, den ovan nämnda Lilia Sjevtsova. Hon är knuten till den amerikanska Carnegiestiftelsens Moskvakontor och företräder i likhet med Arutunyan den västinriktade ryska intelligentsian.
Lilia Sjevtsova menar att regimen Putin 3 är en förolämpning mot det ryska folket. Hon tror att ryssarna har fått nog. Hon undrar om Ryssland denna gång skall slippa undan den gamla vanliga tragiska sista akten, där en korrupt regim efterträds av en ny regim som är lika korrupt som den gamla. Sjevtsova är lika villrådig som sin landsmaninna, men hon hoppas på en fredlig revolution: “När valet står mellan sammanbrott och långsamt sönderfall för ett urmodigt system kan ett snabbt och tydligt brott erbjuda de bästa framtidsutsikterna” .
Anna Arutunyans tes om att ryssarna skulle vara dömda att upprepa sin tragiska historia är inte övertygande. Men hennes färgstarka ögonblicksbilder från den svarta farsens Ryssland fungerar som en god introduktion till föreställningsvärlden hos många ryssar idag. Historien är levande och därför är den en boja.