”Det var verkligen traumatiskt i gynstolen. Min pojkvän berättade att läkaren kom ut med fostret och spolade ned det i toaletten”. Detta är en av många skildringar ur Sveriges senaste bok om abort. Journalisten Anna Dahlqvist har skrivit reportageboken I det tysta: Resor på Europas abortmarknad (Atlas) om den svarta marknad som tar vid när stater förbjuder abort. Syftet med boken är att skildra konsekvenserna av abortförbuden i Polen, på Irland och Malta. Tesen är att aborter som ändå kommer att göras ska vara säkra och värdiga, inte osäkra och förnedrande.
Med stöd av gediget fältarbete illustrerar författaren på 213 sidor konsekvenserna av restriktiv abortlagstiftning. Särskilt diskuteras Polen där ”vardagsrumsaborter på kvällstid har blivit ett lukrativt extraknäck” för läkare som vågar trotsa lagen. Ju längre graviditeten är kommen, desto farligare och dyrare blir det att göra abort. En läkare som utför illegala aborter sätter sin läkarlegitimation på spel, riskerar höga böter och kan i värsta fall hamna i fängelse. Kvinnan i sin tur sätter sin hälsa och, i värsta fall, sitt liv på spel. Sådana är spelreglerna på den illegala abortmarknaden.
I det tysta
Anna Dahlquist
Atlas, 2012
För abortförespråkare är Irland, Malta och Polen tre ”kritiska fall”. De är tre undantag i ett Europa där de flesta länder har någon form av fri abort. På Malta råder totalt abortförbud. På Irland gäller undantag om kvinnans liv är i fara. I Polen görs undantag när graviditeten är resultatet av incest, våldtäkt och när det är fara för kvinnans liv.
I det tysta övertygas läsaren om att aborter inte minskar med stränga förbud. Istället trotsas lagen och en underjordisk och farlig abortmarknad skapas. Maltas, Polens och Irlands abortsökande väljer mellan abortturism, illegala aborter och internetbeställningar av abortpiller från andra länder. Det är livsberättelserna från dessa kvinnor som ger djupast intryck, och det är där författaren ger sitt huvudsakliga bidrag till abortdebatten.
Efter böcker som Maria Hedes Det svåra valet (1995) och Lena Lennerheds Historier om ett brott (2008) har vi alltså en svenskförfattad bok om abort igen. Det är utmärkt på alla sätt, utom ett. Anna Dahlquist lyckas inte ställa svensk abortpolitik i kontrast mot övriga Europas, och hennes försök avslöjar att hon väljer att se vissa sanningar hellre än andra.
Hade Anna Dahlquist verkligen velat debattera europeisk abortpolitik för en svensk publik hade hon också diskuterat den andra ändan av Europas abortpolitiska spektrum. Sverige är nämligen ett kritiskt fall för Europas abortmotståndare och sticker ut som extremt jämfört med våra grannländer när det handlar om förhållandet till det ofödda livet. I det tysta kunde innefattat en diskussion om varför man i Sverige till skillnad från övriga Europa inte lyckats få ner antalet aborter under 30 års tid. Om varför Sverige, som understryker vikten av sexualundervisning i grundskolan ändå har Europas näst högsta antal tonårsaborter. Dahlquist kunde kostat på sig ett par sidor som diskuterar de undersökningar som visar att sex av tio kvinnor i Sverige saknat stöd i existentiella frågor i samband med abort. Framförallt vill jag veta författarens ståndpunkt om att utländska kvinnor från länder med mer restriktiv lagstigning, som Danmark, väljer att åka till Sverige för att abortera bort foster med fel kön. Det vill säga flickor.
Frågan har många aspekter. Om man följer abortdebatten i Nordamerika och Europa diskuteras abort framförallt som en moralisk fråga om det ofödda barnets rätt till liv kontra den gravida kvinnans rätt till att bestämma över sin egen kropp. Det är bara i Sverige som man dömer ut den första dimensionen av denna svåra moraliska fråga. Den offentliga debatten kring abort i vårt land handlar om helt andra saker – om att tillåta, tillåta och tillåta. I en bok om Europas abortpolitik hade man i alla fall kunnat nämna detta.
I Sverige har vi länge haft en självbild som går ut på att vi lever i den måttfulla förnuftighetens land. Men så är det inte. En bok om abortpolitiken i Europa bör på något vis ge sig in i den diskussionen. Man kan försvara eller förkasta den svenska linjen, men ta inte för givet att den är den självklart moraliskt riktiga.
