När Muammar Khadaffi dödades 20 oktober 2011 tog det inte lång tid förrän det började dyka upp vittnesmål om tyrannens hedonistiska leverne. Åtskilliga kvinnor berättade om hur de våldtagits av diktatorn och det spekulerades i att hans stab av kvinnliga livvakter i själva verket var ett uniformerat harem utan annat än amorösa kompetenser. Berlusconi hade redan deklarerat att han lärt sig ”bunga bunga” av Libyens vägledare. Att Khadaffi hade större kvinnotycke än moral var knappast något nytt under solen.
Annick Cojean
Lindskog förlag, 2013
Annick Cojeans nyutkomna bok Villebråden i Khadaffis harem kan ändå inte beskrivas som något annat än ett uppvaknande. Var det verkligen så jävligt?
Cojean är mångårig utrikeskorrespondent för Le Monde och anses vara en av Frankrikes bästa och mest trovärdiga journalister. Första halvan av boken utgörs av ett vittnesmål från en ung flicka som Cojean givit det fingerade namnet Soraya. Att ta sig igenom detta nattsvarta livsöde är som att ge sig själv en örfil. Eller närmare bestämt som att örfila sig igenom 278 sidor. Det börjar smärta på sidan ett och rodnaden lägger sig inte förrän långt efter att boksidorna bleknat.
Den 15-åriga Soraya kidnappas av Khadaffis medarbetare efter att han lagt märke till hennes skönhet vid ett framträdande på hennes skola. Den unga flickan – fortfarande ett barn – förs till vad som närmast kan beskrivas som den felande länken mellan ett osmanskt harem och Josef Fritzls källare. Tillsammans med ett antal andra mycket unga flickor kom hon att tillbringa fem år inspärrad i denna bunker, ständigt våldtagen och förnedrad av en allt galnare Pappa Muammar.
Soraya berättar med en hjärtskärande detaljrikedom hur hon inte bara tvingas ställa upp på allt mer perverterade sexuella akter (Khadaffi bits och slåss, tvingar henne att se på när han våldför sig på unga pojkar i kvinnokläder, kissar på henne och njuter av blodsutgjutelse), utan också snabbt tvingas in i ett missbruk. Själv lär diktatorn sällan ha uppträtt offentligt utan att först ta kokain eller röka hasch, och även flickorna i den infernaliska källaren tvingas dricka, röka och ta droger för att hålla sin fångvaktare på humör
Muammar Khadaffi arbetade hårt för att skapa en bild av sig själv som alla kvinnors vän, beskyddare och befriare. Runt om på den afrikanska kontinenten såg kvinnor det libyska experimentet som ett föredöme. Kvinnor rekryterades till armén, tilläts bära byxor och accepterades på universiteten. Men efter att ha läst Sorayas vittnesmål framstår mycket av detta var en chimär, en diaboliskt utarbetad fasad för att rekrytera nya konkubiner till den kejserliga slavkammaren. 1981 förklarade Muammar Khadaffi att arabvärlden stod inför ”början till slutet på ett tidevarv med harem och slavar”. Han ville uppenbarligen att tidevarvet skulle avslutas med ett crescendo.
Sorayas berättelse skulle lätt kunna avfärdas som ett illvilligt försök att smutskasta en hatad plågoande. Tur då att bokens andra del består av ett gediget journalistiskt arbete där Cojean kompletterar med vittnesmål och bekräftar datum, platser och personers närvaro. Sorayas historia låter sig inte avskrivas i första taget. Det är en imponerande samling vittnen som öppnat sig för den franska journalisten: andra kvinnor som utsatts för Khadaffis brutala begär, tidigare medarbetare, Khadaffis egen säkerhetschef och en tidigare minister.
Alla bekräftar de den nästan osannolikt vidriga bilden av en sexgalen tyrann helt utan skrupler. Khadija, ett annat offer för Khadaffis människohandel, menar att han krävde minst fyra nya sexpartners varje dag. En lång rad tidigare nära medarbetare berättar hur han njöt av att med varje till buds stående medel förföra fruar och döttrar till kungar, presidenter och ministrar. Om så krävdes fanns ett outsinligt förråd av dyrbara presenter – diamanter, guld och resväskor fyllda med dollarsedlar – att ta till. Och för den som vågat sig in i avskildhet med Vägledaren fanns knappast någon återvändo: att säga nej var inte att tala om. En av Khadaffis egna kusiner berättar hur hans fru blev brutalt våldtagen och att inte ens familjeband var avskräckande för kungen av Afrikas kungar. För Muammar Khadaffi var sex ett maktmedel och ett politiskt vapen.
Det vore en lättnad att kunna skriva att denna destruktiva kultur började och slutade med Muammar Khadaffi. Men lättnad är inte ett ord som kännetecknar Villebråden i Khadaffis harem. Ordföranden för Libyens högsta råd för mänskliga rättigheter berättar om de brutala våldtäkter som – på direkt order från högsta ort – utfördes av Khadaffis trupper under revolutionen. Två unga män som deltagit i dessa övergrepp vittnar från sina fängelseceller om hur de fick ”piller som gjorde dem tokiga” i kombination med hasch och sprit. ”Det hände att vi våldtog hela familjer. Flickor på åtta, nio år, unga kvinnor på tjugo år, mamman, ibland inför ögonen på morfadern. [—] Brigadchefen var påstridig: Våldta dem, slå dem och spela in! Vi skickar det till männen i familjen. Vi vet hur man förnedrar sådana skitstövlar!”. Rebellstyrkorna lär ha varit marginellt bättre.
Annick Cojeans bok är inte bara berättelsen om en galen solitärs sexvanor. Den är också berättelsen om omgivningens oförmåga att förhålla sig till systematiska övergrepp. En stor del av samhället tycks ha smittats av perversionen och sexuell utpressning var ett vanligt inslag från universitetslärare och myndighetspersoner. Andra reagerade med bestörtning, inte minst de anhöriga till offren för Khadaffis sexuella aptit. Sorayas familj vill inte veta av henne – hon har dragit vanära över familjen genom att låta sig besudlas. ”Att skära halsen av mig skulle göra dem till respekterade män” säger hon om sina egna bröder.
Genom att ständigt utforska våldets bakomliggande orsaker och mekanismer lyckas Annick Cojean rikta stålkastaren mot det mänskliga psykets allra mörkaste vrår och mot en skoningslös hederskultur. Soraya önskar att hennes fall ska prövas i domstol. Även om Khadaffi inte längre kan straffas vill hon ha rättvisa. Juristerna ger henne rätt men vägrar att ta upp fallet. En sådan rättegång skulle skada hela nationens heder.
Kanske kan en internationell bästsäljare vara nog så god upprättelse.
