Kilchurn Castle i Skottland. Foto: Moyan Brenn
SKOTTLAND Separatismens spöke går genom Europa. Katalaner och basker vill lämna Spanien och i norra Italien, Flandern och Grönland stärks de separatistiska tendenserna. Hösten 2014 röstar Skottland om självständighet. Svante Lundgren skriver om att skottarna inte vill bli britter.
Den 16 januari 1707 godkände det skotska parlamentet i Edinburgh med rösterna 110-67 lagen om union mellan Skottland och England. Den första artikeln i the Act of Union förklarade grandiost att ”de två kungadömena England och Skottland ska för evigt härefter vara förenade i ett kungadöme med namnet Storbritannien”.
Det var fråga om ett resonemangsäktenskap mellan de härskande klasserna i Edinburgh och London. Efter att de jakobitiska upproren under första halvan av 1700-talet hade slagits ned blev detta sakernas tillstånd ändå accepterat av de flesta skottar som en ofrånkomlig nödvändighet.
Trots över trehundra års union har skottarna inte blivit och inte heller önskat bli britter. De har bevarat en egen skotsk identitet, som inte minst i idrottssammanhang kombinerats med rabiat anti-engelskhet. Samtidigt har de flesta varit nöjda med den politiska unionen med England.
Det skotska självstyret infördes efter en folkomröstning den 11 september 1997. Skottarna fick ta ställning till två frågor: skulle det inrättas ett eget skotsk parlament och skulle detta parlament ha rätt att bestämma om skattesatser som avvek från den generella skatten?
På den första frågan svarade en överväldigande majoritet, 74.3 procent, ja. Också den senare besvarades jakande med god marginal på 63.5 procent. Våren 1999 hölls val till det skotska parlamentet och den 1 juli samma år sammanträdde för första gången sedan år 1707 en av skottarna vald parlamentarisk församling.
Parlamentet har 129 medlemmar som väljs genom ett något krångligt valsystem som kombinerar det brittiska systemet med enmansvalkretsar och det från bland annat Norden kända systemet med proportionella val.
Labour hade segrat i det första valet till det skotska parlamentet och den högt respekterade Donald Dewar, som hela sitt politiska liv hade kämpat för självstyre, blev skotsk statsminister. Den skotska statsministern kallas inte Prime Minister utan First Minister. I sitt öppningstal hänvisade han till de historiska frihetskämparna William Wallace och Robert Bruce och sade att detta ”handlar om mer än politik och lagar. Det handlar om vilka vi är och om hur vi beter oss.”
I valet år 2003 segrade Labour igen. Den stora vändningen kom i det tredje valet år 2007. Efter en riktig rysare till valnatt stod Scottish National Party (SNP) som segrare. Nationalistpartiet fick 47 mandat, ett mer än Labour, och partiet bildade en minoritetsregering med ordförande Alex Salmond som First Minister. Ett av partiets vallöften var att ordna en folkomröstning om självständighet. Eftersom unionistpartierna motsatte sig detta, blev det ingen folkomröstning under mandatperioden.
I övrigt gjorde SNP-regeringen väl ifrån sig, vilket gav utdelning i följande val år 2011. Ännu några månader innan valdagen såg galluparna inte goda ut, men när rösterna hade räknats vaknade skottarna upp till ett nytt Skottland. Tolv år efter att det skotska parlamentet hade återupprättats hade ett parti fått egen majoritet. Och detta parti var nationalistpartiet, vars hela raison d’être är att verka för skotsk självständighet. Partiet har utlovat en folkomröstning i slutet av mandatperioden, som nu har förlängts till fem år. Den här gången kan de andra partierna inte förhindra att folkomröstningen ordnas.
I valet år 2011 fick SNP 69 mandat och ungefär 45 procent av rösterna. Det är klart att många av dem som röstade på SNP inte är överens med partiet i den stora frågan – självständighet – utan gav sitt stöd för att de anser att SNP-regeringen gjort ett gott jobb och förtjänar att få fortsätta. Gallupar som har gjorts under en lång rad år visar att stödet för självständighet är betydligt mindre än motståndet. Siffrorna varierar men vanligtvis brukar 30-35 procent önska ett fritt Skottland, medan över 40 procent vill ha fortsatt union. Resten kan inte ta ställning.
Folkomröstningen kommer att hållas i slutet av år 2014. Tidpunkten är vald med eftertanke. År 2014 firar man nämligen 700-årsminnet av slaget vid Bannockburn då skottarna under Robert Bruces ledning besegrade engelsmännen och garanterade skotsk självständighet. Skottlands inofficiella nationalsång, Flower of Scotland, handlar om just denna händelse. Det är klart att SNP-regeringen kommer att ta ut allt den kan av detta jubileum för att hamra in budskapet att vi nu fredligt kan åstadkomma det som våra förfäder fick blöda och slåss för.
I mitten av år 2012 sjösattes de båda kampanjerna. Kampanjen för självständighet har namnet Yes Scotland, medan den för fortsatt union heter Better Together. Självständighetskampanjen är inte liktydig med SNP. Också det gröna partiet, som har två mandat i det skotska parlamentet, stöder självständighet liksom en rad småpartier och en oberoende parlamentsledamot. Enstaka medlemmar av unionistpartierna, framförallt av Labour, har också gått emot sitt partis linje och gett stöd för ett självständigt Skottland.
Det är ännu mycket tid kvar till omröstningen och det är svårt att förutsäga hur det kommer att gå. Den allmänna politiska utvecklingen kommer att avgöra. Om SNP-regeringen fortsätter att göra väl ifrån sig och behåller sin popularitet ökar chansen för att skottarna kommer att rösta ja.
Utvecklingen i Storbritannien i allmänhet är också av betydelse. De konservativa, som är det ledande regeringspartiet i London, har minimalt stöd i Skottland och om Londonregeringen fattar beslut som skottarna ogillar ökar naturligtvis trovärdigheten i självständighetsivrarnas argument att landet inte ska styras från London och dessutom av ett parti med minimalt stöd bland den skotska befolkningen.
Självständighetsförespråkarnas viktigaste argument är självstyrelseprincipen: det bästa är att skottarna själva bestämmer om sina egna affärer. Självstyret har fungerat bra och ännu bättre blir det om också de frågor som ännu bestäms i London överförs till det skotska parlamentet. Ja-sidan fick också hjälp av George W. Bush. Irakkriget var extremt impopulärt bland skottarna och argumentet är att ett självständigt Skottland aldrig skulle ha gett sig in i detta äventyr, men som en del av Storbritannien var landet delaktigt i kriget.
Nej-sidans viktigaste argument är att Skottland haft stort utbyte av unionen och kommer att ha så också i framtiden. Det finns en utbredd rädsla för att Skottland inte kommer att klara sig på egen hand. Ja-sidan ser detta som ett uttryck för bristande självkänsla och pekar gärna på länder av samma storlek eller mindre som klarat sig utmärkt som självständiga stater. Tidigare nämndes ofta Irland som ett exempel, men efter att landet hamnat i stora ekonomiska trångmål är det numera oftast Danmark och Norge som lyfts fram som förebilder.
Nej-sidan har också fördelen av den allmänna osäkerheten i det nya och okända. Alla vet hur det är att leva som en del av Storbritannien. Mycket är däremot oklart vad gäller en eventuell självständighet.
SNP har förklarat att ett självständigt Skottland mycket väl kan vara en del av det brittiska samväldet och ha drottningen som formellt statsöverhuvud (liksom Kanada, Australien och andra länder). Många hard core nationalister har däremot i alla tider talat om en självständig skotsk republik. SNP har också gett upp sitt tidigare motstånd mot Nato och menar nu att ett självständigt Skottland kan vara medlem av försvarsunionen, något som inte heller det är så populärt bland nationalisterna. Osäkerhet gäller också landets framtida valuta i fall av självständighet. En del talar om att bibehålla pundet och alternativet att övergå till euro, som tidigare ofta framfördes, är av förståeliga skäl inte populärt just nu.
Om skottarna år 2014 röstar för självständighet kommer det att vara höjdpunkten på en unik politisk karriär. Till och med hans politiska motståndare medger att Alex Salmond är den genom tiderna skickligaste politikern i det moderna Skottland. Han förvandlade SNP från ett parti i den politiska marginalen till ett seriöst och respekterat regeringsparti. Han styrde Skottland så väl att han i följande val vann en historisk jordskredsseger. Om han ännu kan förmå skottarna att rösta för full självständighet har han förverkligat allt han drömde om då han startade sin politiska karriär som studentpolitiker i St. Andrews.
Under de senaste decennierna har det skett ett nationellt uppvaknande i Skottland. År 1979 ställdes frågan vilken nationalitet som bäst beskriver dem och då svarade 56 procent av skottarna ”skotsk” och 38 procent ”brittisk” år 1979. År 2003 var siffrorna helt andra: 73 procent för ”skotsk” och 20 procent för ”brittisk”. Också de som stöder fortsatt union med England bedyrar att de är stolta över sin skotskhet.
Liksom andra val kommer folkomröstningen att avgöras av plånboksfrågorna. Ja-sidan måste övertyga skottarna om att självständighet är ett bättre alternativ också ekonomiskt. När det kommer till kritan är folk måna om sin levnadsstandard och många i Skottland är ännu inte övertygade om att landet klarar sig på egen hand rent ekonomiskt. Skiljelinjen i den skotska självständighetsfrågan går inte mellan dem som är skottar och dem som är britter – i den frågan är skottarna sedan länge tämligen eniga.
