”Jag vet att en Volvo är en dyr bil och att bolaget har kinesiska ägare”, konstaterade GT:s Jimmy Fredriksson nyligen i en krönika som formligen dröp av sämsta sortens protektionism: ”Men Volvo konstrueras på Hisingen av svenska ingenjörer och monteras av svenska arbetare av kött och blod. Det är tungt som bly.”
Även SHRIC , Supporting Human Rights in China, en i Sverige mycket aktiv människorättsorganisation med band till Falun Gong-rörelsen, tycker att Volvo väger tungt som bly. I allegorin kulor, hagel, förgiftning.
Organisationen släpper idag en pastisch (se den under den här texten) på Volvos reklamfilm med Zlatan för att uppmärksamma att ”affärer med kommunistlandet stödjer de pågående övergreppen”:
”Affärer med den kinesiska terrorregimen är att ge stöd åt övergrepp, tortyr och förföljelse. Det är skamligt att vilja associera sitt varumärke med den kinesiska regimen. Det var skamligt av Volvo att sälja ut ett svenskt varumärke till dem, och det är ännu mer skamligt att sen vilja ge sken av svenskhet i den reklamfilm som de nyligen publicerat.[—]Volvos nya film är både välgjord och snygg. Men ganska snart funderar vi över den uppenbara dubbelmoralen.”
SHRIC:s film är både välgjord och snygg. Faktum är att den är en ren uppvisning i bra PR, till synes producerad med små medel. Organisationen har ett starkt case, och alla kinesiska övergrepp förtjänar att uppmärksammas, fördömas och motarbetas mer.
Men ganska snart funderar man över den uppenbara dubbelmoralen. Den goda ambitionen går inte nödvändigtvis hand i hand med slutsatsen att alla affärer med Kina är av ondo.
På vilket sätt ökar möjligheterna att påverka den kinesiska regimen om man klipper alla band? På vilket sätt får det kinesiska folket det bättre om det aldrig får komma i kontakt med utländska affärsmän och utländsk affärskultur? Minskar risken för internationella konflikter om Kina isoleras? Har tillväxt och industrialisering fört Kina närmare eller längre bort från öppenhet?
Såväl Hisingens som Chengdus bilarbetare är människor av kött och blod. Båda behöver jobb och tillväxt, de kinesiska sannolikt mer desperat än sina svenska kollegor.
