DEBATT Bilden som ges av president Hugo Chavez är långt ifrån överensstämmande med sanningen. Det är aldrig okej att kränka grundläggande fri- och rättigheter oavsett vilket syftet är. Frågan är om vänstern någonsin kommer att komma till denna insikt? skriver Aron Modig (KDU).
Nyligen nåddes vi av beskedet att Venezuelas president Hugo Chavez avlidit. Det tog inte lång tid innan hyllningskören i de svenska medierna var igång. I Aftonbladet skrev Kalle Malmqvist att Chavez är ”… en av de största frihetshjältarna” och kallade honom för ”… den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet…” (Ab 6/3). Dagens Nyheters Erik de la Reguera stämde in i kören och skrev att Chavez länge var ”den självklara fixstjärnan i denna vänstervåg” (DN 6/3).
Också den partipolitiska vänstern, med utrikespolitiske talespersonen Hans Linde i spetsen, talade i varma ordalag om Chavez styre och klargjorde att ”det är vår förhoppning att Venezuelas nästa ledare kommer att bygga vidare på de framgångar som uppnåtts när det kommer till fattigdomsbekämpning och utbyggd välfärd”.
Denna bild av Hugo Chavez är dock långt ifrån sanningen. Som ung kristdemokrat blir jag djupt bekymrad när personer på Sveriges största dagstidningar och ledande företrädare för våra riksdagspartier talar sig varma för en politiker som starkt bidragit till att inskränka sin befolknings grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Chavez-regeringen talade visserligen ibland om vikten av mänskliga rättigheter men i praktiken betydde det ofta det motsatta. En rapport från UD (2010) konstaterar exempelvis: ”Trots ett gott formellt skydd för de mänskliga rättigheterna förekommer allvarliga kränkningar, såsom utomrättsliga avrättningar och tortyr, begångna av landets säkerhetsstyrkor.”
Även situationen vad gäller press och media är djupt problematisk i Venezuela. Organisationen Freedom House – som varje år mäter graden av pressfrihet i världens länder – beskriver landet som ”not free”, vilket är sämst på mätskalan. Detta placerar Venezuela i samma liga som Zimbabwe och Ryssland.
Under sin tid som president har Chavez också allierat sig med några av världens värsta diktaturer, såsom Iran och Kuba. Där fängslas människor för sina åsikters skull och inget rättssystem värt namnet existerar.
Mot bakgrund av detta blir de ovan nämnda tongångarna i svenska medier mycket osmakliga. Att vänsterpersoner väljer att hylla politiker som har ett dåligt ”track record” vad gäller grundläggande fri- och rättigheter är i och för sig inget nytt. Olof Palmes resa till Castros Kuba under 1970-talet är ett exempel på detta. Att Lars Ohly kallade sig ”leninist” så sent som på 1990-talet är ett annat.
Vänstern kritiserar gärna USA och Israel – som av Freedom House rankas som helt fria länder och solida demokratier – men talar sig i samma andetag varma för den fina sjukvården på Kuba eller de ”sociala framsteg” som gjorts i Venezuela. Detta tyder på en grumlig demokratisyn. Att kränka mänskliga fri- och rättigheter är tydligen inget större problem i vänsterns värld, så länge det görs för ett socialistiskt syfte.
Att det fortfarande år 2013 kan finnas politiska krafter i Sverige som resonerar på detta sätt – och som både betraktas som rumsrena och respektabla – är för mig skrämmande. Har vi verkligen inte lärt oss mer av historien?
Vi unga kristdemokrater vill se en värld där alla människors medfödda och okränkbara värde respekteras, oavsett var på jorden man råkar bo. Det kan aldrig vara okej att kränka grundläggande fri- och rättigheter oavsett vilket syftet är.
Frågan är om vänstern någonsin kommer att komma till denna insikt?
