Igår anordnade bokförlaget Fischer & Co en presentation av den nyligen utgivna boken ”Ryska elitförband” – ett 200 sidor långt historiskt verk om de mytomspunna elitstyrkorna i det stora landet i öst. Förlagschefen Kristoffer Lind började presentationen med att konstatera att boken må vara en smal och nördig bok men att den också berättar en större historia; de ryska specialförbandens historia följer nämligen den sovjetiska och den har i sin tur många paralleller med den moderna ryska utvecklingen.

Boken är skriven av Joakim von Braun, IT-säkerhetsexpert med ett förflutet inom underrättelsetjänsten, och Lars Gyllenhaal, författare med modern militärhistoria som speciallitet. Båda författarna har intresserat sig för Sovjet sedan de tidiga tonåren; von Braun med viss frustration eftersom ingen annan tycktes intresserad innan 1981 och Gyllenhaal med grund i just hösten 1981 när U-137 gick på grund utanför Karlskrona.

Boken spänner från 1917 till nutid och under presentationen drog de båda författarna paralleller till dagens utveckling.  De visade bland annat upp ett inslag från SVT:s ”Reportrarna” från 1996 där tre ryska kommendörer – motsvarande överstegrad – talar om ubåtsoperationer i svenska vatten under 1970-och 1980-talet och om hur dessa möjliggjordes för att de svenska akustiska bevakningssystemen inte var bemannade kvällar, nätter och helger. Det är svårt att inte göra kopplingen till långfredagens bristande incidentberedskap.

Gyllenhaal och von Braun berättade också ett flertal detaljer om det sovjetiska intresset för Sverige under kalla kriget, bland annat om de detaljerade kartor över Sverige som återfinns i ryska arkiv. Christer Johansson, tidigare kartansvarig officer, citeras i boken när han konstaterar att de sovjetiska kartorna över bland annat Boden har bättre höjd- och djupkurvor än de svenska. Uppgifter från en f.d. kampfschwimmer, DDR:s marina specialförband, gör gällande att hemliga dykslussar i Östtyska handelsfartyg användes för att utforska sydsvenska hamnar.

Gyllenhaal beskrev att boken, hur märkligt det än kan låta, kommer ur en obruten kärlek till Ryssland.  Enligt honom är den ett försök att bredda bilden. Angående de militära satsningarna som just nu genomförs i Ryssland så menar Gyllenhaal att de bör de ses mot en inrikespolitisk bakgrund; upprustningen handlar framförallt om nationalism, populism och nostalgi. Faktum kvarstår dock att den ryska upprustningen ger landet ett kraftfullt förhandlingsmedel gentemot sina grannar.  

Slutligen menade von Braun att typiskt för den svenska regeringen är att rita kartorna först för att i efterhand beställa underrättelserapporter som passar den egna världsbilden; oavsett vad som sker i Ryssland hävdar Sverige att intet är nytt på västfronten. Ändå är de ryska övningarna idag fler och större än de var under den sovjetiska eran.  Författarna understryker också att ingen heller vet vem som kommer efterträda Putin – som ändå kan räknas till en relativt rationell ledare – när hans tid vid makten är över. Näste ryske ledare kan mycket väl tycka att det är dags att göra betydligt mer än att bara flexa musklerna.

Inlägget ”Ryska elitförband” tar grepp om rysk militärhistoria dök först upp på Frivärld Magasin.

De svenska arkiven är svåråtkomliga, och omgivna av en mängd restriktioner, som ett skydd för enskilda, hävdar vissa. För att det offentliga Sverige inte vill konfronteras med sin egen historia, enligt andra.

I Tyskland är arkiven öppna för både forskare och journalister; det är i många fall lättare för den intresserade att ta planet till Berlin än att få tillgång till de svenska arkiven. Nu är situationen i Tyskland en annan. Efter två på varandra följande totalitära regimer var misstron mellan medborgarna stort och öppenheten en nödvändig del av försoningsprocessen. I Sverige riskerar genomlysningen att riva upp sår innan de kan läkas, men det gör inte forskningen mindre nödvändig.

Som Birgitta Almgren, forskare med inriktning på svensk-tyska relationer under 1900-talet, påpekar; det handlar inte om att sätta dåvarande aktörer till svars, utan att kartlägga hur fort totalitära idéer sprids. Medlöperi och samarbete med odemokratiska regimer, nära eller långt borta, är inte en historisk kuriositet. Också idag spioneras det på flyktingar, läcks information till främmande makter och värvas svenskar till extrema ideologier och religiösa tolkningar.

Det finns en knivsudd att balansera på. Å ena sidan en sanning som bör komma fram, en historia som bör dras lärdom ifrån och offer som förtjänar upprättelse. Å andra sidan enskilda individers önskan, möjligen rätt, att inte dömas av tidningarna för anklagelser som sedan länge är preskriberade och som det därför inte går att få upprättelse ifrån i en domstol. Ett tredje perspektiv, och det är lätt att glömma, är en säkerhetstjänst och underrättelseverksamhet som inom lagens råmärken måste fortsätta fungera. Säpo behöver också en typ av meddelarskydd, ingen läcker till säkerhetspolisen om deras liv, säkerhet eller för all del karriärer riskerar att sättas på spel några år senare.

Kanske är den sanningskommission som flera gånger efterfrågades rätt väg att gå; en ordentlig genomlysning av perioden utan att peka finger mot enskilda. För seminariets titel är talande. Den ”svenska curlinggenerationen” har inga egna minnen av kalla kriget och de villkor som rådde på andra sidan Östersjön. Bristen på offentlig debatt underlättar heller inte förståelsen. Sverige varken är eller var immunt mot påverkan från totalitära krafter; något annat är farligt att tro.
___

Läs även:

Recension av Operation Norrsken – om Stasi och Sverige under det kalla kriget
Artikel i Svensk Tidskrift 21/10 2011 och även den 18/11 2011

Vid riksdagens Stasiseminarium i förra veckan medverkade bl a journalisten Stig Fredrikson, professorerna Anders Törnvall och Birgitta Almgren, Morgan Johansson (s), professor Lennart Stenflo och Mats Johansson (m).
Foto: Amanda Wollstad

Inlägget Lär av historien dök först upp på Frivärld Magasin.

Ett fredspris till EU:s förgångare Europeiska kol- och stålgemenskapen hade varit förståeligt, om det nu är gemenskapen mellan Tyskland och Frankrike man vill belöna. Ett fredspris i samband med EU-utvidgningen 2004, då femton blev tjugofem och gränserna för unionen flyttades österut hade haft ett stort symbolvärde för ett Europa i förvandling. Men 2012 är EU ingen värdig vinnare.

Man ska absolut inte underskatta EU och dess föregångares betydelse för Europa. Den organisation som på mindre än en mansålder tagit oss från en kontinent söndersliten av krig till ett, än så länge, fredligt och demokratiskt politiskt samarbete förtjänar onekligen viss respekt. Men man ska inte heller underskatta unionens negativa konsekvenser.

I morgonsofforna efter offentliggörandet hyllades EU för sin hantering av finanskrisen, något som hävdades skulle lett till vapenskrammel om inte öppet krig utan Bryssels lugnande inverkan. EU:s del i krisen talades det tystare om, liksom vad den faktiskt är på väg att leda till. De politiska konsekvenserna blir allt tydligare. Extremister vinner mark, i Grekland är det öppet nazistiska Gyllene gryningen tredje största parti i opinionsmätningarna.

Förtroendet för EU rasar och tongångarna mellan krisländerna och de som anser sig står för notan hårdnar. I Grekland och Italien utmålas tyska politiker som nazister i ledarsidornas skämtteckningar, i norra Europa porträtteras sydeuropéerna som lata, omoraliska fifflare. Individerna försvinner till förmån för nationella och etniska nidbilder. Det kan inte nog understrykas hur oroväckande den utvecklingen är.

Det europeiska jordbruksstödet, common agriculture policy eller CAP, firade femtio år i år. Fyrtio procent av EUs budget går åt till att stödja inhemskt jordbruk som av ett eller annat skäl inte kan stå på egna ben. Ett vansinnigt slöseri med medborgarnas pengar och som sådant omoraliskt i sig. Men det producerar ju en ohygglig mängd mat också, långt mer än det finns en marknad för i Europa. Överskottet dumpas periodiskt på marknader i tredje världen, där den europeiska skattesubventionerade överproduktionen slår ut inhemska odlare som får klara sig utan statligt stöd och därför inte har en chans att konkurera. Exportera kan de ju inte heller, europeiska tullmurar sätter stopp för import av allt vi har en chans att producera själva inom unionen, oavsett hur dyr eller ineffektiv den produktionen är.

Det är ett sviket löfte från det väst som lovade utveckling och välstånd för de länder som kastade av sig diktatoriska ok och liberaliserade sina marknader, men som den gamla världen inte vågar konkurera med. En byråkratisk idioti som till konsekvenserna gränsar till ondska.

I de fall europeiska nationer deltagit aktivt för att stoppa krig och övergrepp har det skett genom Nato i betydligt större utsträckning än genom EU. Ett medlemskap i unionen har varit en effektiv morot för att stödja den demokratiska och ekonomiska utveckling på balkan men när kriget rasade stod Bryssel handfallna. Det var Nato och USA som fick ta det största ansvaret för att bringa ordning på EU:s bakgård, och det har inte blivit bättre.

EU:s oförmåga att agera som sammanhängande utrikespolitisk kraft illustrerades med nästan skrattretande tydlighet under det folkliga upproret i Libyen, när Brittiska stridsflyg stod redo att upprätthålla en flygförbudszon över landet samtidigt som Italienska toppolitiker fortfarande hade stående middagsträffar med Khadaffi. Syrien ser inte ut att bli något undantag, masslakten på civilbefolkningen fortsätter utan att EU lyfter ett finger. Ingen vill ta ansvar, ingen vill stöta sig med Ryssland och Kina.

Sista handen vid den här texten lades på Warszawas flygplats. En mellanlandning på väg till Bukarest vigdes åt en tallrik pierogi tillsammans med en kollega från Kiev och en diskussion om det kommande Ukrainska parlamentsvalet.  För mindre än ett kvartsekel sedan hade hela aftonen varit omöjlig, järnridån delade kontinenten i två lika tydligt som en fysisk mur. Europas moderna utveckling saknar motstycke, och visst har EU haft en del i den. Men en i delar stolt historia vare sig döljer eller ursäktar de synder som begås idag.

Berlinmuren är riven, järnridån lika så. Men EU är i full färd att bygga nya murar. Murar mot världen utanför, vid vilka desperata människor dör varje dag i jakten på ett drägligt liv i Europa. Och murar mellan länderna i unionen, som får allt svårare att fördra varandra.

Att ge fredspriset till EU 2012 är inte en uppmuntran om att återgå till unionens grunder. Det är en överslätning av allt som skett sedan dess, och en ursäkt för Bryssel att fortsätta som om ingenting har förändrats.

Inlägget Amanda Wollstad: EU anno 2012 förtjänar inget fredspris dök först upp på Frivärld Magasin.

Rättegången mot punkbandet Pussy Riot har fått allt fler att vända blickarna österut Foto: Denis Bochkarev/Wikimedia Commons

AMANDA WOLLSTAD I efterdyningarna av Pussy Riot-rättegången, där tre ryska performance-artister dömdes till två års fängelse för en visserligen provokativ men i övrigt rätt oskyldig konsert i Kristus Frälsares katedral i Moskva, har svenska ögon tillfälligt vänts mot öster. Den utveckling som liberala betraktare så innerligt hoppades på under nittiotalet har för länge sedan vänt åt fel håll och Ryssland blir allt mer auktoritärt.

Denna utveckling blir sällan så uppenbar som i Pussy Riots fall. Betydligt effektivare – och diskretare – är det att åtala obekväma individer för mindre ädla brott. Narkotika är en favorit, och hur misstänkt det än verkar när tidigare ostraffade oppositionspolitiker utan känd missbruksproblematik plötsligt grips med en större mängd illegala preparat efter ett anonymt tips till polisen, är det svårt för utomstående att med säkerhet uttala sig i skuldfrågan. Rättssystemet är allt annat än transparent.

Det är en återgång till gamla ideal som skönjs, drömmar om ett Storryssland under president Putin. Från Kremls håll talar man åter om den ryska intressesfären. Var de exakta gränserna för detta föreställda imperium går är oklart.

Men granländerna är inkluderade, däribland Baltikum. Och Finland, vilket stod helt klart i och med generalstabschefen Nikolaj Makarovs besök i Helsingfors i början på sommaren. Makarov förklarade där att såväl samövningar med Nato som det nordiska försvarssamarbetet skulle kunna tolkas som militära hot mot Ryssland. Men om Finland fortsatte att genomföra militära övningar på eget territorium skulle Ryssland gärna ställa upp som samarbetspartner.

I Finland blev reaktionerna av förståeliga skäl starka. Men i Stockholm, dit Makarov fortsatte på nästa artighetsvisit, teg regeringen stilla. Statsminister Fredrik Reinfeldt försvarade sig med att uttalandena i huvudsak var ”för internt bruk”. Föga solidariskt, och till liten tröst för Finland som fick sin rätt till nationellt självbestämmande ifrågasatt.

Reinfeldt har dock delvis rätt i sak. Mycket av det utrikespolitiska poserandet som Ryssland för närvarande ägnar sig åt är en del av den nationella politiken. Att kalla det maktkamp är att ta i, någon reell och öppen utmanare till Putin finns inte. Men det är en tydlig maktdemonstration från den nyligen återinsvurna presidenten gentemot partikamraterna men också inför väst.

Den 6 augusti, inför årsdagen av utbrottet av det rysk-georgiska kriget släpptes en youtube-dokumentär i Ryssland. I filmen, som dedikerades till ”soldater och officerare i ryska armén, till försvararna av Sydossetiens fredliga invånare”, kritiseras dåvarande presidenten Dimitri Medvedev hårt av ett antal före detta ryska generaler. Bland annat anklagas han för att genom sin obeslutsamhet ha orsakat ”onödigt många dödsfall”.

Enligt dokumentären ringde Putin, då premiärminister, hem från OS i Peking för att övertala Medvedev att gå i krig. Det uppges dessutom ha funnits planer på att invadera Georgien före krigsutbrottet, kanske till och med långt före. När Putin i efterhand har kommenterat filmen har han inte brytt sig om att förneka dessa uppgifter.

Strax efter kriget författade EU en rapport, som ensidigt gav Georgien skulden för att ha provocerat fram kriget. Detta trots att Ryssland flera månader tidigare, kort efter Natos förklaring om möjligheten för ett framtida medlemskap för Georgien och Ukraina, förstärkt sin militära närvaro i de omstridda delprovinserna vid den ryska gränsen.

Provinserna Sydossetien och Abchazien, som i samband med konflikten utropade sig självständiga, står alltjämt under ryskt militärt beskydd. Detta utgör en fortsatt infekterad gränskonflikt som ligger den unga demokratin Georgien till last i försöken att närma sig EU och Nato. Detta förstår naturligtvis Ryssland, och Georgien tillhör utan tvivel den intressesfär man vill hålla fri från internationell inblandning.

Invasionen av Georgien innebar ett uppvaknande i den svenska debatten, men det visade sig vara kortvarigt. Det hastigt uppblossade engagemanget för Pussy Riot och mot Rysslands minst sagt bristande respekt för mänskliga rättigheter varar knappast mycket längre. Tyvärr. De allt hårdare tongångarna från Moskva förtjänar en fördjupad och livskraftig debatt. Det handlar om övergrepp på demokrati, yttrandefrihet och nationell suveränitet i vårt absoluta närområde.

Visa ditt stöd för de fängslade medlemmarna av Pussy Riot

Inlägget Amanda Wollstad: Vi måste tala om Ryssland dök först upp på Frivärld Magasin.