Foto: Ivan Bandura/Flickr

RYSSLAND Det faller en ny ridå i Europa. Det ryska inflytandet i EU:s östra grannskap är allt starkare och Ryssland använder hela skalan av hård och mjuk maktutövning. Det menar Gunnark Hökmark (M), med anledning av Ukrainas plötsliga kovändning i relationen till EU. 

Kriget är en förlängning av politiken skrev den historiske militärstrategen Clausewitz. Innebörden är att kriget bara är ett uttryck för politiska ambitioner gentemot andra länder men med militära våldsmedel.

Det omvända gäller också. Politiken kan vara en förlängning av det som av olika skäl inte är möjligt med militära medel. Det är det som nu präglar Rysslands agerande mot sina grannar. Nu söker Putinregimen en kontroll och dominans över sina grannländer. Det står i strid med det internationella samfundets mest grundläggande regler om staters rätt till självständighet. Och det sker för att med makt möta andra länders utveckling mot demokrati och rättsstat eftersom den i sig innebär en frigörelse från den väv av dold maktutövning, korruption, rövarkapitalism och offentligt maktmissbruk som präglar de krafter i Östra Europa som Putinregimen ser som sina allierade mot medborgares krav på rättsstat och frihet.

Vi såg det 2008 när Ryssland invaderade Georgien, efter att ha underblåst oroligheter och ryskorienterade separatisters självständighetskrav i Sydossetien och Abchazien.

Vi har sett det fortsatt i form av en rysk destabiliseringspolitik riktad mot Georgien och de politiska ledare som har orienterat landet till demokratins gemenskaper.

Vi såg det för några veckor sedan när Putin genom hot om att upprusta Armeniens granne Azerbajdzjan tvingade landet att tacka nej till förhandlingar om ett fördjupat frihandelsavtal med EU och istället träda in i en rysk tullunion som avskärmar Armenien, och Ryssland, från den frihandel som moderna länder behöver för att utvecklas.

Och så såg vi det nu när Ryssland efter hot om handelsblockader, avstängda gasleveranser, importstopp och mutor tvingade Ukraina att, några veckor innan man skulle skriva under ett frihandels- och samarbetsavtal med EU, stanna kvar under rysk kontroll.

Och vi har sett det när Ryssland hotat det lilla landet Moldavien med ökad militär närvaro i landet, i Transnistrien, samtidigt som man satt importstopp för moldaviska produkter och hotat om uteblivna gasleveranser.

Vi har sett det i Vitryssland, som står under rysk överhöghet och som med en brutal diktatur enbart kan fungera med ryskt stöd, liksom i Azerbajdzjan som får stöd för att fortsatt vara en diktatur.

Det är en ny ridå som faller ner i Europa. Denna gång inte järnridån utan en ridå som håller undan för demokratins och rättsstatens krav och som skyddar en dold maktutövning där makten över näringsliv, domstolar och media förenas med den politiska maktens strukturer i en maktutövning som inte kontrolleras av någon.

Ryssland är ett land som aggressivt söker kontrollera och styra över sin omgivning. Kontrollera vilka som har makten och styra så att man inte frigör sig genom demokrati och rättsstat. För den ryska regimen är nämligen både friheten och demokratin hot mot den egna maktutövningen. Ryssland leder demonteringen av rättsstat och demokrati. Därför sätts nu demokratin på undantag i ett Europa som vi trodde och hoppades var räddat.

Ryssland använder sig aktivt av hela skalan av mjuk och hård maktutövning. Påverkan och inflytande. Löften om krediter och hot om blockader. Militär styrkeuppbyggnad och hotfull militär närvaro. Avstängda gasleveranser eller höga priser med löften om rabatter. Flirt med nationalistiska stämningar där det finns etniska ryska minoriteter. Ohämmat användande av det kontrollerade näringslivets investeringar och mediaföretag. Ryska TV-sändningar som under politisk kontroll och självcensur är gratis ställs mot inhemska kanaler som måste finansieras av publiken.

Så ser vi hur medielandskapet förändras och demokratins förutsättningar ytterligare försvagas. I land efter land bakom denna nya ridå som döljer obskyr maktutövning av en elit som vill berika sig själv. Men ambitionerna att kontrollera sin omvärld stannar inte bara vid det Östra partnerskapets länder.

I Serbien, som nu är kandidatland för medlemskap i EU, bygger Gazprom ut gasledningen Southstream för att på det viset kontrollera energileveranserna samtidigt som ryska företrädare hänvisar till ländernas gemensamma kulturarv.

Gentemot Lettland agerar ryskkontrollerat näringsliv mot den politiska makten samtidigt som Ryssland hotar att stoppa import av landets produkter. Både Estland och Litauen har på motsvarande sätt varit utsatta och är det. Syftet är att destabilisera demokratin som system för självständighet till förmån för ökad kontroll.

Så ser Europa ut i dag. Demokratin har inte förlorat. Tvärtom är makthavarna i dessa länder rädda för demokratin. Det ser vi när Putin visar sin rädsla för demonstranter på Moskvas gator och torg.

I Ukraina demonstrerar hundratusentals människor nu för Europa och EU. Det är en viktig påminnelse till oss alla. Det är EU som en kraft för frihet och demokrati som nu måste stå upp mot ryskt maktmissbruk och mot den politik som i strid med internationell lag attackerar andra länders självständighet.

Ridån som sänker sig ner över Europa måste upp igen, och vi måste se en ny vår av krav på rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter samt ekonomisk frihet och demokrati.  Vare sig krig eller politik får vinna över frihetens värden.

Inlägget Gunnar Hökmark (M): En ny ridå faller över Europa dök först upp på Frivärld Magasin.

Dagens Nyheter har genom några olika reportage lyft fram de kontakter som socialdemokraterna i Sverige hade med Sovjetunionens kommunistiska parti under det kalla kriget.

Mängder med frågetecken kan resas kring att ett politiskt parti i en demokrati utvecklar partikontakter, informella men hemliga, med ett parti som mer än något annat stod för diktatur, förtryck och människoförakt. Som regeringsparti bedrev därmed socialdemokraterna en utrikespolitik parallell med den regering som man själv utgjorde.

Men det mest anmärkningsvärda är den syn på dessa kontakter som Pierre Schori i dag utvecklar när han får frågan från Dagens Nyheter.

”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Han menar att syftet var att bryta med kalla kriget och bidra till avspänningen. Ja, men på vems och vilka villkor?

För just samme Schori gick i täten mot kraven på de baltiska staternas självständighet. Det var oförenligt med Helsingforsavtalet. Att kräva att de baltiska folken hade samma rätt till självständighet och demokrati som människor i alla andra delar av världen riskerade leda till krig eller till att öka spänningen i Europa. Hävdade han.

Det var just socialdemokratin som gick i täten för nedrustningsrörelsen under mitten av 1980-talet, med krav på att Väst skulle nedrusta ensidigt. Alltmedan Sovjetunionen placerade ut sina SS-20 missiler för att kunna hota och påverka Västeuropa bortom amerikanskt skydd. Och det var socialdemokraterna som kampanjade för det sovjetiska utspelet om en kärnvapenfri zon i Norden som inte skulle påverka Sovjetunionen ett smack men urholka försvaret av Västeuropa.

Det var kanske ämnat att minska spänningen i Europa när socialdemokratiska statsministrar och utrikesministrar så sent som 1989 nekade till att de baltiska staterna var ockuperade och Pierre Schori själv förnekade att de ville ha sin självständighet. Det var bara kulturell självständighet rörelserna i de baltiska staterna kämpade för, sa han.

En annan socialdemokratisk företrädare slog fast att det bara var ett uttryck för extrem tokstollehöger när jag 1988 i riksdagen krävde att Sverige skulle stödja de baltiska ländernas självständighetssträvanden.

Kraven på fria val i Östeuropa avfärdade Olof Palme som ”ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”. Och det var farligt, sa han och andra socialdemokrater, att demonisera Sovjetunionen. Ingvar Carlsson skrev i en bok 1988 att planekonomierna i öst, trots ”demokratiska brister” hade visat sig väl så kapabla att skapa materiellt välstånd som marknadsekonomierna i väst. Och Sten Andersson menade att den siste sovjetiska premiärministern innan Sovjetunionen föll, Nikolaj Ryzjkov, nästan lika väl kunde vara en god socialdemokrat.

Och det var socialdemokratin i Sverige som gick i täten för att Västeuropas stater skulle acceptera en ny säkerhetsdoktrin, så kallad gemensam säkerhet, baserad på att man respekterade och accepterade förtrycket i Öst. Diktaturen och demokratin i Europa skulle gå hand i hand i en gemensam säkerhet baserad på att förtrycket skulle bestå och på föreställningen att Sovjetunionens aggressivitet bara bottnade i den amerikanska närvaron i Europa.

Det socialdemokraterna hela tiden glömde var de hundratals miljoner människor som tvingades leva i detta förtryck. De glömde också att det inte finns någon fred utan frihet. Att för våldsregimer är våldet en naturlig del av all politik.

Och som det står i DN-reportaget om att de sovjetiska ledarna uttryckte oro över kritik mot Sovjetunionen i socialdemokratiska tidningar:

”Jag försökte dämpa Streltsovs oro”, skriver Pierre Schori och pekade på ”de bilaterala kontakter som finns mellan socialdemokratiska partiet och diverse institutioner i Sovjetunionen”.

Så visst gjorde de vad de trodde var bäst för att bidra till avspänning. Men de underminerade inte kommunismen. Det var det hjältar bakom järnridån som gjorde. Hjältar som var bortglömda och ignorerade när Schori med flera träffade sovjetiska potentater och accepterade deras bild av avspänning.

Inlägget Hjältar bakom järnridån underminerade kommunismen, inte S dök först upp på Frivärld Magasin.