Det är en ganska vanlig missuppfattning att kastsystemet avskaffades 1950. Det är inte sant. Däremot kriminaliserades negativs särbehandling, medan positiv särbehandling gjordes till den huvudsakliga metoden för att komma till stånd med de lägre kastens och de kastlösas utsatthet.

I artikeln skriver jag om hur den metoden fått mycket små effekter. I stället ser det ut som om det som i framtiden kommer att beskrivas som det stora genombrottet för de kastlösa är 90-talets liberaliseringar av ekonomin. Jag skriver bland annat om aktivisten och forskaren Chandra Bhan Prasad som menar att det är eftersträvansvärt att förvandla kastsamhället till klassamhälle. Skillnaden är att det senare tillåter individer att klättra.

Frågan har naturligvis också en koppling till det pågående valet. ”In India you do not cast your vote, you vote your caste”

Min poäng är inte att situationen skulle vara särskilt bra idag, eller att alla fått det bättre. Ett av de avslutande styckena lyder såhär:

”Under en epok som akademiker och debattörer på vänsterkanten beskriver som hård kall och nyliberal var alltså den generella tendensen att daliterna gick från livegenskap till entreprenörskap, vann social acceptens och åt bättre mat. Att det stora flertalet fortfarande lever i svår misär, att barn svälter och är undernärda och att diskriminering fortfarande är utbrett är naturligtvis också sant. Men det som särskiljer denna period från tidigare, är inte fattigdomen utan att sociala och ekonomiska tabun utmanades.”

Ungefär samtidigt som jag satte punkt för texten sände Sveriges Radio ett reportage av Nils Horner i samma ämne. Det måste vara ett av de sista inslagen han spelade in han tragiskt dödades i Afghanistan, och är ett tydligt exempel på vilken utmärkt journalist han var.

Inlägget Kastsystemets långsamma uppluckring dök först upp på Frivärld Magasin.

Narendra Modi är som bekant en politiker som inte skyggar för ny teknik. Men ”ny teknik” i bemärkelsen ”sociala medier” räcker inte långt för att nå de stora massorna i Indien. Bara en liten minoritet använder internet för att följa politiken.

2012 letade sig Modis kampanj i Gujarat in i Guiness Rekordbok, då han använde sig av 3D-hologramteknik för att framträda på flera platser samtidigt. I år har han skalat upp strategin, och framträdde i fredags på hundra (!) platser samtidigt. Planen tyckls vara att fortsätta att kampanja i hologramform in i det sista.

Hologramet kan rimligen inte mäta sig med ett framträdande i fysisk form, men det är ändå en smart strategi. Framträdandena drar fulla hus, och nyfikenheten på den nya tekniken är sannolikt en stor anledning. Men tekniken väcker också en del frågor. Modi kritiseras ofta för att ha ett mycket stort kontrollbehov och inte våga eller vilja delegera ansvar till sina partikamrater. Ett stort frågetecken om BJP gör bäst ifrån sig i valet (vilket de antagligen gör) är hur en sådan man ska kunna sy ihop en koalition med ett stort antal stökiga småpartier. Det faktum att han hellre kampanjar själv i digital form, än överlåter valtalen åt sina partikamrater i de olika distrikten kan ses som ännu ett tecken på hans ovilja att lämna ifrån sig makt.

En annan fråga är om avataren lyckas övertyga väljarna. När Indian Express beskriver folkmassans reaktion Jasdan, Gujarat som ändå är Modis hemmaplan låter det inte helt övertygande:

”As Modi went on with his speech, the audience seemed to engrossed. Murmurs were scarce and everybody seemed to be listening with rapt attention. However, the only time they clapped was when Modi said that even “chaiwalas” could earn if tourism grew in the country.”

Ordet avatar är för övrigt intressant i sammanhanget. Inom hinduismen betecknar det en guds form när han nedstiger på jorden. Nu används det om en politiker som nedstiger till folket.

Inlägget Narendra Modi på virtuell turné dök först upp på Frivärld Magasin.

Givet den enorma omfattningen på valen kan man tänka sig att de skulle dras med stora problem med fusk, problem att nå ut till väljarna etc. Men de flesta demokratiindex som görs ger Indien anständiga betyg. Inte bäst i världen, men definitivt godkänt.

The Economist Intelligence Units demokratiindex är det kanske mest respekterade i världen. Där placerar sig Indien på plats 38. En bra bit från toppen, men fortfarande bättre än flera EU-länder. Trots att man har 814 miljoner väljare att tillgodose.

I fredags hade jag äran att presentera Dr Quraishi, tidigare ordförande för den indiska valkommissionen  och i den egenskap högsta ansvariga för hur valen genomförs vid ett evenemang, vid ett evenemang på indiska ambassaden i Stockholm. Dr Quraishi talade om vilka utmaningar den indiska valapparaten ställs inför i valtider.

Kanske mest intressant var att höra om vilka enorma ansträngningar valkommissionen gör för att alla som vill rösta ska få möjligheten. Vid det förra valet t till Lokh Saba var den svåraste utmaningen att nå två byar i Jammu, där kraftiga snöfall gjorde det omöjligt att  landa med helikopter. För att inte undergräva de 37 bybornas demokratiska rätt att rösta, skickade man en expedition att fotvandra 45 kilometer i knähög snö för att förrätta valet.

På samma sätt färdas valkommissionens utsända med jeep, båt, kamel, elefant och många andra färdmedel för att alla som vill rösta ska få chansen.

Vilket leder till den indiska demokratin verkliga problem: Att så få vill rösta. I Indien finns ett negativ samband mellan inkomst/social status och benägenhet att delta i demokratin. Många uppfattar alla politiker som korrupta skurkar, och avstår därför från att rösta. Andra upplever att politikerna bara vänder sig till de outbildade massorna med budskap om gratis mat, kastkvoter och olika typer av subventioner. Båda bilderna är naturligtvis korrekta, men ingen av dem kommer att lösas om de som är utbildade och bryr sig om demokratiska värden avstår från att rösta.

Bara om medelklassen inser att problemets enda lösning är rösta på ärliga kandidater kan det problemet lösas, konstaterade Dr Quraishi, och det har han naturligtvis rätt i.

Vad gäller regelrätt valfusk är Indiens enorma storlek en intressant aspekt. Det går naturligtvis att föreställa sig enskilda kandidater som, trots system i världsklass, lyckas fuska med röstningsförfarandet eller – vilket tycks vara vanligare – muta eller hota sig till röster.  Men den genomsnittliga valkretsen har närmare en och en halv miljon röstberättigade. Det gör att väldigt många människor måste hotas eller mutas för att det ska göra någon skillnad i resultatet. Och valfusk som gör någon större skillnad på nationell nivå går nästan inte att föreställa sig.

Men även om valen går till på rätt sätt, väljs ofta ”fel” kandidater. Att stora delar av politikerkåren utreds för kriminella anklagelser är ett stort problem, och en stor anledning till att anklagelserna aldrig blir mer än anklagelser är att de mutar poliser och domare att förhala ärendena. Det ska visserligen sägas om domstolsväsendet att det är plågsamt ineffektivt och att såväl väntetider som köer är hårresande.

Men i den demokrati är man oskyldig tills motsatsen är bevisad, och den som inte är dömd för ett brott kan knappast hindras från att kandidera i ett val. Här har vi en av demokratins baksidor: att det står folket fritt att välja dåliga politiker

Men hur dåliga politiker Indiens folk än väljer, gör de det i en anständig och internationellt erkänd process.

Inlägget Hur demokratiskt är valet? dök först upp på Frivärld Magasin.

Mer information finns här

Inlägget Evenemangstips: How India Manages the Biggest Election in World History dök först upp på Frivärld Magasin.

I veckans Svensk Tidskrift skriver jag en lite längre text om vad Indiens unga vill i politiken. Rekordmånga väljare är förstagångsväljare, och generationsskiftet innebär förstås en förändring i prioriteringar. Men även bland politikerna sker ett generationsskifte, och oavsett vilken sida som tar hem valvinsten står ett maktskifte för dörren.

Läs artikeln här.

Artikeln bygger delvis på ett anförande jag höll vid en sammankomst i Riksdagen den 26:e mars. 

Inlägget Vad vill Indiens unga? dök först upp på Frivärld Magasin.

När Association för Democratic Reforms granskade partiets kandidater i delstaten Madhya Pradesh, visade det sig att hela 40% är dömda för brott eller har väntande rättsprocesser emot sig. Det är något mer än genomsnittet i landet, oavsett parti, och uppfattas som ett tecken på att AAP:s kandidater är lika goda kålsupare som sina kollegor i de mer etablerade partierna.  Samma undersökning visade att 30% av kandidaterna är miljardärer. Räknat i rupies är det inte lika extremt som det kan låta (dela på 10), men några ”vanliga” människor kan dessa kandidater knappast utge sig för att vara.

Den senaste tiden har jag läst många kommentarer, både på nätet i och i traditionella medier, som menar att AAP:s stora misstag är att de är för ivriga. Genom att skynda fram kandidater i för många distrikt och göra anspråk på att vara ett nationellt parti, har man sänkt ribban för lågt och tappat kontrollen över vilka kandidater man går till val med. Hade partiet i stället avvaktat en mandatperiod, lärt sig det politiska hantverket och sakta byggt upp en hederlig organisation av pålitliga kandidater hade man kunnat behålla det förtroende som byggdes upp inför lokalvalet i Delhi.

Nu riskerar korruption och kriminalitet att bli även AAP:s fall, trots att partiets agenda går ut på att bekämpa just dessa två företeelser.

Inlägget Hur ”rena” är egentligen AAP? dök först upp på Frivärld Magasin.

”Just to clarify, the difference between being pro-business and pro-market is categorical. A politician who is a “friend of business” is exactly that, a guy who does favors for his friends. A politician who is pro-market is a referee who will refuse to help protect his friends (or anyone else) from competition unless the competitors have broken the rules. The friend of business supports industry-specific or even business-specific loans, grants, tariffs, or tax breaks. The pro-market referee opposes special treatment for anyone.

Politically, the reason the lines get blurry in good times and bad is that in a boom, the economic pie is growing fast enough that the friend and his competitor alike can prosper. In bad times, when politicians are desperate to get the economy going, no one in Washington wants to seem like an enemy of the “job creators.”