”Efter att ha deltagit i denna rörelse kommer de inte att vara nöjda med något som kallas för demokrati, men egentligen inte är det.”

Philippe Lapointe,  aktiv i studentrörelsen i Quebec, Kanada,  är en i en lång rad demonstranter som intervjuas av Natacha Lopez och Mårten Björk i den nya boken ”Utan framtid – Protester i den globala krisens spår”. Orden från Lapointe pekar på något som löper som en röd tråd genom hela framställningen. Många av de grupperingar som Lopez och Björk beskriver i USA, Kanada, Chile, Argentina, Spanien, Island, Israel och Grekland organiserar sig genom direkt demokrati. De lyfter fram den utopiska drömmen om ett samhälle där den representativa demokratin har ersatts av ett sant folkstyre. Det handlar om platta organisationer, utan hierarkiska strukturer, där allas ord väger lika tungt. Ut med politikerna och storföretagen som har tagit makten ifrån de nationella beslutsfattarna! In med gatans röster! Så lyder demonstranternas budskap i Lopez och Björks bok.

 Men det är, som nätaktivisten Carlos Barragan menar, enklare för en demonstrant att leva i en diktatur än i en demokrati. Målbilden är klarare. Den förtryckande despoten ska bort, det kan alla enas kring. Det är svårare att komma överens om på vilket sätt demokratin ska förbättras för att skapa bättre förhållanden. För även om både den representativa demokratin och marknadsekonomin ifrågasätts är det ingen i ”Utan framtid ..” som direkt propagerar för införandet av planekonomi och strypt åsiktsfrihet.

Utan framtid – Protester i den globala krisens spår
Natascha Lopez & Mårten Björk
Celanders, 2013

Ändå är det en nattsvart bild som ges av den globala ekonomiska krisen som nu är inne på sitt sjätte år. Några gripbara lösningar presenterar författarna inte. Till och med bilderna är genomgående i svartvitt som för att ytterligare poängtera att detta inte är någon glättig framställning utan en seriös rapport över läget i världen. Mot denna eländesbeskrivning hade man gärna velat höra en motröst. Nu är det bara den ena sidan som får komma till tals. Det hade varit intressant att höra någon politiker i något land förklara hur man ska försöka få fart på ekonomin och jobben. Nu står demonstranters röster där oemotsagda och får i Lopez och Björks händer utgöra Sanningen.

”Utan framtid ..” är ett gediget tidsdokument. Det är en statistikstinn redogörelse som sträcker sig från 2007 till 2012 och över flera kontinenter. Att foga samman all statistik, fakta och intervjuer från så skilda håll i världen måste, kort sagt, ha varit ett hästjobb. Frilansjournalisten Lopez, knuten till Sveriges Radio, och Mårten Björk, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, förtjänar en eloge för det. Samtidigt undrar man vem boken vänder sig till? Är den till för journalister eller en nyfiken allmänhet?

 Här beskrivs en tid när bankernas vinster blev privata och dess förluster offentliga. En tid när den yngre generationen för första gången på decennier inte kan ha några förhoppningar om att få det bättre än sina föräldrar. Där en högskoleutbildning lönar sig allt sämre i många OECD-länder och där etableringsåldern för att ha råd att bilda familj ständigt förskjuts för de unga som därmed kan förvänta sig sämre livsinkomster.

Ur den enorma siffermängd som presenteras kan följande få illustrera allvaret i situationen; fyra miljoner hushåll förlorade sina hem i USA mellan 2007 (då bostadspriserna började falla) och 2012. I december 2011 var antalet hemlösa familjer i England uppe i över 500 000, en ökning med 25 procent på tre år. I Spanien är arbetslösheten 26 procent och ungdomsarbetslösheten uppe i 60 procent. År 2012 vände sig drygt 50 000 personer till Läkare i världens mottagningar i Grekland vilket var en tredubbling jämfört med 2007.

Men den djupa krisen, eller kriserna, har förstås inte uppkommit ur tomma intet. De politiska och ekonomiska orsakerna är väl kända. Det är ingen nyhet att exempelvis Grekland under årtionden har genomsyrats av korruption och klientelism. Det är detta och oviljan att betala skatt som ligger bakom den avgrund som landet har hamnat i. Då är det svårt att sympatisera med den grekiska Den Plirono-rörelsen vars syfte är att få folk att vägra betala till staten. Rättvisebegreppet sätts ur spel när låntagare ska få sina skulder avskrivna eller bara betala sådana skatter som gynnar dem själva. Vissa ska få dra fördel av det kollektiva goda utan att göra rätt för sig. 

Natascha Lopez och Mårten Björk lyfter in Sverige som exempel på ett land med hög ungdomsarbetslöshet, alltför många unga i osäkra deltidsanställningar och unga som har svårt att etablera sig. Det är en bild. En annan bild beskriver ett land som hade sin kris på 1990-talet men som klarat att vända på skutan och som idag har en relativt låg ungdomsarbetslöshet och råd att satsa på vård, skola och omsorg.

Västvärlden har genomlevt ekonomiska kriser förut. Även denna gång finns det vägar att med gemensam politisk vilja ta sig ur dem. 

Inlägget Lopez & Björk: ”Utan framtid – Protester i den globala krisens spår” dök först upp på Frivärld Magasin.

Om du inte var jude eller någon annan till folket utpekad fiende fick du ta del i rörelsen. Fascismen beskrivs som den lägre medelklassens uppror mot konservatism och socialism, en rörelse som inte gjorde skillnad efter samhällsklass.

Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia
Henrik Arnstad
Norstedts, 2013

Arnstad angriper fascismens historia brett, måhända för brett för endast en volym, därtill utan illustrationer. Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia hade mått bra av att delas upp i två volymer och om man hade getts ett antal fotografier från viktiga händelser och möten så hade det lyft framställningen. Men det breda angreppet har också självklart sina förtjänster. Fascismen kan och bör inte beskrivas separat från 1800-talets stora ideologier, socialismen, liberalismen och konservatismen. Genomgången av de traditionella ideologierna är förtjänstfull.

Vissa partier där det ges utrymme att borra ned sig är intressanta. Dit hör inte minst kapitlet om den finska ”Lappo-rörelsen” på 1930-talet vars framgångar inte mättes i partipopularitet men som ändå påverkade finsk politik. Påtryckningarna på det utrikespolitiska området påverkade Sovjetunionens agerande när den stora striden mot kommunismen sedermera bröt ut under andra världskriget.

Sverige står ut i sammanhanget. Tack vare Raoul Wallenbergs insatser var vi det enda västland som gjorde direkta ansträngningar för att rädda judar undan Förintelsen. Hjälpen till Warszawas ghetto uteblev exempelvis. Det beläggs också att Italien ensamt bär skulden för antisemitismen på den italienska stöveln. Förföljelserna drabbade sammanlagt 51 100 personer. Detta var inget som påtvingades de italienska fascisterna norrifrån från Nazi-Tyskland.

När de nydanade demokratierna föll som käglor på 1920- och 1930-talen i Baltikum och östra Europa, Italien och Tyskland var det auktoritära konservativa krafter som tog över. Hitler och Mussolini tillsattes på laglig väg i västerländska liberala demokratier, inte via statskupper. De konservativa krafterna hade valmöjligheter men valde i många fall att samarbeta med fascistiska partier. Fascisterna använde sig av det demokratiska systemet för att flytta fram positionerna.

Den första fascistvågen går att tidsbestämma. Från Benito Mussolinis möte vid Piazza San Sepolcro i Milano den 23 mars 1919 till Hitlers självmord i bunkern i Berlin 1945. Efter andra världskrigets fruktansvärda lidanden och Förintelsen var fascistiska ideologin så ”diskrediterad att många ansåg den vara borta för alltid”.

Fascistiska grupperingar förpassades till marginalen under maktkampen mellan USA och Sovjetunionen. Ondskan kom inte längre från ”jude-bolsjevismen”, från judar, romer eller andra påstått underlägsna raser, utan från ”homo sovieticus”, sovjetmänniskan, som beskrevs som en likvärdig människotyp.

Det är när Arnstad hamnar i nutid som han blir mer polemisk och får betydligt tunnare på fötterna. Agendan är tydlig: Att varna för de dagens fascism, men vilka partier är egentligen fascistiska idag? Påståendet att Norge är extremnationalistiskt går starkt att ifrågasätta, likaså att Fremskrittspartiet är ett fascistiskt parti som skapade den mylla varifrån massmördaren Anders Behring Breivik växte fram.

Att 42 procent av norrmännen (2009) ansåg att landet tar emot för många flyktingar tas till intäkt för att den skandinaviska nationalismen inte är inkluderande. I själva verket går trenden i Sverige tydligt mot mer tolerans.

Karikatyrerna i den aggressiva nazisttidningen Der Sturmer jämförs med Mohammed-teckningarna som publicerades i Jyllands-Posten den 30 september 2005. Arnstad beskriver hur elva utländska ambassadörer från muslimska länder ville diskutera danska muslimers situation i samband med karikatyrbråket. I sammanhanget nämns dock inget om dessa företrädares krav att statsminister Anders Fogh Rasmussen skulle begränsa yttrandefriheten.

Älskade fascism är ett ambitiöst standardverk om fascismens framväxt och varningen för de framväxande fascistiska partierna är befogad. Här finns dock i många hänseenden mycket att bygga vidare på.

Inlägget Henrik Arnstad: Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia dök först upp på Frivärld Magasin.