Glassbarer och badstränder är inte hela sanningen: stora delar av Mogadishu är i bedrövligt skick. Foto: FN/Stuart Price
SOMALIA Islamistgerillan al-Shabaab lämnade i dagarna sitt sista starka fäste, hamnstaden Kismayo. Innebär detta en seger för regeringen, och hur ser förutsättningarna ut för fred i Somalia? Marcus Nilsson och Ralph Sundberg analyserar det politiska dagsläget på Afrikas horn.
Den 10 september hölls vad som ofta framhålls som ett historiskt presidentval i Somalias huvudstad Mogadishu. Men rösterna lades inte av Somalias folk, utan av ledamöterna i parlamentet som i sin tur utsågs ett par veckor tidigare. Med en odiskutabel majoritet av rösterna besegrades den sittande presidenten Sheikh Sharif Sheikh Ahmed av överraskningen Hassan Sheikh Mahmud. Jordskredssegern har beskrivits av många som ett stort steg för Somalia, inte bara då valets geografiska plats reflekterar en ökad säkerhet i Mogadishu, utan också som ett genombrott för fred och demokrati i landet.
Alltmedan säkerhetssituationen i Mogadishu, som länge plågats av islamistgerillan al-Shabaab, har förbättrats har också den internationella närvaron, inte minst genom antalet journalister, ökat stadigt. Bilder på folk som badar vid Mogadishus vackra stränder har tagits och reportage skrivits om nyöppnade kemtvättar och var man hittar den bästa glassen i den krigshärjade staden. Men glassbarer i Mogadishu betyder inte att läget inte är akut för tusentals somalier som varje dag är beroende av nödhjälp. Inte heller betyder en grupp parlamentarikers röster att Somalia på något sätt är mer demokratiskt idag i jämförelse med före valet.
Optimismen med vilken det senaste årets utveckling i Somalia har beskrivits ger en något obalanserad bild av en fredsprocess som i själva verket knappt lämnat startgroparna. För det första är demokratinivån i den politiska processen som kulminerade med Hassan Sheikhs seger minst sagt tveksam och knappast ett demokratiskt genombrott. För det andra bör optimismen kring säkerhetssituationen även ses som överilad med tanke på att det fortfarande bara är ett drygt år sedan islamistgerillan al-Shabaab lämnade huvudstaden.
Med en mängd tungt beväpnade aktörer och ett flertal autonoma regioner som vuxit fram i avsaknaden av en centralregering finns det gott om potentiella konflikthärdar som behöver hanteras. För det tredje bör det poängteras att de militära framsteg som gjorts senaste året kan tillskrivas utländska styrkor. Än så länge är regeringen i Mogadishu, vare sig den vill det eller inte, beroende av en hel rad internationella aktörer som kan komma att blanda sig i – eller dra sig ur – somalisk politik.
Den politiska processen
Den vägkarta som utvecklades för att guida övergångsregeringen fram till parlaments- och presidentval har visat sig vara synnerligen brokig. Genom återkommande försök att sinka processen lyckades övergångspresident Sheikh Sharif Sheikh Ahmed mygla sig till ytterligare ett år av ”övergång” förra året. Sheikh Sharif, som arbetat sig igenom ett antal premiärministrar och talmän under sin period i ämbetet, har mest ägnat sig åt att försöka försvara sin maktposition. I twittersfären blev det allt tydligare att stödet för honom var krympande och slutligen nästintill obefintligt.
Regeringen – som enligt en FN-rapport inte kan redogöra för vart 70 % av biståndet tagit vägen – troddes ändå ha stöd hos parlamentarikerna. När så ”akademikern” Hassan Sheikh Mahmud segrade över ”krigsherren” Sheikh Sharif med 190 röster mot 79 överraskades många. Hassan Sheikh, en doldis inom den politiska sfären i Somalia, har bland annat ett förflutet som grundare av vad som senare blev SIMAD universitetet i Mogadishu, ett universitet som lyckades hålla öppet även under al-Shabaabs tid i huvudstaden. Men ur ett demokratiskt perspektiv är nytt inte nödvändigtvis bättre.
Genomskinliga rösturnor till trots, är det magstarkt att hävda att de parlamentariker som fick äran att rösta utsetts på ett demokratiskt sätt. Parlamentarikerna var istället utsedda av en samling stamäldsten – klanledare om man så vill – och är tänkta att representera sin egen grupp enligt det traditionella klansystemet. Det vill säga samma princip med vilken övergångsregeringen, vars mandat tog slut i augusti i år, utsågs. Rykten säger dessutom att det gick att köpa en plats som parlamentariker för summor upp till 25 000 dollar. Att den förre presidenten Sheikh Sharif lyckades manipulera fram en omröstning som inkluderade tidigare krigsherrar i parlamentet stärkte inte bilden av en demokratisk process.
Att kalla detta för slutet på ”övergångsfasen” är närmast en eufemism. Snarare handlar det om en ordlek där ”övergång” suddas ut ur namnet på regeringen samtidigt som det är samma icke-folkvalda aktörer och tveksamma strukturer som styr processen. Nu åligger det presidenten att försöka arbeta sig till legitimitet och förtroende och inte falla i samma grop som många av hans föregångare: förtroende finns att hämta genom att hålla fingrarna borta från statskassan och de ofantliga mängder biståndspengar som rullar in i landet. Stor vikt ligger även vid att frambringa säkerhet och stabilitet. Just här – i säkerhetsfrågan – ligger många andra tunga utmaningar.
Säkerhetsläget: al-Shabaab och kommande maktvakuum
Med fokus på de konflikter som pågår – eller som pågått fram tills nyligen – i landet blir det uppenbart att ett mer nyktert perspektiv på den nuvarande situationen är nödvändig för att få fram en korrekt bild av Somalias status. Det har inte ens gått ett år sedan al-Shabaab lämnade Mogadishu efter en häftig offensiv från Afrikanska Unionens styrkor i Somalia, AMISOM, och knappt ett år sedan Kenya intervenerade efter en rad kidnappningar på kenyansk mark.
Operation Linda Nchi – som interventionen döptes till – har nu integrerats in i den övergripande kampen mot al-Shabaab och markoperationer pågår fortfarande. Framförallt i området kring Afmadow, på vägen mot al-Shabaabs sista starka fäste: Kismayo som i dagarna utrymts av gerillan. Etiopisk assistans i västra Somalia har betytt att al-Shabaab tvingats dra sig tillbaka från gränsfästet Beled Weyne vilket öppnat upp utrymme för dess konkurrent Ahlu Sunnah Waaljamaa. Al-Shabaab anfalls nu från norr, söder, väster och även öster där AMISOM landstigit i Kismayo.
Al-Shabaabs tillbakadragande från många somaliska städer är dels ett tecken på att gruppen försvagats starkt. Dels bör det ses som resultatet av en strategi där gruppen drar sig tillbaka till mer oländig terräng för att omgruppera. En regelrätt seger mot al-Shabaab är både otrolig och knappast heller någon snabb lösning på oroligheterna i Somalia. Det fokus som kunnat läggas på en stor fiende har till viss del skjutit hantering av andra potentiella konfliktområden på framtiden. Med inbördeskrig som härjat sedan 1980-talets början, statens totala kollaps i början på 1990-talet och en FN-sponsrad övergångsfas i mer än 10 år är Somalia fullständigt balkaniserat.
I kölvattnet av konflikten med al-Shabaab måste Hassan Sheikh därför konsolidera sina relationer med autonoma regioner såsom Galmudug, Ximan och Xeeb, Puntland och Somaliland; grupper som Ahlu Sunna Waljamacaa och en rad krigsherrar. Problematiken kan exemplifieras genom att titta närmare på striden om Kismayo.
När hamnstaden Kismayo i södra Somalia nu erövrats kommer denna ekonomiskt mycket viktiga hamnstad med stor sannolikhet inbjuda till nya konflikter. En aktör som förmodligen kommer att vilja ha sin del av denna kaka är Sheik Madobe, ledare för Ras Kamboni-milisen. Förutom Madobe finns även en intressent i professor Gandhi, som med stöd av Kenya strävar efter att starta ett autonomt Jubbaland, eller Azania, i södra Somalia. Till vem, och till vilken grad, en somalisk regering är villig att släppa kontroll över ett Kismayo utan al-Shabaab kan visa sig viktigt.
Det semiautonoma Puntland och de facto-självständiga Somaliland är ytterligare två knepiga problem. Medan Puntland sägs sträva efter att vara en del av en federal somalisk lösning finns inget som tyder på att Somaliland kommer att vilja ge upp sin önskan om självständighet. Somaliland har i åratal varit den del av Somalia som upplevt överlägset mest välstånd och stabilitet. Det tycks osannolikt att denna del av Somalia – med dess stabilitet, välstånd och relativt välfungerande institutioner – skulle ge upp allt som uppnåtts under den tid resten av Somalia varit i upplösningstillstånd enbart för att andra har denna önskan. Speciellt med hänsyn till att en centraliserad stat är precis vad Somalilands politiker inte vill ha.
I optimismens rus har således inte bara al-Shabaabs svaghet överdrivits; framtida utmaningar tycks också ha glömts av. Den stora frågan är på vilken grund och med vilken styrka den nya regeringen kan komma att möta dessa utmaningar.
Internationell inblandning
Frågorna ovan är tätt sammankopplade med ett annat viktigt övervägande som kommer aktualiseras de kommande åren: att inte enbart den nuvarande men också den framtida säkerheten i Somalia är avhängig utländskt stöd. En sådan analys är viktig för att avslöja regeringens sårbarhet. Regeringen är och kommer även fortsättningsvis att vara helt beroende av den politiska viljan i flertalet andra länder att betala för landets säkerhet. Om al-Shabaab – som påtagligt hotar säkerheten i t.ex. Kenya och Uganda – fortsätter försvagas, lever stödet från utlandet då kvar? Om Somalias konflikter åter blir interna, kommer stöd att ges till en möjlig strid med Puntland eller Somaliland? Att skapa fred åt ett centraliserat Somalia genom att bedriva krig där det råder fred är en paradox som nog ingen kommer att acceptera.
Västmakternas fokus måste också förflyttas från att bekämpa pirater till havs eller misstänkta terrorister med hjälp av drönare. Om regeringen i Somalia ska ha möjlighet till att vinna legitimitet måste denna ändå komma inifrån, med hjälp av fullskaligt krig mot de grundläggande orsakerna till sjöröveriet, inte minst laglösheten som råder i stora delar av landsbygden. Dessutom bör stöd, om möjligt, ges till uppbyggandet av institutioner och antikorruptionsarbete. Långsiktiga strategier för att minska landets klimatosäkerhet kan också komma att visa sig vara extremt konfliktförebyggande.
Det är en kavalkad av reella och potentiella problem som hopar sig och som president Hassan Sheikh Mahmud nu ska ta sig an. En nykter känsla av optimism kan definitivt göra sitt för att hjälpa processen framåt en bit men mer påtagliga resultat måste snart vara märkbara för folk i allmänhet. Och för att lyckas få fram påtagliga och märkbara förändringar är inte enbart optimism en lösning. En riktig lösning kommer sig istället av en realistisk analys och en långsiktig plan, även om en sådan plan kommer att präglas av pessimism.
