Omvärlden hade svårt att förstå Shabag-rörelsens krav på dödsstraff. Foto: Kabir Hossain
BANGLADESH Gatuprotester, mordbrand och krigsförbrytarrättegångar – 2013 var ett hårt år för Bangladesh, och parlamentsvalen som genomfördes den 5 januari i år förvärrade snarast konflikten. Johan Larnefeldt skriver om en ett land som kastas mellan en osäker framtid och en traumatisk historia.
Kort efter att Bangladesh blivit självständigt från Pakistan avfärdade Henry Kissinger landet som ett ’basket case’ bland utvecklingsländer. Denna inställning blev på många sätt den förhärskande under de efterföljande decennierna. Bangladesh har ofta förknippats antingen med djup fattigdom eller med särskild utsatthet för extremt väder och andra naturkatastrofer.
Sedan 1990-talet har stora framsteg gjorts på båda dessa områden. Krishanteringsförmågan har stärkts kraftigt, och dödsoffren i större stormar har gått från sexsiffriga till fyrsiffriga antal, ofta lägre. Samtidigt har landet sett en snabb socioekonomisk utveckling, vad gäller såväl ekonomisk tillväxt som förbättringar inom hälsa och utbildning, inte minst för flickor och kvinnor. Henry Kissingers hopplösa fall har förbytts i Hans Roslings utvecklingspolitiska framgångsexempel.
Detta starka strålkastarljus på fattigdom, utveckling och krisberedskap har dock haft en baksida: begränsad uppmärksamhet åt de djupa politiska splittringar som följde med Bangladesh in i självständigheten. När dessa konflikter accelererade och urartade under 2013 väckte det utbredda våldet förvåning i stora delar av omvärlden, trots att de grundläggande skiljelinjerna existerat under landets hela historia, och trots att konfrontationen hade trappats upp under flera år.
Det som först väckte omvärldens uppmärksamhet var protesterna på Shahbag-torget i Dhaka som inleddes i februari 2013. I centrum för demonstranternas vrede stod en dom från den specialdomstol som, över trettio år försenat, skulle utkräva ansvar för de krigsförbrytelser som ägde rum under självständighetskriget 1971. Den dömde, en känd företrädare för Bangladesh största islamistparti Jamaat-e-Islami, dömdes till livstids fängelse. Demonstranterna – unga, progressiva och på många sätt liberala – ville se honom dömd till döden. Denna paradox kom att bli svårförståelig för omvärlden, som inte helt kunde placera in Shahbag-rörelsen i samma berättelse som till exempel de arabiska upproren.
De utlösande faktorerna för storskalig social oro och politiskt våld – såsom matpriser och ungdomsarbetslöshet – kan ofta vara gemensamma för olika platser, men de drivande faktorerna i den bangladeshiska konflikten är påtagligt specifika och har lika djupa rötter som landet självt.
Det bangladeshiska befrielsekriget var blodigt, och civilbefolkningen drabbades hårt. Den pakistanska militärens attacker riktade sig särskilt mot intellektuella, kulturpersonligheter och religiösa minoriteter. Våldtäkter av kvinnor användes i stor skala som ett led i krigföringen. Åren efter självständigheten blev turbulenta och flera militärkupper följde på varandra.
Denna långvariga instabilitet fick två huvudsakliga konsekvenser. För det första blev de många krigsförbrytelserna inte utredda och de skyldiga inte lagförda. För det andra befästes en grundläggande kamp vem som egentligen förvaltade det politiska arvet från befrielsekriget. Trots de djupa problemen kopplade till fattigdom och naturkatastrofer kom den egna historien och nationen att bli de politiska konflikternas kärna i Bangladesh.
Denna kamp har konkreta implikationer: ska landet betrakta religion som främsta grund för politisk legitimitet, eller ska man betona den bredare bengaliska identiteten, i en pluralistisk och sekulär demokrati? Svaret på denna fråga får i sin tur följder för vägval i regional säkerhetspolitik: ska man – utifrån en föreställning om religiös gemenskap – närma sig länder som Pakistan och Saudiarabien? Eller ska man, med en mer transnationell bengalisk identitet i fokus, stärka banden med Indien, som spelade en avgörande roll för Bangladesh självständighet?
Det var dessa strider, om nationens identitet och medborgarskapets karaktär, som fortsatte på Shahbag. De unga demonstranternas agenda växte efterhand, från missnöje med milda domar i rättegångarna till ifrågasättande av Jamaat-e-Islamis själva existens och religionens roll i politiken. Här skalades konflikten upp, tills hela det spektrum av frågor som präglat bangladeshisk politik sedan självständigheten hade aktualiserats. De två ledande partierna – Awami League under premiärminister Sheikh Hasina, och Bangladesh Nationalist Party (BNP) under Khaleda Zia – har aldrig stått längre från varandra.
Motreaktioner kom, framför allt från islamistiska aktörer, och de blev våldsamma. En olycksbådande upprepning från befrielsekriget blev attackerna mot religiösa minoriteter, i synnerhet hinduer. Mobiliseringen blev mer omfattande och krav på mer storskalig samhällsomvandling lades fram från religiöst konservativa aktörer, något som fick visst stöd av det ledande oppositionspartiet BNP.
Aktörer som Jamaat-e-Islami är knappast representativa för sydasiatiska eller bengaliska muslimer som helhet, och konflikten är bredare än en kamp mellan religion och sekularism. När de politiska stridigheterna i dagens Bangladesh kopplas samman med frågan om självständighetskampen och krigsförbrytelserna formas dock en smalare och mer förenklad berättelse.
Det är värt att påpeka att även om rättsprocesserna var befogade, och efterfrågade av stora delar av befolkningen, så var genomförandet knappast fläckfritt. Det har funnits ett flertal tecken på både politisk inblandning och på bristande rättsäkerhet. Internationell kritik har kommit från såväl Human Rights Watch som International Crisis Group. Dessa har också uppmärksammat regeringens användning av de många säkerhetsstyrkorna mot den politiska oppositionen – samtidigt som man uttryckt stark kritik mot oppositionens upprepade våldshandlingar mot religiösa minoriteter.
Det var mot denna bakgrund det skulle hållas parlamentsval vid årsskiftet 2013/2014. I princip hela oppositionen, liksom delar av Awami Leagues koalitionsregering, bojkottade det hela, vilket givetvis resulterade i en stor – men knappast legitim – seger för regeringssidan. De flesta är överens om att valet så småningom kommer att behöva göras om, men det är oklart hur detta praktiskt ska genomföras. Valen har varit en återkommande konfliktfråga i Bangladesh sedan långt innan krigsförbrytarrättegångarna, och efter de omfattande konfrontationerna under 2013 var misslyckandet inte oväntat.
Detta kan möjligen fungera som en påminnelse om att händelseutvecklingen inte endast – eller ens i första hand – drivs av en historisk-ideologisk konfrontation, utan också av djupa förtroendeklyftor och ett destruktivt politiskt spel. Här är det värdefullt att lyfta blicken och placera in Bangladesh i ett bredare sammanhang. Problemkomplexet kring bristfälliga demokratiska institutioner, destruktiva civil-militära relationer, identitetsbaserad splittring och socioekonomiska spänningar har resulterat i social oro och politisk konflikt – eller fullt krig – i ett flertal länder under de senaste åren.
Mycket tyder på att det är denna typ av urbana och gatubaserade konflikter som kommer att utgöra mönstret för den närmaste framtiden. Att förstå specifika historiska skeenden eller brytpunkter, och samtidigt kunna bevaka mer storskaliga och samtida socioekonomiska förändringsprocesser, blir avgörande för att kunna förutse och förhindra politiska och samhälleliga kriser som den i Bangladesh.
