Foto: t160k.org
TIMBUKTU Islamisterna plundrade invånarnas hem, jämnade världsarv med marken och brände hundraåriga manuskript. På nio långa månader förvandlade de Timbuktu till en spökstad. Men en bibliotekaries list räddade stadens kulturarv undan terroristerna. Om det skriver Katarina Höije.
Tidigt varje morgon, före soluppgången medan rebellerna fortfarande sov, gick Abdel Kader Haidara genom Timbuktus gator till stadens stora bibliotek. Väl inne reglade han den tunga porten ordentligt från insidan. Sedan väntade han tålmodigt.
– Det var med fara för mitt eget liv, samtidigt visste jag att jag inte hade något val om jag ville rädda manuskripten i biblioteket undan islamisterna, säger han.
När eftermiddagshettan tömde gatorna på folk letade han sig fram genom de dunkla rummen till raderna av hundraåriga manuskript. Försiktigt virade han in de sköra arken i tygstycken och packade ned dem i stora plåtlådor. Sedan inväntade han mörkret innan han gav sig ut på de tomma gatorna, alltid till fots för att undvika islamisternas vägspärrar.
– Jag bar lådorna insvepta i filtar för att islamisterna inte skulle fatta misstankar och tog hem dem till några av Timbuktus äldsta familjer. Där hoppades jag att de skulle få vara ifred tills Malis armé kunde befria oss.
Men ockupationen av norra Mali skulle vara längre än Abdel Kader Haidara och någon av de andra Timbuktuborna kunde föreställa sig.
En dammig gränd mellan två slitna bostadshus leder in på bakgården i Bamakostadsdelen Baco Djicoroni där Abdel Kader Haidara har sitt kontor. Högar av papper täcker skrivbordet i det sparsamt möblerade rummet där han tar emot.
Det första slaget mot islamisterna är vunnet, konstaterar bibliotekarien från norra Mali. Timbuktu är befriat, men striden för stadens kulturskatter är långt ifrån över. Det försiktiga leendet byts i en bekymrad rynka när han påminns om de senaste 15 månaderna. Sedan mars ifjol har invånarna i det västafrikanska landet sett en militärkupp störta regeringen, två tredjedelar av landets yta ockuperas av våldsamma islamistiska grupper och ett utländskt militärt ingripande.
– Jag visste att stadens stora bibliotek med sina samlingar av flera hundra år gamla manuskript var i fara i samma stund som de beväpnade männen körde in i Timbuktu. Det var inte fråga om hur, utan när islamisterna skulle hitta dem, säger Abdel Kader.
17 år gammal tog han på sig ansvaret att skydda samlingen av hundraåriga manuskript i familjen Haidaras privata bibliotek.
– Vår familj hade en av de större samlingarna, biblioteket var min fars liv. När jag fyllde 17 blev det en del av mitt, förklarar han.
Ansvaret växte i takt med att han lärde sig mer om innehållet i manuskripten och hur de kunde skyddas mot extrem värme och torka, ständiga hot i områdena på gränsen till det väldiga Sahel. Under några år reste han kors och tvärs över landet för att övertyga några av Malis mest inflytelserika familjer att flytta sina samlingar av sköra skrifter från sin nuvarande förvaringsplats i källare och förråd till det nybyggda Ahmed Baba-institutets bibliotek. Belåtet konstaterande han hur samlingen av dyrbara manuskript, de flesta av dem arabiska skrifter från 1400-talet, växte. Lite senare startade han en fond för att samla in pengar till forskningen kring innehållet i manuskripten och för att någon gång kunna digitalisera dokumenten och på så sätt göra dem tillgängliga för fler.
– Jag ville sprida kunskapen om rikedomen som finns i Timbuktu i form av uråldriga skrifter och samtidigt säkerställa att de inte kom till skada, säger han idag.
Föga anade han vilken betydelse hans arbete skulle få.
Den 1 april förra våren, dagen efter att separatistiska tuaregrebeller anfallit och ockuperat regionhuvudstaden Gao, 30 mil österut, hörde Abdel Kaider på avstånd motorljudet av flera fordon som närmade sig följt av skottlossning.
– När jag gick ut på gatan dröjde det inte länge innan den första pickupen fullpackad med beväpnade män i turban körde upp framför huset.
Den första vågen av rebeller följdes snart av extrema islamistiska grupper, några av dem med kopplingar till al-Qaida. Deras mål var inte självständighet, som tuaregrebellerna slogs för, men att förvandla norra Mali till en shariastat. Vid infarten till Timbuktu satte de upp stora skyltar som förklarade att invånarna nu lydde under sharialagar. Kvinnorna tvingades bära niqab och kunde inte längre gå till marknaden utan sällskap av en man. Alla skolor utom de mest radikala koranskolorna stängdes. På gatorna patrullerade pojkar, inte äldre än tio, tolv år, med vapen. De som bröt mot de nya reglerna riskerade hårda straff – spöstraff, amputation av händer och fötter och i värsta fall döden.
– Rebellerna plundrade, stal och våldtog. Till biblioteket kom de bara en gång, de var mer intresserade av vad som fanns i bankerna och att slå sönder officiella byggnader, men jag förstod snart att om vi inte agerade riskerade allt arbete som vi lagt ned att gå förlorat.
Tillsammans med personalen i biblioteket, de sedan länge arbetslösa turistguiderna, sina bröder och kusiner organiserade Abdel Kader flytten av manuskripten. I slutet av juli fanns 1700 lådor med manuskript i källare och gömställen över hela Timbuktu. Abdel Kader flydde till huvudstaden Bamako. Under tiden flyttade rebellerna in biblioteket.
– De viftade med vapnen och tvingade iväg personalen som inte vågade annat än att lyda.
I de övergivna rummen förvarade de konserverade grönsaker och säckar med ris. Abdel Kader hoppades att islamisternas okunnighet skulle skydda manuskripten, men bara några veckor senare kom de första desperata telefonsamtalen från Timbuktu. I sin iver att påtvinga befolkningen sin strikta sharia hade rebellerna börjat slå sönder heliga gravar, mausoleer. Det var hög tid för manuskripten att lämna Timbuktu.
Den första Abdel Kader kontaktade var Stephanie Diakité. Den Seattlefödda entreprenören kände väl till manuskripten och situationen i Mali. Tillsammans kontaktade de organisationer och universitet med kopplingar till Västafrika och kulturarven, men förgäves.
– Ingen ville hjälpa oss, säger Stephanie Diakité.
Då kom Abdel Kader att tänka på fonden som han sparat pengar i för forskning och beskydd av manuskripten. Men i Timbuktu fanns inga kontanter sedan islamisterna slagit sönder bankerna. Via kontakter såg han till att pengarna överfördes från Bamako. De användes för att betala löner, transporter och de oundvikliga mutorna på vägen mellan Timbuktu och huvudstaden. I mitten av oktober lastades de första lådorna på åsnekärror. Av rädsla för att bli upptäckta vågade de bara skicka några få lådor åt gången. Väl utanför stadsgränsen lastades de om på bussar och lastbilar. Förutom islamistrebellerna, härjade banditer och väpnade ligor på vägarna. Transporterna stoppades ständigt av polis och militär som sökte igenom lasten.
– Om en enda låda upptäcktes riskerade hela operationen att gå om intet.
Bara några veckor efter att smugglingen börjat stoppades en bil på vägen till Bamako. Abdel Kader som ofta höll sig utanför de dagliga transporterna tvingades förhandla. Andra fastnade i islamisternas vägspärrar.
– Vi fick oerhört mycket hjälp av vanliga malier. När de såg vad kurirerna bar med sig hjälpte de till vid vägspärrar och gav dem mat och husrum.
I januari satte franska flygattacker och markoperationer stopp för alla transporter med bil söderut. Lådorna lastades nu på piroger, de avlånga båtar som är så typiska för Mali, och transporterades på Nigerfloden till Timbuktus systerstad Djenné. I mitten av januari lämnade de sista manuskripten Timbuktu. Det var i sista stund. Några dagar senare flög de franska stridsplanen in över staden. Den 28 januari, efter tre nätter med intensiva bombningar, gav rebellerna upp. Befolkningen jublade, men Abdel Kader kände ingen anledning att fira.
– Fransmännen jagade iväg terroristerna, men de besegrade dem inte. Rebellerna är borta, men de kan komma tillbaka när som helst.
Innan islamisterna lämnade Timbuktu satte de eld på Ahmed Baba-institutet. En förtvivlad borgmästare berättade för journalister att hundratusentals manuskript försvunnit i lågorna. Precis som många andra kände han inte till att de hade flyttats ut ur staden, bort från ockupanterna.
Först långt senare konstaterade FN-organet Unesco att 4200 manuskript förstörts eller stulits under ockupationen. I maj träffade maliska soldater på en grupp rebeller som försökte sälja stulna manuskript. Fler manuskript har också hittats i källare, förråd och under dörrmattor sedan Timbuktu befriats. I juni besökte kulturministern Timbuktu tillsammans med en delegation från Unesco. De beskriver situationen som mycket allvarlig.
– I biblioteket finns bara ett fåtal manuskript kvar. Stora delar av byggnaden är förstörd eller har förfallit. Manuskripten måste restaureras och byggnaden renoveras, säger ansvarig för Afrika på UNESCOs World Heritage Centre i Paris, Lazare Eloundou Assomo.
Organisationen beräknar kostnaden för att återställa manuskripten och de förstörda världsarven till 11 miljoner dollar, 72 miljoner svenska kronor.
– Det är enorma summor för ett land som Mali, säger ministern för bevarandet av Malis kulturarv, Lassana Cissé.
Att få ihop tillräckligt med pengar är en kamp mot klockan. I Bamako där en majoritet av manuskripten hålls gömda har regnperioden precis börjat. Fuktigheten i kombination med värmen, som är en helt annan än den torra ökenhettan i Timbuktu, riskerar att påskynda sönderfallet av de sköra skrifterna.
– För att inte tala om risken för att manuskripten hamnar i fel händer och säljs till samlare i utlandet, säger Shamil Jeppie, forskare på Tombouctou Manuscripts Project vid universitetet i Kapstaden.
I nuläget finns inga planer på att föra ut manuskripten ur landet, försäkrar direktören för Ahmed Baba-institutet, Bruno Maiga. Men att återlämna dem till Timbuktu är inte heller aktuellt. Vid minst tre tillfällen har rebellerna kommit tillbaka och försökt ta sig in i staden. De som flytt tvekar att återvända, bland dem Abdel Kader. Han skakar bekymrat på huvudet när situationen kommer på tal.
– Mali före konflikten var ett land rikt på kultur. Så är det fortfarande, men mycket har också gått förlorat.
Det är omöjligt att sätta ett pris på de brända och försvunna manuskripten och de förstörda byggnaderna, menar han.
– När terroristerna satte eld på kulturarven förlorade vi malier en del av oss själva. Manuskriptens plats är i Mali, och de är viktiga för landets återuppbyggnad, inte minst Timbuktu. Jag lovar att göra allt jag kan för att återbörda dem till staden.
