Björn Elmbrants nya bok, Det skulle bli så bra: Euron och hoten mot demokratin, är en gnällig bok. Författaren känns som en surgubbe. Men det är också därför som boken är värd att läsa. Ibland är det rätt att gnälla, och Elmbrants klagovisa över den europeiska politiken är befogad.
Idag är Elmbrant ledarskribent på socialdemokratiska Dagens Arena, men tidigare var han under många år politisk kommentator på Sveriges Radio. Som sådan har han haft möjlighet att följa eurons historia. Boken ger därför en gedigen beskrivning av hur hela europrojektet växte fram, hur klumpigt den nya valutan konstruerades, hur allt blev fel och hur taffligt krisen har hanterats. Elmbrant dömer ut i stort sett alla som någon gång varit positiva till euron som naiva, önsketänkare, okunniga eller opportunister. Ingen nåd gives.
Normalt sett brukar jag inte lyssna på cyniker eftersom de som regel förutsätter att människor är onda egoister och menar att det är det enda sättet på vilket världen bör förklaras. Men när det gäller eurokrisen faller det sig på något vis naturligt att ta fasta på allt det negativa. För idag vet vi att utsagorna om hur det skulle bli med euron var orealistiskt rosenskimrande.
Det är framför allt två teman som Elmbrant återkommer till boken igenom som är värda att ta fasta på: att bankerna har lika stor skuld i dramat som politikerna samt att det är orimligt att lägga tunga ekonomiska bördor på enkla människor längst ned på samhällsstegen som knappast kunnat göra något för att förhindra den stora katastrofen.
I den svenska debatten är det vid sidan av Elmbrant hittills endast den mycket marknadsliberala Johan Norberg i boken Eurokrasch, en tragedi i tre akter (recenserad i Frivärld Magasin 16/10), som har kritiserat bankernas roll i krisen. Här möts därför ironiskt nog en socialdemokrat och en liberal i sin syn på var felet ligger.
När det 2010 stod klart att Grekland var konkursmässigt utbröt panik i Europa. Tyska och franska banker som ägde grekiska statspapper blev plötsligt insolventa och man fruktade en finanskris liknande den som inträffade i USA 2008. Eftersom bankerna är ”systemviktiga” för samhällsekonomin konstaterade man att de inte fick gå under. Medicinen blev nödlån till Grekland så att landet skulle kunna betala räntorna på banklånen. Nödlånen gavs också bara på villkoret att Grekland gjorde kraftiga besparingar i sin statsbudget. Nu sitter därför Grekland både med en hårt åtstramad ekonomi, som hämmar all tillväxt samtidigt som landet ändå förväntas betala sina räntor.
I denna historia är det ännu oklart vilken roll bankerna har spelat. Vilken risk tog de när de köpte grekiska statspapper? Var dessa verkligen så riskfria som bankerna tänkte sig? Som Mats Persson beskrivit i sin bok Den europeiska skuldkrisen (recenserad i Frivärld Magasin 10/9) har Grekland alltid varit tvunget att betala högre räntor på sina lån än andra euroländer, vilket är en tydlig indikator på att marknaden faktiskt ansåg att grekiska statspapper var mer riskfyllda än andra. De som nu hävdar att det alls inte gick att förutse att dessa investeringar skulle tappa sitt värde kan därför rimligen inte tala sanning.
Skulle vi följa marknadsekonomins vanliga regler skulle vi därför kräva att bankerna sattes i konkurs. Men nu var det just vad som inte skedde. Tyska och franska staten ingrep och räddade sina banker. Därmed har en av de viktigaste principerna för ansvarsutkrävande i en fri marknadsekonomi satts ur spel. Det är förtjänstfullt att Elmbrant lyfter upp detta problem, för ännu vet vi alldeles för lite om vilken roll bankerna har spelat när det gäller att övertyga sina regeringar om att komma till deras räddning.
I detta perspektiv är det också betydligt lättare att förstå varför så många väljare, särskilt i Grekland, motsätter sig besparingspolitiken.
Det råder visserligen inget tvivel om att grekerna har sig själva att skylla så tillvida att de under flera år röstat på politiker som vanskött landets ekonomi. I en demokrati får man den regering man förtjänar. Om de styresmän man har valt har lyckats köra landet i botten får man som folk rycka upp sig och välja nya.
Men tillkomsten av den grekiska sparplanen har skapat en känsla av bristande legitimitet hos väljarna. Även om den grekiska staten har agerat oansvarigt så gäller ju detta också för tyska och franska banker. Tyskland och Frankrike har tillsammans ställt hårda krav på Grekland, men vilka krav har man ställt på sig själva? Har inte också dessa två länder brutit mot eurosamarbetets regler? Är inte dessa två stater ansvariga för sina banker?
Det är inte svårt att förstå att det hela för den enskilde greken, ”mannen på gatan”, som visserligen varit dum nog att rösta på oansvariga politiker, framstår som obegripligt att just han ska bära den tyngsta bördan. Vi talar här om människor som förlorat sina jobb, vars företag har gått i konkurs eller som har fått sin lön halverad. Han ställer sig givetvis frågan vilken börda andra, som också har del i skulden, är villiga att ta på sig. Och hur skulle han kunnat överblicka och kunnat ta ställning till den europeiska kapitalmarknadens utveckling, med banker som lånar av och lånar ut till länder och andra banker över hela världen?
När inte ens de bäst utbildade ekonomerna har kunnat se vad som skulle hända är det orimligt att kräva att den enskilde grekiske väljaren ”borde ha insett att…”. Så enkelt att förstå vad som skulle kunna hända var det nog aldrig.
I Sverige slår vi oss för bröstet för att vår ekonomi är i ordning. Men för 20 år sedan stod vi med en statsfinansiell situation som var lika usel som den grekiska är idag.
Med detta sagt tror jag ändå inte att det finns någon annan väg framåt för de europeiska stater som idag har dåliga statsfinanser än att sanera dem. Det går inte att återskapa förtroendet för en stats ekonomi på annat sätt. Saneringen måste inte driva folk till fattigdom, den kan göras utsträckt över tid men en förtroendekris löser man endast genom att visa att man har bättrat sig.
Eurokrisen är inte kommen till sitt slut än. Förhandlingar pågår om att skapa en bankunion och Grekland sitter fortfarande fast i en närmast hopplös situation. Ännu är det mest ekonomer som har givit förslag på vilken vägen framåt ska vara. Men det Elmbrant visar är att den politiska diskussionen släpar efter. Vi är ännu inte överens om vem som egentligen orsakat vad och vem som skulle ha haft ansvar för vad. Den process av ansvarsutkrävande som måste finnas i ett fungerande politiskt system har bara börjat.
