Vem är egentligen mest dåraktig: dåren eller den som följer honom? På omslaget till Björn Kumms biografi Fidel Castro låter Helsingborgs Dagblad meddela läsaren att ”Björn Kumm står med utslagna händer: han kan addera goda ting, men ser också ett hårt bokslut.” Ett utlåtande som får mig att tro att recensenten och jag har läst olika böcker.
I själva verket är just oviljan att dra slutsatser ett av bokens verkligt utmärkande drag. Kumm redogör i boken för alltifrån summariska avrättningar och den omfattande och synnerligen brutala kubanska säkerhetspolisen till hur många som genom åren valt att fly Kuba.
Ändå skriver Kumm i bokens slutord: ”Det har inskärpts i mig att även Fidel Castro är en diktator. Han tillhör i så fall inte de värsta.” Att det finns och har funnits sämre människor på jorden än Fidel Castro måste betraktas som ett synnerligen vanskligt försvar.
Att skriva en biografi över ett långt och innehållsrikt levnadsöde på blott 127 sidor är förvisso på inget sätt en lätt uppgift. För att inte bli irrelevant måste urvalet vara ordentligt genomtänkt och fokuserat. Sannolikt försvåras också tillkomsten av ett överhuvudtaget acceptabelt verk om författaren inte kan dölja sin fascination för personen i fråga.
Ett annat problem med boken är att den är lika objektivt synande som ett genomsnittligt Justin Bieber-fanzine. Kumm tar det för en biografi något ovanliga och tveksamma draget att från början acceptera Fidel Castros historieskrivning. Alltifrån Kubas historia från sent 1700-tal till synen på Castro själv förefaller baseras på huvudpersonens egna utsagor. Det skulle onekligen ha hjälpt boken på traven om författaren vid några tillfällen varit något mer kritisk och kanske till och med ifrågasatt Castros trovärdighet.
Detta gör att Fidel Castro är en stundtals väldigt svårläst historia. Exempelvis inleds det andra kapitlet (det första varandes Kumms namngivningsdilemma) på följande vis:
”Vid 2000-talets början erkände Fidel Castro blygsamt att Kubas revolutionshistoria inte började med honom.” När man börjar läsa boken får man lätt en känsla av att felaktigt ha dömt ut Kumm i första kapitlet, att han faktiskt visar en viss distans mot Castro. Men ju längre man läser, desto mer förvissad blir man om att så inte är fallet.
Kumm har till och med den dåliga smaken att håna dem som såg problem med utvecklingen på Kuba efter revolutionen:
”Trots Fidel Castros uppenbart fredliga satsning på läskunnighet, skolor och universitet såg yttervärlden tecken på en mycket bekymmersam utveckling. Korrespondenten för tidskriften Time fann att revolutionen haft en förödande inverkan på de stora hotellens luftkonditionering där korrespondenten ofta kände sig svettig och klibbig.”
Kumm tar även upp den svenska advokaten Margit Althin som 1962 uppenbarligen förfasades över att det i Havannas bättre kvarter bodde studerande tonåringar från ”de blygsammaste landsbygdsförhållanden”.
Så mycket är kritiken mot Kubas kommunistiska regim värd för författaren. Två förlöjligande stycken mitt i boken. Det är en av många anledningar till att det är svårt att tro att HD:s recensent faktiskt läst den här boken.