DEBATT ”Ryssexperterna” har alla en sak gemensamt. De kan inte förutsäga framtiden, men de tror att de kan det. Bo Hugemark skriver om den senaste tidens försvarsdebatt och att Sverige borde börja ta ett potentiellt hot på allvar.
Stor rubrik på nyhetsplats i Svenska Dagbladet: ”Hotet från Ryssland är betydligt överdrivet”. Jan Blomgrens artikel är bara en i raden av många kommentarer med anledning av utspelen om förstärkning av försvaret. Utsagor av ”ryssexperter” – med eller utan citationstecken – av alla de slag, med en sak gemensamt: De kan inte förutsäga framtiden, men har fått för sig att de kan det.
Om vi bortser från lydiga moderata partigängare som ägnar sig åt ”det omvända bedömandet”, vilket går ut på att avpassa bedömandet till de önskvärda slutsatserna – det behövs inte mer pengar till försvaret – lider ”experternas” bevisföring av två fundamentala fel:
1. De ägnar sig åt mirror-imaging, det vill säga tillskriver andra parter, till exempel presumtiva angripare, samma värderingar, syn på rationalitet, riskbenägenhet etcetera som de själva har. (För att få den bilden att stämma kan man i nödfall också tillgripa historieförfalskning som Hans Blix som friskriver Ryssland från skuld till Georgien-kriget i en artikel i Fokus). Det är en prognosmetod som orsakat mången strategisk överraskning.
2. Samtidigt som de anklagar försvarsivrarna för att använda det kalla krigets hotbilder sitter de själva fast i föreställningen om att Sverige är tryggt bakom vallgraven, nu ändå tryggare eftersom vi skyddas av Natos sköld mot Ryssland. Att det kan bli farligt för oss först om och när ryssen står vid bortre stranden av vallgraven.
Klokt nog förföll inte den förra försvarsberedningen till sådant inskränkt nationellt statiskt tänkande utan insåg den strategiska dynamiken i vår situation och formulerade en solidaritetsförklaring som sedan blev statsmakternas doktrin med 2009 års försvarsbeslut:
Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
Här sägs inget om när sådana konflikter skulle kunna uppstå. En sådan diskussion är också tämligen meningslös, eftersom inga förvaringssignaler kommer att vara så starka att vi hinner göra en rejäl upprustning.
Intill 2008 ägnade sig även Natos medlemmar i hög grad åt mirror-imaging beträffande synen på Rysslands politik. Georgien-kriget blev ett uppvaknande. Markerade Putins ord om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets värsta geopolitiska katastrof en vilja att återställa imperiet?
Att Nato nu börjat krigsplanlägga och öva i Baltikum är ju ett tecken på att de tar potentiella hot på allvar och vill förhindra att de förverkligas. Men ingen kedja är starkare än den svagaste länken och det kan mycket väl vara Sverige. Om jag vore rysk militär och skulle utarbeta en plan för invasion av Baltikum skulle första åtgärden vara att ta Gotland för att där installera luftvärnsrobotar och effektivt hindra allierade förstärkningar. Jag skulle också fundera på hur jag skulle hindra Nato från att få tillgång till svenska marin- och flygbaser.
Till saken hör också att de baltiska staterna kanske inte är helt övertygade om tillräckligt snabba beslut i Nato mot bakgrunden av senare års politiska turbulens i Europa och ambivalent europeisk politik gentemot Ryssland. Till vilket kan läggas oro för amerikanskt fokus-skifte till Asien.
Otvivelaktigt finns det hot mot Baltikum med ”fredliga” metoder, metoder som också minskar landets motståndskraft mot öppen aggression.
Kan vi utesluta militära aktioner i framtiden? Balterna och Nato vill tydligen gardera sig mot sådana, och då ligger det i vårt intresse och i vår självpåtagna förpliktelse att göra avskräckningen trovärdig.
