DEBATT Den norska regeringen föreslår en ökning av försvarsanslaget med 568 miljoner norska kronor, och vill förstärka Nordnorges försvar och cyberförsvaret. Det borde ge den nya svenska försvarsberedningen något att tänka på. Bo Hugemark tipsar om fler saker att begrunda.
1. Solidaritetsförklaringen
Er föregångare uträttade något stort: Den talade högt om den strategiska samhörigheten med våra grannländer och skapade Solidaritetsförklaringen som sedan i regeringens tappning återgavs i försvarsbeslutet 2010:
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat [EU-]medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
Det innebar något nytt på tre punkter:
- Det sägs öppet att vi är beroende utifrån om vi hotas eller angrips
- Vi avfärdar uttryckligen att vi skulle försöka stå utanför en konflikt i närområdet
- Vi uttalar möjligheten att ge andra länder militärt bistånd.
I klartext handlar det framför allt om att Sverige, om de baltiska staterna hotas, kommer att beröras av biståndsaktioner från Nato och förväntas medverka i dem.
Eftersom vår solidaritetsförklaring bara är ensidig får vi jobba hårt med att göra den trovärdig. Nu är detta er viktigaste uppgift. Sålunda:
För det första: Se till att rätta till de värsta bristerna och obalanserna i den nu beslutade försvarsstrukturen. Läs gärna Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie från 2011 Till bröders hjälp, där de operativa möjligheterna analyseras i tre olika typfall, en fredskris (som bronssoldatskrisen 2007), en rysk uppmarsch med okänt syfte (som före Georgien-kriget) och en invasion (som Georgien-kriget).
Mest överhängande att rätta till: Det behövs luftvärn med medellång räckvidd på korvetterna, om de skall våga gå till sjöss och på flygbaserna om flygplanen skall kunna användas till annat än skydda sina baser. Vi måste se till att våra flygbaser och luftrum kan nyttjas av västligt flyg. Och vi måste framför allt hindra att Gotland ockuperas av angriparen, vilket skulle omintetgöra hjälpinsatser till balterna.
För det andra: Ställ krav på att Försvarsmakten förbereder olika tänkbara hjälpinsatser. Det kräver samordning och samträning med dem som vi skall hjälpa och dem som skall hjälpa oss. Det är inget som kan improviseras i krisens eller stridens hetta. Chefer och staber måste känna terrängen, vapensystem samköras, förbanden fortlöpande övas i att samlas, transporteras, grupperas och i värsta fall sättas in i strid.
För det tredje: Klargör innebörden av Solidaritetsförklaringen för det politiska etablissemanget och allmänheten. Varken den förra försvarsberedningens betänkande eller regeringens proposition väckte någon debatt, och det berodde säkerligen på att de flesta inte förstod vad det handlade om. Och det är det för sent att förstå om och när en kris inträffar. Strulet med Libyen-insatsen ger en lätt föraning om det kaos som skulle uppstå. Ett sätt att säkra politisk och folklig förankring är just omfattande och tydliga förberedelser.
I detta sammanhang, tänk igenom vad det innebär att politikerna – förståeligt nog – vill förbehålla sig handlingsfrihet att agera från fall till fall, inte lova något bestämt. Men handlingsfrihet att ingripa kräver som sagt omfattande förberedelser. Hur kommer de att tolkas av omvärlden? Kanske som underförstådda löften. Har man då handlingsfrihet att inte ingripa, utan att anklagas för svek och försämra våra möjligheter att själva få hjälp?
Det finns en utväg ur detta dilemma, men den lär ni väl inte ha mandat att diskutera. Gissa vilken.
2. Ett ryskt hot?
Om någon politisk eller strategisk expert skulle säga till er att han inte kan föreställa sig ett ryskt militärt angrepp mot Baltikum så tro på vad han säger. Det vill säga, tro på att han inte kan föreställa sig det. Men tro inte att han förutsäger framtiden. Han är snarare offer för mirror-imaging, vanföreställningen att andra resonerar som han själv.
Men en presumtiv angripare kanske värderar ”intäkten” av angreppet annorlunda än vi, exempelvis bedömer den i ett annat tidsperspektiv. Han kanske känner sig försatt i en tvångsdragssituation, där han bedömer att det på sikt skulle leda till katastrof om han avstår från angrepp. Han har säkerligen inte samma värderingsskala för vilka ”kostnader” han är beredd att ta. Han kan vara mer benägen att ta chanser och risker. Historien är full av exempel på ”irrationella” angrepp.
3. Gamla hot och nya
Fall inte offer – som ofta sker – för den enfaldiga ”tanken” om att nya hot (utpressning med energivapnet, terrorism, cyberkrig etc) gör att hoten om militära angrepp är föråldrade. Val av betvingelsemetod beror på målet, och revanschistisk ockupation kräver militära medel. Och glöm inte att sistnämnda hot är en levande realitet för våra grannar.
4. Försvar och stabilitet
Jag pekade på behovet av att konkretisera möjliga biståndsinsatser. Men det finns också skäl att gå åt andra hållet när det gäller försvarets övergripande roll. Ett starkt försvar bidrar till stabilitet i närområdet genom sin blotta existens utan att man knyter det till specifika scenarier. Det är väl det norrmännen inser när de nu vill stärka försvaret bl a i Nordnorge; de ser säkerligen inga specifika ryska angreppshot i dagsläget.
5. Välfärd och försvar
Tänk lite djupare om försvarsanslag än som är vanligt i Sverige. Politiker säger sig vilja slå vakt om välfärdens kärna. Välfärdens innersta kärna är nationens frihet och oberoende. Skall det vara omöjligt att inse?
