Om den amerikanska ekonomin har dragits med allvarliga problem under det senaste decenniet gäller det inte landets försvars- och övervakningssektor. Journalisten Glenn Greenwalds bok ”Storebror ser dig – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten”, som nyligen gavs ut på svenska, återaktualiserar frågan om den amerikanska underrättelseapparaten. I samma veva är det rimligt att ägna en tillbakablick åt hur USA:s säkerhetspolitik efter 11 september sett ut.
Den 11 september 2001 ses av många som starten på en ny era. Händelsen kan jämföras vid andra världskrigets slut 1945 eller vid Belinmurens fall 1989. Innan det ödesdigra datumet fokuserade USA:s utrikespolitik främst på Kina, Ryssland samt på att sjösätta ett nytt missilförsvar. Militant islamism sågs inte som en huvudprioritering.
Den 20 september 2001 lade George W. Bush om fokus för den amerikanska säkerhetspolitiken. I ett tal till nationen sa han: ”We will direct every resource at our command–every means of diplomacy, every tool of intelligence, every instrument of law enforcement, every financial influence, and every necessary weapon of war–to the destruction and to the defeat of the global terror network.”
Snart tretton år senare går det att konstatera att det var exakt vad som gjordes. Som svar på terrorattackerna lanserades det globala kriget mot terrorismen. Inte bara icke-statliga aktörer, utan också regimer som skyddade dessa, blev legitima mål. Kriget i Afghanistan gick inledningsvis snabbt och relativt enkelt: inom veckor var talibanregimen störtad. Även om Usama bin Laden kom undan hade USA, med hjälp av lokala krigsherrar från ”Norra Alliansen” lyckats trycka tillbaka al-Qaida. Så långt, allt gott.
Det var först senare som den amerikanska administrationen tycktes drabbas av något slags hybris. I sitt berömda ”Axis of evil”-tal deklarerade Bush i januari 2002 att USA efter Afghanistan inte bara borde ta sig an Irak, utan även Nordkorea, Iran och andra stater som kunde tänkas sponsra och skydda terrorister. Hållningen förtydligade den nationella säkerhetsstrategin samma år. Här lanserades idén om förebyggande militära aktioner i självförsvarsyfte, alltså preventiv krigföring. Det stod tydligt att USA inte bara var berett att bemöta direkta hot, utan även kommande sådana, samt att landet var redo att agera på egen hand om det visade sig nödvändigt. Demokratisering blev ett nyckelbegrepp för vad som kom att kallas för Bush-doktrinen: demokratisk statsbyggnad i andra länder sågs som en angelägen del av USA:s nationella intresse.
Kriget i Irak utkämpades utan stöd från traditionella allierade, mot säkerhetsrådets vilja och utan tillräckliga bevis (och, som det senare visade sig, med direkt felaktiga bevis) för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och därmed utgjorde en risk för USA. Efter Husseins störtande blev USA indraget i en lång process av ”nation building”. Detta gällde inte bara i Irak utan också i Afghanistan, där kriget inte alls visade sig gå lika snabbt och smärtfritt som det inledningsvis givit sken av.
11 september har beskrivits som startskottet för ”framtidens krig”, en era där krigen inte längre utkämpas mot traditionella stater, utan mot små eller stora icke-statliga aktörer. Dessa många och små enheter var svårare att identifiera och lokalisera än traditionella fiender. Det nya fiendelanskapet ställde ökade krav på bättre och mer underrättelseinhämning.
I svallvågorna efter 11 september följde därför en byråkratisk revolution som innebar en lavinartad expansion av den amerikanska underrättelseapparaten. Syftet var att förhindra en ny attack, kosta vad det kosta ville. Sex veckor efter attacken mot World Trade Center antog kongressen en samling lagändringar under namnet the Patriot Act. USA:s justitiedepartement förklarade att samma övervakningsmöjligheter som tidigare kunde riktas mot maffia och organiserad brottslighet nu skulle kunna användas för att förbygga och bekämpa terrorism. Patriot Act har kritiserats för att ha varit för hastigt genomförd, samt för att ha givit alldeles för stora befogenheter till den amerikanska underrättelseapparaten.
Antagandet av the Partiot Act kan ses som startskottet på den byråkratiska revolution som följde. 2002 bildades the Department of Homeland Security, ett departement nästan helt dedikerat åt att förhindra terrorism. Departementet är i dag, med en personalstyrka på över 200 000 personer, USA:s tredje största. Kring samma tid bildades en mängd nya underrättelseinstanser. Utöver de mest kända instanserna, som CIA eller NSA, har en mängd vanliga myndigheter, så som skatteverket och energimyndigheten, i dag en egen underrättelseavdelning. Totalt finns sexton underrättelseinstanser inom den amerikanska statsapparaten.
Vilket är resultatet av USA:s säkerhetpolitik efter 11 september, och av den expansion av underrättelseapparaten som följde? Sammanfattningsvis går det att konstatera att ingetdera varit billigt. Under de närmsta tio åren efter 11 september fördubblade USA sina försvarsutgifter. Den sammanlagda, inflationsjusterade, kostnaden för kriget mot terrorn beräknades 2011 ligga på cirka 2000 miljarder dollar, två gånger kostnaden för Vietnamkriget. Följden blev en statsskuld som sköt i höjden. I dag finns bedömare som anser att budgetunderskottet är det största hotet mot amerikansk nationell säkerhet.
Barack Obama gick till val 2008 med ”Change” som kampanjslogan. Men efter dryga fem år vid makten har han ändrat lite av det som föregångaren Bush sjösatte genom kriget mot terrorismen. Förvisso har reglerna för tidigare förhörsmetoder som bedöms som ren tortyr skrivits om. Men huvudantagandet, att USA befinner sig i krig med al-Qaida, kvarstår.
Ett drygt decennium efter terrorattackerna 2001 är det lätt att vara kritisk till stora delar av den policy som förts. Det har blivit populärt att skylla de flesta av de begångna misstagen på George W. Bush och hans innersta krets. Men faktum är att den amerikanske presidenten och hans närmaste inte var ensamma om sina visioner. Världsbilden som Bush kommit att kopplas ihop med delades rentav över partigränsen. Två veckor efter Bushs ökända Axis of evil- tal deklarerade demokraten och tidigare presidentkandidaten Al Gore att ”There really is something to be said for occasionally putting diplomacy aside and laying one’s cards on the table. There is value in calling evil by its name.” Vid samma tid sa senatorn Joe Biden, som i dag är Obamas vice president, att ”One way or another, Saddam has to go, and it’s likely to be required to have US force to have him go, The question is how to do it in my view, not if to do it”.
Det är möjligt att en demokratisk administration hade agerat annorlunda än George W. Bush. Men faktum är att republikanerna inte var ensamma om beredskapen att använda våld för att ändra regimer i länder som uppfattades som ett hot efter 11 september. Det stämde väl överens med vad de flesta amerikaner såg som en önskvärd utrikespolitik på den tiden.
Visst var många av de beslut som följde efter 11 september, både gällande underrättelseapparaten och säkerhetspolitiken i bredare mening, förhastade. Men det är viktigt att inte glömma vad som var utgångsläget 2001 då vi idag diskuterar konsekvenserna av dem. Då dominerade viljan att försvara amerikanska värderingar samt värnandet om den amerikanska befolkningens säkerhet.
