WASHINGTON, DC. Den amerikanska huvudstaden bjuder ännu på stekhet värme. Kongressens svala salar väntar på att beslutsfattarna ska återvända från sommarledigheten, men det är ändå full fart på aktiviteten i utrikespolitiken på Capitol Hill, ty USA förbereder sig för krig.
Det sker i ett vacuum. Presidentens frånvaro är symbolisk. När han som bäst skulle behövas för att övertyga en motsträvig opinion på Capitolium och i nationen om nödvändigheten av att stoppa slakten i Syrien föredrar han att söka fototillfällen i Sverige och Ryssland, av alla länder. När hela expertisen från vänster till höger frågar efter Vita husets strategi för ett angrepp mot Assad-regimen får den till svar en vag resolution med begränsningar i uppdraget.
Det viktigaste budskapet under den gångna veckan tycks ha varit inte vad som ska uppnås med en insats utan att den måste ske utan soldater, ”no boots on the ground”. Mantrat är ett uttryck för den amerikanska drömmen, den om det kliniska kriget som löser politiska problem med militära medel som inte kostar några amerikanska liv.
Ett bestående intryck av besöken på en rad säkerhetspolitiska tankesmedjor och möten med ledande opinionsbildare är uppfattningen att det inte är presidenten som leder opinionen utan opinionen som leder presidenten; 59 procent av amerikanerna är mot en missilattack på Assad-regimen, 36 procent för (Washington Post 4/9). Motsatsen hade varit märkligare; i två års tid har Obama valt en icke-strategi för Syrien, att inte investera, engagera, agitera. Det skulle få vänta tills stridsgas använts. När korten nu synas i takt med gasattackerna – som varit fler än de kända enligt utrikesminister John Kerry – sprider sig osäkerheten.
I veckans taktiska spel inför kongressens kommande beslut har en osannolik paradox uppstått; demokrater som är mot kriget stöder presidenten och därmed kriget, medan republikaner som är mot presidenten stöder kriget och därmed presidenten. Det är närmast rörande att höra dem byta argument och illustrerar samtidigt fredspresidenten Obamas problem att nu distansera sig från sin egen retorik från åren som ledande kritiker av Irak-kriget.
Även senator John McCain, en rese som anfört den republikanska kritiken mot presidentens avsaknad av strategiska besked, tvingades till slut rösta för en insats han egentligen är emot när senatens utrikeskommitté i onsdags med rösterna 10-7 godkände ett begränsat mandat. ”Det är bättre att något görs än att inget görs”, hette det i röstförklaringen från McCain som vill se Assad-regimen störtas för att stoppa blodbadet och varnar för att en kortsiktig missilattack bara skapar en ännu värre situation.
Beskedet att omröstningen i representanthuset sannolikt skjuts upp flera veckor tyder på att Vita huset inte har säkrat en majoritet ens för en begränsad insats. Det otänkbara att de folkvalda skulle fälla presidenten i en kritisk situation är ytterligare ett tecken på en politiskt splittrad och militärt försvagad nation. Det är lite tidigt att jubla för de styrande i Damaskus, Teheran och Moskva, och all världens anti-amerikaner, men kanske syns nu på allvar vid horisonten tecknen av en multipolär världs nya mönster: att diktaturerna i brist på demokratiernas förmåga till motkraft skapar en ny ordning. Ett nedrustande USA drar sig tillbaka i sitt skal, ett upprustande Kina och Ryssland dikterar nya villkor.
Medan Tomahawk-missilerna görs redo på de amerikanska jagarna i Medelhavet fortsätter människorna i Syrien att dö, att lägga till de redan över hundra tusen sedan mars 2011. Flyktingstatistiken ser ingen ände; två miljoner i utländska läger beräknas bli tre före årets slut. Av de 20 miljonerna kvar i landet är ytterligare fyra-fem i rörelse, bort från Assads bomber och gas.
I Washington denna vecka talar ingen, säger ingen, om FN eller EU.
