Gunnar Åselius anser att det är ett dåligt argument för svensk Natoanslutning att vi skulle hotas av ryssen. Jag håller med och vill tillägga att det ryska hotet också är ett dåligt skäl att förstärka Sveriges försvar.

Det vill säga om man med ryskt hot menar hotet om ett direkt anfall mot Sverige. Hur ofta får inte politiker och ledande militärer frågan ”finns det något hot mot Sverige”? Varpå de nödgas svara ”nej inte inom överskådlig tid”. Tablå.

Felet med hela detta resonemang är att man bortser från den grundsats för svensk säkerhetspolitik som uttrycks i vår Solidaritetsförklaring: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Vårt försvar är en del av säkerhetssystemet i vårt närområde. Och de mest utsatta – och potentiellt hotade – av våra grannländer är de baltiska staterna, redan utsatta för olika slags ekonomisk, psykologisk och cyberkrigföring. De vågar inte utesluta att en rysk ambition att återställa imperiet kan ta sig öppet militärt uttryck.

Gunnar Åselius hävdar att det ”nutida ekonomiska beroendet mellan stater i vår del av världen gör krig otänkbara.” Det låter som ett kusligt eko från Norman Angells profetia om att krig mellan de europeiska staterna var uteslutna till följd av integreringen av de europeiska ekonomierna – fyra år före första världskriget. Alltför ofta frestas vi till ”mirror-imaging”, att tillskriva motparten vår bild av vad som är rationellt.

Under alla förhållanden anser varken de baltiska staterna eller Nato att Rysslands ekonomiska beroende av väst är en fullvärdig garanti för Baltikums frihet, utan vidtar – särskilt efter Georgienkriget – åtgärder för att skapa militär avskräckning, planerar och övar undsättningsoperationer.

Det är här Sverige kommer in i bilden. Avskräckningen förutsätter att Nato i ett krisläge tillräckligt snabbt kan tillföra förstärkningar och sätta in flygstridskrafter. Det måste ske genom svenskt luftrum och svenskt sjöterritorium. Det är också gynnsamt om svenska baser kan utnyttjas. Självklart måste också en potentiell angripare förhindras att besätta delar av svenskt territorium, varifrån förstärkningar kan förhindras. Gotland skulle vara ett alldeles oemotståndligt anfallsmål.

Genom vår Solidaritetsförklaring har vi givit de baltiska staterna anledning att förvänta sig militärt stöd. Det måste givetvis ske inom ramen för en Natoinsats, men eftersom vi inte tagit steget fullt ut och inträtt i alliansen skulle det milt uttryckt bli vissa problem. För det första ett politiskt kaos kring insatsbeslutet som får strulet före Libyeninsatsen att förblekna. För det andra har vi inte planerat olika biståndsinsatser, vilket borgar för förseningar och operativt kaos. För det tredje har våra förband inte övat möjliga insatser och samverkan med allierade, vilket gör det oförsvarligt att skicka dem i eventuell strid.

Ett Sverige utanför Nato innebär därför en svag länk i alliansens säkerhetssystem i Östersjöområdet

Vanligt sunt förnuft säger att Solidaritetsförklaringen skulle ha kopplats till ett Natomedlemskap. Att så inte skett är inte obegripligt – det finns tydliga partipolitiska orsaker till detta – men definitivt oförsvarligt.

För att återvända till Gunnar Åselius artikel: Jag håller med att ett svenskt Natomedlemskap inte skall motiveras med att vi hotas av Ryssland. Men det är vitalt för att minska Rysslands frestelser att militärt hota sina närmaste grannar.

(Detta debattinlägg är del av ett längre replikskifte. Replikskiftet har sin grund i Gunnar Åselius artikel ”Ryssen kom inte” som publicerades i magasinet Neo nr 6 2013. Stefan Olssons reaktion på Åselius artikel kan läsas här)

Inlägget Replik: Svenskt medlemskap viktigt för säkerheten kring Östersjön dök först upp på Frivärld Magasin.

Mycket negativt har med rätta sagts om den märkliga timingen i att EU fick Nobels fredspris. Utdelningen av priset är däremot värt tankar kring hur fred uppnås och upprätthålls. EU:s betydelse för fred på kontinenten motiveras med att politisk och ekonomisk integration tycks ha ersatt strider i vad som tidigare var en mycket våldsam del av världen. Den akademiska debatten om handel föregår fred eller om det tvärtom kommer att fortgå. Men utifrån dagens kunskap tycks ett antal grundsatser i en liberal utrikespolitik stärkas.

Liberala samhällsvetare har länge lyft betydelsen av interdependens, det ömsesidiga beroendet för en varaktig fred. Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det, som 1800-talsekonomen Frédéric Bastiat har skrivit. Ekonomiskt samspel över gränser minskar det upplevda avståndet till den andre och höjer kostnaderna för konflikter. På samma sätt kan ökad politisk samverkan mellan länder förändra logiken i diplomatin. Täta kontakter missgynnar ofta konfliktfyllda diplomatiska förhållningssätt.

Lärdomen från exemplet EU behöver inte vara att just Europeiska unionen har hittat någon optimal formel för fred. Oroligheterna i eurokrisens spår talar mot detta. Men om en region som tidigare har präglats av realpolitiska spänningar har kunnat förändras genom handel och samverkan, kanske andra också kan göra det.

Vid sidan av regioner som Arabiska halvön och Sydkinesiska sjön finns det allt större anledning att ta säkerhetshoten i Arktisregionen på allvar. Ett allt mer aggressivt förhållningssätt från kringliggande stater med avseende på exempelvis naturgas åskådliggör att ekonomiska, geografiska och ekologiska tvister kan komma att tillmätas större betydelse. Flera studier har pekat på att stora mängder oexploaterat fossilt bränsle finns i regionen. Där dessa går att exploatera behöver de aktuella staterna förhålla sig till starka intressen, liksom till varandra.

På samma sätt pekar den ökade militära närvaron norr om polcirkeln på att utvecklingen är värd att ta på allvar. Natos styrkors många övningar i Nordnorge och talet om en ny militärbas på Grönland talar sitt tydliga språk. Ett Arktis med smältande isar, naturgas och kortade sjövägar är av säkerhetspolitisk betydelse.

En regelrätt konflikt mellan regionens stater känns lyckligtvis osannolik. Upprustning och osämja innebär däremot ett ökat risktagande som om inte annat tar militära resurser i anspråk och kan blockera lösningen av andra problem. Något som är särskilt problematiskt till följd av hoten mot regionens ekosystem.

Mot bakgrund av detta och lärdomarna från EU finns det alla skäl att värdesätta det ryska WTO-medlemskapet. Om Ryssland fogar sig efter internationella handelsöverenskommelser lär den ekonomiska interaktionen inom kort öka. Vidare bör vänner av fred hoppas att EU:s handelsförhandlingar med Kanada faller väl ut. Om parterna når ett avtal kan ramarna för detta möjligen även utgöra grunden för ett nytt handelsavtal med USA. En utveckling där fler och fler intressenter i Arktis lyckas sluta handelsavtal vore glädjande.

Den politiska samverkan kring Arktis sker exempelvis genom Arktiska rådet, för tillfället under svenskt ordförandeskap. Det är lätt att den säkerhetsintresserade förvirras av att organisationens dagordning präglas av miljöfrågor och naturfolks rättigheter. Säkerhetspolitiskt bidrar detta däremot till just den typ av pågående mellanstatlig dialog som fredsforskningen föreskriver.

Om befintlig diplomati kring handel och gränsöverskridande samarbete misslyckas eller effekterna uteblir kan det bli läge att finna andra samarbetsformer. För att uppnå stabilitet och tillväxt skulle exempelvis ett regionalt frihandelsavtal fylla en viktig funktion. Målsättningen om arktisk frihandel är redan uttryckt av till exempel Kanada och Sverige. Planerna på en Medelhavshandelszon (MEFTA) skulle kunna tjäna som förebild för Arktis. EU och dess medlemsländer bör gå i bräschen för ett sådant. Kan hotet om ett naturresursernas nollsummespel ersättas med ömsesidigt tjänande handel, skulle fredspristagaren säkerligen växa i många kritikers ögon.

Inlägget Joakim Rönnbäck (LUF): Arktis säkerhetspolitiska betydelse dök först upp på Frivärld Magasin.