En helt annan bild ges av Chavez tid vid makten. Foto: Steve Rhodes
VENEZUELA President Hugo Chavez har gått ur tiden och i svensk media ges bilden av en hjälte som begråts av sitt folk. Men det behövs mer för att med rätta beskriva en president som förvärrade landets korruption, maktfullkomlighet och klientelism, skriver Adam Cwejman.
I svenska medier blandas just nu bilder av sörjande människor och hyllningar till Hugo Chavez, Venezuelas president som dog på måndagen. Att Chavez av många i sitt hemland nått hjältestatus är sant. Men det är knappast för sina demokratiska meriter. Ett flertal seriösa bedömare ger en helt annan bild av hans tid vid makten när det gäller fri- och rättigheter.
I sin studie av den statsvetenskapliga litteraturen om Venezuela konstaterade Maxwell Cameron och Flavie Major att det finns vissa breda penseldrag som kännetecknat Venezuelas tid under Chavez:
”Most of these books sound an alarm about the ways in which Chavez has concentrated political power in the executive branch of government, encouraged a more active political role for the armed forces, weakened the rule of law, and undermined the existing mechanism of political representation.”
Enligt International Press Institute (IPI) har hela 2000-talet inneburit en gradvis försämring av pressfriheten och möjligheten för fria och oberoende medier att verka i Venezuela – och detta från ett redan dåligt utgångsläge.
Sedan 2001 befinner sig Venezuela på IPI:s Watchlist över länder där situationen för journalister är bristfällig. Enligt IPI:s kontinuerligt publicerade rapporter knyts försämringarna samman med Chavezregimens försök att konsolidera makten i landet.
Javier Corrales och Michael Penfold menade i sin studie av demokratin i Venezuela att Chavezregimen haft en medveten strategi att ersätta partisystem och demokratiska politiska institutioner, det vill säga den parlamentariska demokratin, med vad regimen menar är deltagardemokrati.
Enligt Corrales och Penfold har detta begrepp endast använts som ett svepskäl för att skapa en starkt auktoritär och korporativistiskt statsmakt. Miriam Kornblith, en forskare vars specialområde är samtida venezolansk historia konstaterade att Chavezregimen under hela 2000-talet tydligt gjort sig skyldig till allvarliga övertramp under valrörelser och i konstitutionella frågor. Omröstningar har systematiskt manipulerats till att framställa Chavez alternativ som det enda givna och allt annat som förräderi mot den venezolanska nationen.
Statens maskineri och resurser har använts till att manipulera omröstningsfrågor till Chavez fördel. Denna manipulation har enligt Kornblith varit subtil och gett skenet av att det sker legitima omröstningar när den demokratiska processen i själva verket är kraftigt kontrollerad av den sittande regimen.
Även Amnesty International har uppmärksammat hur organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter har fått det betydligt svårare med verksamheten under Chavez styre. Ofta anklagas organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter för förräderi, kuppmakande och stödjande av illojal verksamhet.
Så ser facit ut efter mer än tio år av ”boliviriansk revolution”. Ett fattigt folk som vant sig vid korrupta ledare har betraktat Chavez som en auktoritär frälsare. Allt har gjorts för att utmåla oppositionen, senast ledd av Henriqe Capriles Radonski, som samma gamla etablissemang. När Human Rights Watch för några dagar sedan summerade Chavez tid vid makten var det ingen vänlig dom:
”By his second full term in office, the concentration of power and erosion of human rights protections had given the government free rein to intimidate, censor, and prosecute Venezuelans who criticized the president or thwarted his political agenda. In recent years, the president and his followers used these powers in a wide range of prominent cases, whose damaging impact was felt by entire sectors of Venezuelan society.”
Chavez och hans regim tog ett land präglat av korruption, maktfullkomlighet och klientelism och förvärrade dessa grunddrag. Försök att legitimera regimens arbete med hänvisning till fattigdomsbekämpningen faller platt. Att köpa sig stöd med oljepengar är inte att bekämpa fattigdom, det är att temporärt köpa sig solidaritetens strålglans.
Venzuelas grundläggande problem som är frånvaron av riktigt tillväxt, demokratiska institutioner, oberoende rättsväsende, fattigdomsbekämpning och arbete mot korruptionen kvarstår. Chavez och hans regim gjorde, trots ett decennium vid makten, nämligen inget åt detta, trots alla löften. Så mycket för 2000-talets socialistiska revolution: den dog, ”not with a bang but a whimper”.
