IDROTT I länder som Ryssland och Vitryssland går inte idrott att separera från politik. Stora idrottsevenemang ska inte förläggas till länder där frihetsförsvarare förföljs, förtrycks, fängslas och torteras. Det menar Christian Holm (M).
Frågan om idrott och politik och då inte minst idrottsförbundens oförmåga att ta avstånd från övergrepp på mänskliga rättigheter har under en längre tid varit vanligt förekommande i debatten.
Ishockey-VM i Vitryssland (Belarus) 2014, OS i Ryska Sotji 2014 och det Fotbolls-VM som förväntas hållas i Qatar 2022 är några av de evenemang som kritiserats hårt, liksom OS 2008 som hölls Kina. Alla i länder med stora demokratibrister och ständiga övergrepp på de mänskliga rättigheterna.
Frågan är inte i alla delar helt enkel då vi oftast vill hålla politik och idrott åtskilda. Idrottsutövare bör få fokusera på det som medfört att de tagits ut till tävlingar på elitnivå och politiker på politik.
Svårigheten är då att i många länder, liksom Vitryssland och Ryssland med flera, så är skillnaden mellan politik och idrott mycket liten. I Vitryssland leds samtliga idrottsförbund av diktatorn själv eller personer i hans närmaste krets. Ryssland är ju inte heller känt för sin maktdelning eller för ett fungerande demokratiskt system.
Olympiska kommittéer, fotbollsförbund, hockeyförbund och andra idrottsförbund har ofta varit tondöva för varningssignaler om övergrepp på mänskliga rättigheter och politiskt vanstyre. Idrottsförbunden är till skillnad från idrottsutövarna politiska. De beslut som fattas av dem får, oavsett vad de vill, politiska konsekvenser. Det är också i förbundens styrelserum och inte i omklädningsrummen bland utövarna som de politiska besluten bör fattas.
Att inte förlägga Ishockey-VM i Vitryssland, där oppositionspolitiker och andra frihetsförsvarare förföljs, förtrycks, fängslas och torteras, borde vara en relativt rimlig hållning.
Jag har själv fört den diskussionen med ordföranden i det Svenska Ishockey Förbundet, men mitt intryck av det var att liknande omständigheter inte är relevanta för Hockeyförbundets ställningstagande. De mänskliga rättigheterna är helt enkelt inte en faktor man beaktar eller avser beakta.
Inte blev man mer imponerad när man förra veckan slog upp tidningen och ser Svenska Friidrottsförbundets ordförande, socialdemokraten Tomas Riste, uttala sig om varför de inte tillät Emma Green Tregaro att manifestera mot den ryska så kallade anti-gaylagstiftningen genom att måla sina naglar i regnbågens färger. ”Vi tyckte det var korkat att utmana systemet” citerades Tomas Riste.
Att tysta andra från att uttrycka sin mening är väl kanske att anse som än allvarligare än att inte agera själv. Men med idrottsförbundsordföranden och politiker som visar den feghet och rädsla för att kritisera det som är fel som uttrycks i Tomas Ristes uttalande, kan varje odemokratisk ledare i lugn och ro fortsätta att förtrycka sitt folk. Tur att det finns andra, likt Emma Green Tregaro, sångerskan Loreen som stod upp för yttrandefrihet och demokrati under Eurovision i Azerbajdzjan 2012 och andra politiker och demokratikämpar som faktiskt vågar stå upp för det som är rätt även om det kanske innebär färre inbjudningar till middagsborden hos odemokratiska ledare.
