Sverige var penetrerat av utländsk underrättelsetjänst under det kalla kriget. Det har framgått av flera aktuella studier av kvalificerade forskare. Utöver de mest kända svenskarna i utländsk sold – Stig Wennerström, Stig Bergling, Bertil Ströberg, Hans Melin, Jan Guillou – kunde den statliga Säkerhetstjänstkommissionen 2002 publicera en diger rapport (3 000 sidor!) med kända namn från politik och samhällsliv. Dessa hade mot betalning eller av övertygelse kommit för nära Sovjetmakten/KGB och därför utsatts för övervakning av säkerhetspolisen.
Av färskare datum är kartläggningen av den östtyska regimens kontakter i det svenska samhället. En ögonöppnare efter Murens och DDR:s fall var filmaren Björn Cederberg som i Kamrat spion (2007) gav interiörer från hur Stasi-agenten Sascha Anderson odlade den svenska kultureliten.
Operation Norrsken – om Stasi och Sverige under det kalla kriget
Christoph Andersson
Norstedts, 2013
Professor Birgitta Almgren har i två förtjänstfulla böcker, Inte bara Stasi (2009) och Inte bara spioner (2011), tecknat en bredare bild av hur kontakterna såg ut. Den omfattande publiciteten kring avslöjade agenter som exempelvis prästen Alexander Radler och den socialdemokratiske journalisten Björn Jensen väckte förvåning. Inte kunde väl vanliga svenskar…
Jo, det kunde de. Det framgår också av radiojournalisten Christoph Anderssons välkomna dokumentation i Operation Norrsken som följer upp hans tidigare ansträngningar att komma vidare i historierna om 80-talets vapensmugglingar. Bokens omslag är en tidstypisk påminnelse om realiteter i en ond tid; Olof Palme skakar hand med kommunistdiktatorn Erich Honecker, en vithårig mysfarbror som styrde östra Tyskland med fast och grym hand tills han avsattes strax före sammanbrottet.
Sveriges erkännande av den östtyska ockupationsmakten 1972 lade grunden till ett omfattande samarbete över Östersjön. IKEA kunde bygga upp ett möbelimperium med hjälp av slavarbetare där, Bofors exporterade vapen österut för glatta livet, svenska politiker utbildades i kommunisternas propagandaskola. Inte undra på att DDR framstod som en förebild för blågula realsocialister som framhöll dess barndaghem och skolor.
I den andan var det inte så konstigt att organ som Stasistyrda ”Sällskapet för kulturella relationer med utlandet” lyckades knyta användbara kontakter; den svenska marken var förberedd. Till det bidrog äldre kontakter med svenska nationalsocialister som på gamla dagar hade blivit kommunister.
Bokens styrka är myllret av detaljer, baserade på många års intervjuer och grävande i de tyska arkiv som stått öppna för forskare under senare decennier och ännu inte är uttömda. Några nya landsförrädare dyker inte upp, men persongalleriet är illavarslande nog med samtida mått. Anderssons helhetsbild stämmer väl överens med den som tecknats av Södertörnskollegan Almgren.
Nytt är att den upphöjde filmregissören Roy Andersson fortfarande marknadsför sin propagandafilm om att aids/hiv skulle ha uppfunnits i ett amerikanskt militärlaboratorium, vid basen Fort Detrick i Maryland. Filmen som kom i mitten av 80-talet var en del av en desinformationskampanj för att kasta skulden på USA. Anderssons film som gjordes på beställning från Socialstyrelsen (!) skulle leda tankarna till nazismens judeförintelse.
Det var ont om källor; den som åberopades var en östtysk stasi-professor, Jakob Segal. Det gjorde mig misstänksam mot upplägget, varför jag konfronterade Roy Andersson med detta faktum på ett seminarium. I TV4 visades filmen 1993 som exempel på hur censuren hade slagit till i Sverige, eftersom Socialstyrelsen inte ville förknippas med innehållet och hade dragit in finansieringen.
I TV-programmet visas också när jag ställer en kritisk fråga till regissör Andersson om han verkligen vidhåller tesen att viruset är skapat i ett USA-laboratorium. Svaret var ja, vilket förvånade redan då när Andersson måste ha vetat vad jag visste – att KGB-chefen Primakov offentligt hade bekräftat att Fort Detrick-kampanjen var en mångårig KGB-operation, vilket jag skrev om i tidskriften Smedjan (2/92).
Andra svenska kändisar som upprörda över det påstådda amerikanska angreppet på världens homosexuella bidrog till kampanjen med artiklar var Sara Lidman och Per Olov Enquist. Den senare uppmanade Expressens läsare över en spaltmeter (1987) att själva resa till Fort Detrick för att ta reda på sanningen, själv hade han inte tid.
Detaljer som dessa belyser i vilket ljus Stasistaten kunde arbeta i Sverige på den tid Anderssons bok fokuserar, med bäring in i dagens klimat där ”nyttiga idioter” ofta har fritt spelrum i ledande medier, nu som då.
Än idag fascinerar också Bofors-affärerna. Det är onekligen underlag för fortsatt forskning hur det politiska kontaktmönstret såg ut på den tiden, när Sverige sålde kanoner till Indien, krut och kärnvapenteknologi till Östtyskland, medan de inblandade dog till höger och vänster under mystiska omständigheter och skärpt amerikansk exportkontroll satte stopp för smugglande svenska direktörer.
Vad visste de inblandade socialdemokratiska statsråden, de som lever än idag och skulle kunna vittna om skumrasket? Vilka var kopplingarna till mordet på Olof Palme? Hur dog SVT-medarbetaren Cats Falck och vännen Lena Gräns i en bil i Norra Hammarbyhamnen 1984, och varför var det just Jan Guillou som häftigast av alla frikände Stasi?
Det var en tid när den ”mjuka” svenska staten inte kunde hantera sina skandaler, när politiska och ekonomiska intressen stod i vägen för sanningen. Berättelsen om Operation Norrsken är en viktig pusselbit i ett större skeende, om vilket vi ännu vet alltför litet.
