Baathpartiet försökte hamra igenom en sekulariserad arabisk nationalism för att skapa ett syriskt nationalmedvetande (och en egen maktbas). De och övriga syriska nationalister tog efter det allra senaste från Europa när de började verka, vilket var mobiliserande masspartier ledda uppifrån. Det värsta i vår politiska tradition, alltså.

Men Mellanösternpusslet av minoriteter tog ut sin rätt. Baathpartiet blev ett sätt för alawiterna att sätta sig vid köttgrytorna. Andra minoriteter som var vana att anpassa sig till makten fortsatte med detta mot att få kunna leva ett relativt skyddat liv i skuggan. Förlorarna var majoritetsgruppen, de sunnimuslimska.

I dag räds många minoriteter vad som skulle hända om sunnimuslimer kommer till makten, i synnerhet alawiter och kristna av skilda schatteringar. Hur det är med druserna vet jag inte.

Däremot begriper jag inte varför man nödvändigtvis ska hålla samman Syrien, när nu så många räds varandra. Vore det inte enklare med en libanesisk lösning. Libanon var ju en gång en del av Syrien, men skapades som stat för att ge kristna en bas. Man kan ju inte säga att politiken i Libanon fungerar felfritt. Men folk skjuter inte på varandra, och maktbalansen mellan maroniter, övriga kristna, druser, sunni och shia tillåter förhandlingar.

Så varför inte arbeta för samma sak i Syrien? Låt alawiterna samla sig till området runt Latakia, de kristna få en tyngdpunkt i området vid Krak des Chevaliers (ditåt graviterar de nu, sägs det) och kring Kamishli, kurder hos sig och druser hos sig, och de som identifierar sig som sunni på övriga delar. Och gör Syrien till en synnerligen löst sammansatt federation.

Vet inget om hur klara gränserna är; det skulle säkert bli en smärtsam process. Men i Irak verkar det ju som om den lösningen fungerar någorlunda. Och Libanon är ett lockande exempel.

Om man nu ska ingripa, låt då ingripandet underlätta en uppdelning snarare än ett jagande efter den hägring som en ny stark sekulariserad centralregering utgör. Det skulle helt säkert bli fortsatta starka inslag av klanvälde i de olika enklaverna. Men skjutandet skulle åtminstone upphöra.

Eller är detta en alltför optimistisk tanke?

Per Dahl

Dock tror jag bilden du målar upp av en eventuell intervention är för optimistisk. Att anledning finns att agera är det få som tvivlar på, men att att en våldshandling mindre än Libyen är nog desto mindre realistiskt.

Att enbart gå in och börja patrullera kanske låter som våldslös lösning, men att hoppas på att Syrien inte skulle våga attackera planen för att NATO är starkare är en smula hoppfullt. Detta visades bland annat när Syrien sköt ner det turkiska planet (alltså NATO-plan) som kränkte dess luftrum. Det skulle även i effekt innebära ett upphävande av Syriens integritet, något som jag gissar att de inte kommer förhålla sig passiva till. Vidare tvivlar jag att NATO skulle patrullera syrisk mark med möjligheten att när som helst bli nedskjuten av syriskt luftförsvar.

För att skapa en frizon skulle en icke-flygzon behövas. För att skapa en icke-flygzon är det första man gör att slår ut HELA landets luftförsvar och därav är luftbombning en nödvändighet. Syrien har, som du skrev,ett mer kvalificerat luftförsvar som inkluderar långdistansrobotar på upp till 300 km samt mobila enheter. Detta innebär att ett ingripande i Syrien skulle bli mycket mer omfattande än Libyen som saknade kvalificerat luftvärn. Därav att man sade uttryckligen efter Libyen som tog så hårt på resurserna att ett ingrepp i Syrien inte var troligt.