INTERVJU Daron Acemoglu är professor i nationalekonomi vid prestigefyllda Massachusetts Institute of Technology (MIT). Han är en av världens främsta utvecklingsekonomer, och kom i våras med boken Why Nations Fail, som han skrivit tillsammans Harvardprofessorn James A Robinson.
Acemoglu var nyligen i Stockholm. Fredrik Segerfeldt fick en pratstund.
FS: Du hävdar att den huvudsakliga förklaringen till länders olika utvecklingsnivåer är ländernas institutioner. Men vi vet inte riktigt vad institutioner är, i alla fall visste vi inte det innan er bok kom ut. Hur definierar du institutioner?
DA: Man måste ha en bred definition. Det är ett samhälles sociala strukturer, som avgör politiska och ekonomiska incitament. Huruvida de är nedskrivna i konstitutioner eller handlar om vem som innehar politisk makt i ett samhälle eller om de är sociala normer är sekundärt. Det viktigaste är att inse att det inte handlar om oföränderliga kulturella drag eller om tur, utan om hur samhällen väljer att organisera sig.
FS: Men varför är institutionerna avgörande för utveckling?
DA: De behöver inte vara det. Det är helt enkelt ett empiriskt konstaterande. Men ur teoretisk synvinkel handlar det om att de formar incitamenten. Ekonomisk utveckling är något vi endast upplevt de senaste 200-250 åren. Det skedde för att våra samhällens strukturer förändrades radikalt. Våra samhällen blev mer inkluderande, och fler människor fick möjlighet att delta i ekonomin, genom bättre incitament och större frihet.
FS: Du pratar om extraherande (”extractive”) och inkluderande (”inclusive”) institutioner. Ekonomiskt såväl som politiskt. Hur definierar du dessa ganska vaga termer?
DA: Det skulle vara ett misstag att ha för smala definitioner av begreppet extraherande. Det kan finnas goda juridiska system, och det kan finnas dåliga juridiska system. Äganderätter eller inga äganderätter. Dessa är aspekter av extraherande institutioner. Det viktigaste är att ta ett steg nedåt, och fråga: vad gör extraherande institutioner? De har i allmänhet utformats av dem som har politisk makt för uppnå en viss funktion: att extrahera resurser från resten av samhället. Och man måste komma ihåg att det finns flera sätt än ett att extrahera resurser.
Man kan ha väl skyddade äganderätter men tvinga folk att jobba för en eller utesluta en viss grupp från tillgång till utbildning eller förbjuda vissa lantbruk att producera en vissa vara. Så länge den politiska makten finns i min hand kan jag alltid hitta sätt att organisera samhället så att jag kan extrahera. Dessa institutioner är alltså en del av en paket för att uppnå något.
FS: I er bok skriver ni: ”Extraherande institutioner är utformade för att extrahera inkomster och förmögenheter från en del av samhället till förmån för en annan del.” Är inte det själva definitionen av en omfördelande välfärdsstat?
DA: Välfärdsstater kan vara extraherande eller inte. Sveriges är det inte. Här används de höga skatterna till att skapa kollektiva nyttigheter. Gratis sjukvård, gratis utbildning och gratis barnomsorg, pensioner. Pengarna går inte till makthavarnas fickor. Och de används inte som ett verktyg i någon politik kamp.
Andra länder, som Frankrike, har ett liknande skattesystem, men där är det endast vissa grupper som gynnas. Vissa får väldigt tidiga pensioner, andra får andra förmåner. Det handlar inte om extraherande institutioner som i Afrika, men immigranter, som nordafrikaner, är exempelvis inte inkluderade i samhället.
Om den svenska demokratin på något sätt skulle sluta att fungera, är det väldigt lätt för Sverige att bli extraherande. Ni har väldigt höga skatter och en stor byråkrati. Alla dessa intäkter skulle kunna till glorifieringsprojekt till politiker, till skolor som bara en viss grupp av samhället har tillgång till, till att finansiera dåliga sjukhus för befolkningsmajoriteten men bra sjukhus för eliten. Anledningen till att detta inte har hänt och till att det inte heller kommer att hända är att Sverige har goda politiska institutioner som skyddar mot sådant.
FS: Ett av de viktigaste budskapen i er bok, och samtidigt kanske det som är svårast att ta till sig är följande: om du är en extraherande ledare borde du ha incitament för tillväxt, eftersom det skulle ge mer resurser att extrahera. Ni svarar på denna fråga med konceptet politisk kreativ förstörelse, att eliten skulle förlora kontrollen av en sådan kaotisk företeelse som ekonomisk tillväxt. Är det ert enda argumentet?
DA: Det finns andra argument. Ibland är diktatorer dumma. Och ibland försöker de försvara sina ekonomiska intressen, som när sockerproducerande länder inte diversifierade sina ekonomier, eftersom det skulle skada plantageägarna. Men det viktigaste är idén om politisk kreativ förstörelse.
Ekonomisk förändring förändrar kontexter, och därmed också elitens politiska makt. Kodordet är stabilitet. När eliter blockerar ekonomiska reformer är det vanligaste argumentet är det skulle hota landets politiska stabilitet. De är rädda för att förlora makten.
FS: Detta eftersom kapitalistisk tillväxt per definition är en kaotisk process?
DA: All tillväxt är kaotisk. Och om man lämnar den fri, och tillåter kreativ förstörelse, spiller det över till politiken.
FS: Extraherande tillväxt och inkluderande tillväxt är två olika saker. Kina har nu extraherande tillväxt. Och står nu inför valet att antingen bli ett inkluderande samhälle eller att sluta växa.
DA: Extraherande tillväxt är en process som styrs av dem som är politiskt mäktiga. På 1800-talet var Barbados, Jamaica, Haiti och Kuba bland de rikaste platserna i världen. De var rika på basis av en slavbaserad produktion och export av socker, kontrollerad av eliten. Det var inte någon kreativ förstörelse.
Ryssland idag växer för att oljepriset är högt. Oligarkerna får pengarna. Putin blir visserligen inte starkare längre, men rikare. Men hans makt är inte hotad.
Detta är former av extraherande tillväxt. Det är den bästa linsen genom vilken vi bör betrakta Kina. Olja och socker gör extraherande tillväxt lättare. Men den sortens upphämtningstillväxt som Kina upplever kan ses på samma sätt. Man behöver inte förlita sig på kreativ förstörelse, utan på statskontrollerade eller halvprivata företag kontrollerade av partiet.
FS: Ni betonar att inkluderande politiska institutioner inte nödvändigtvis är samma sak som demokrati. Hur kommer det sig?
DA: Att ha val räcker inte för en demokrati. Ta Colombia, där det har varit fria val, men där socialisterna inte får ställa upp. I stället delar två partier på makten sedan 1950-talet. Och en tredjedel av landet är de facto under kontroll av paramilitärer.
Demokrati är nödvändigt men inte tillräckligt för inkluderande institutioner. Demokratin kan ibland bli kvasi-populistisk, och exploatera klyftor i samhället. Som i Argentina, där peronisterna är så dominerande och har byggt upp ett destruktivt omfördelningsspel. I Indien har du något liknande med Kongresspartiet.
FS: Är alla andra utvecklingsteorier felaktiga? I er bok nämner ni okunskapshypotesen (att fattiga länder är fattiga eftersom de inte vet hur man åstadkommer utveckling) och Diamonds geografiteori. Men det finns andra, som marxistiska teorier.
DA: Alla dessa teorier har något i sig. Diamond har några viktiga poänger. Som att den neolitiska revolutionen ledde till mer komplexa samhällen. Men det är ingen bra teori för jämförande utveckling. Immanuel Wallerstein och André Gunder Frank har några poänger när det gäller interaktionen mellan olika delar av världen, men när det gäller hur utveckling sker inom landet är de för fastlåsta i marxismen för att komma åt kärnan.
FS: Denna fråga är kopplad till den förra. Beroendeteorin hävdar att det är relationen mellan nord och syd som definierar utvecklingsmöjligheterna. Kolonialismen står i centrum. Dessa teorier har sedan kommit ur modet, eftersom hela centrum-periferitesen, om att utveckling är omöjligt i världsekonomins periferi, har falsifierats de senaste decennierna. Men ni använder också kolonialismen i er forskning. Fast på ett annat sätt.
DA: Jag tror att kolonialismen är en del av förklaringen. Jag skulle inte hålla med globala systemteoretiker eller beroendeskolan. Det finns flera exempel på hur kolonialismen hämmade utvecklingen och skapade eller förstärkte extraherande institutioner. Men vi ser på frågan ur ett annat perspektiv än vad de gör. För det första finns det många fall där kolonialismen faktiskt gynnade utvecklingen. För det andra kan man inte förstå de senaste 100 åren ur deras perspektiv.
Afrikas eller Latinamerikas problem var först kopplade till kolonialismen. Men nu har de andra människor som upprätthåller extraherande institutioner. Det betyder inte att kolonialmakterna suger ut dessa länder. Visst handlar de forna kolonialmakterna med sina tidigare kolonier, men det är sekundärt.
FS: Den moderna institutionella teorins fader är nobelprisvinnaren Douglass North. Hur förhåller sig er institutionella teorier till hans? Ser du dig som hans intellektuella arvtagare?
DA: Vad gäller den senare frågan vet jag inte. Men våra teorier bygger väldigt mycket på hans arbete. Vi har förfinat hans teorier, och förändrat dem på vissa sätt. Vi betonar mer de politiska aspekterna av institutioner, och vi förankrar dem i teori som ger oss en mer allomfattande jämförande utvecklingsteori. Jag ser på våra böcker som kompletterande.
FS: Något som de flesta som är intresserade av utveckling tänker på är institutionell förändring. Om institutioner är avgörande för utveckling är hur institutionerna förändras det allra viktigaste. Ni talar om kritiska vägskäl. Vad menar ni med det?
DA: Det är ett språkbruk för att förtydliga att det finns perioder av snabb förändring som beror på chocker eller interna händelser som stör den rådande balansen. Som ett resultat har du små förändringar som skapar en inbördes återkopplingsmekanism som ackumulerar förändringarna. Vi försöker illustrera det med exempel som hur olika länders reaktioner på den transatlantiska handeln ledde till divergens. Länder som hade handelsmonopol föll efter.
FS: Så det handlar bara om tur?
DA: Tur spelar roll. Men det handlar inte om blind tur. Det handlar inte om att saker händer helt slumpmässigt. Visst, det finns en massa osäkerhet och en massa oförutsebarhet, men saker som händer har en social logik. Det är inte så konstigt att den som kontrollerar handeln blir mycket viktig, när det finns en massa vinster att göra av handeln.
FS: En av de underliggande idéerna i utvecklingssamarbetets jargong har varit att fattiga länders ledare antingen inte vet vad de behöver göra eller att de inte har kapaciteten att göra det. Ni menar att detta är en fundamental missuppfattning. I stället är fattiga länder fattiga för att deras ledare vill det. Och ändå är ni inte så kritiska mot bistånd som man skulle kunna tro. Francis Fukuyama, exempelvis, har använt er bok för att kritisera biståndet som idé.
DA: Bistånd är varken någon viktig del av lösningen eller något centralt hinder mot utveckling. Det är klart att det finns en rad exempel som Mobutu (ledare i Zaire, nuvarande demokratiska republiken Kongo) som använde biståndet för att stanna kvar vid makten. Om hundra dollar går till Uganda i bistånd och det mesta förvinner på vägen och bara 15 dollar når fattiga barn så är det fortfarande något bra. I begränsad form, utan orealistiska förväntningar, och särskilt om vi inte lägger pengarna i de värsta regeringarnas händer, som Assad eller Mugabe. Men detta är ett problem. Museveni (Ugandas ledare) får mycket bistånd. Han var länge en favorit hos biståndslobbyn.
FS: Tror du att er bok kommer att förändra hur vi ser på utveckling?
DA: Det är inte upp till mig att avgöra. Det krävs mer än en bok. Men förhoppningsvis kan vi bidra till en debatt.
FS: Både Douglass North och Elinor Ostrom är två institutionalister som vunnit ”nobelpriset i ekonomi”. Tror du att du är en kandidat? Och borde du vara det?
DA: No comments.
FS: Tack så mycket!
DA: Tack själv.
