Det är länge sedan Obama sa de bevingade orden: ”There is not a liberal America and a conservative America – there is the United States of America”. Foto: rob.rudloff, flickr
USA Återvalet av Obama ser ut att ha resulterat i en mer arrogant ledare. Även om USA har klarat stora utmaningar förut krävs det nu att partierna kommer överens för att hantera krisen. Det behövs en kursändring, skriver Erik Hagström.
Tusen miljarder och sextontusen miljarder dollar. Det förra är USA:s federala budgetunderskott och det senare är statsskuldens storlek. Det är siffror som är svåra att relatera till, men de har byggts upp av verkliga politiska beslut.
President Barack Obama hävdar att hans största misslyckande under den första mandatperioden var att han inte lyckades få på plats en immigrationsreform. Sådant tal är inte mer än rökridåer. Obamas största misslyckande är de skenande statsfinansiella underskotten. Om han inte vill att det enda politiska arvet från honom ska bli just underskott för framtida generationer att hantera måste det till en kursändring.
Förra årets federala budgetunderskott uppgick till 7 procent av USA:s BNP. Ekonomer anser i allmänhet att underskott som överskrider 3 procent av BNP är ohållbara på lång sikt. Underskotten är den största frågan som splittrar demokraterna och republikanerna. Dels i synen hur allvarligt problem underskotten är och framförallt hur landet ska komma tillrätta med dem.
För att en kursändring för långsiktigt hållbara statsfinanser ska till måste de båda partierna mötas någonstans vid mitten. Där både skattehöjningar och besparingar kan förenas. Att låna pengar till investeringar är försvarbart, men att låna för att täcka upp strukturella underskott i välfärdsprogrammen är på lång sikt oförsvarligt. För att få plus och minus att gå ihop krävs partiöverskridande samarbete och långsiktigt tänkande. Detta i en tid då sådant samarbete och sådant tänkande aldrig har varit svårare.
Faktum är att republikanerna inte har varit den mest konstruktiva motparten. Men på senare tid tycks de ha insett att det bästa inte bör vara det godas fiende. Nyligen valde de skattehöjningar för hushåll med inkomster över 450 000 dollar om året framför att låta landet falla utför det fiskala stupet. Republikanerna har kommit till slutsatsen att de inte kan styra landet med en majoritet endast i underhuset.
Debatten om de finansiella underskotten går rakt emot de båda partiernas politiska linjer. De flesta räknekunniga vet att både skattehöjningar och besparingar måste till. Den insikten finns även i kongressen men ingen vill blinka först i det chicken race som snarast blivit standardförfarande i form av självpåtagna deadlines såsom automatiska skattehöjningar och utgiftsnedskärningar.
Många kongressledamöter beskriver själva detta sätt att styra landet som ”dysfunktionellt” och ”fruktansvärt”. Dessa starka ord kommer främst från republikanska representanter med udden riktad mot demokraterna. Förstärkningsorden vittnar även om viss självkritik då republikanerna insett att varken väljarna eller landets ekonomi uppskattar hur dessa deadlines sprider osäkerhet.
Den senaste självpåtagna deadlinen stipulerar att om inte demokraterna och republikanerna har fått en budget på plats den 15 april ska de själva (kongressledamöterna) inte få sina arvoden utbetalda.
Främst behövs en balanserad budget. Det finns utrymme för skattehöjningar, men det som framförallt måste läggas fram på förhandlingsbordet är de tre stora välfärdsprogrammen Medicaid, Medicare och Social Security. Detta samtidigt som mer resurser bör gå till utbildningssystemet och forskning. Krasst sett skulle en sådan omprioritering innebära en mer kunskapsbaserad politik enligt vilken välfärdsprogrammen utgör ett särintresse och utbildning och forskning ett allmänintresse. Det skulle tjäna hela landet väl och bör således prioriteras om det blir så att dessa utgiftsposter ställs mot varandra.
En mer kunskapsbaserad politik kräver dock en politisk kulturförändring, och det gäller fler länder än USA. Det handlar om att se till det som är bäst för helheten och våga stå upp mot särintressen, hur lockande deras kampanjbidrag än är. Under ett samtal med en politisk rådgivare på Capitol Hill uttryckte denne det hela träffande: ”bakom stängda dörrar är det faktiskt ganska mycket de båda partierna är överens om. Folk skulle bli förvånande och vissa inflytelserika grupper arga, tyvärr”. Ur demokratisk synvinkel är det rimligt att de valda demokraterna och republikanerna på Capitol Hill driver just sina partiers agendor. Men deras uppgift kan aldrig vara att göra det så till den grad att landets ekonomi riskerar att köras i botten.
En annan försvårande faktor är att de båda partierna är beroende av stöd från medborgare med diametralt olika syn på vilka de viktigaste frågorna är för landet och hur de bör hanteras. Polariseringens källor är främst ideologi, religion, geografi och framförallt ras. Polariseringen förstärks även av valsystemet och hur det har utvecklats. Genom aktivistiska valkretsindelningar (gerrymandering) har säkra valdistrikt skapats, vilket gynnar mer ”renläriga” kandidater på bekostnad av mer moderata.
Detta hade inte behövt vara ett problem om kongressledamöterna väl på plats på Capitol Hill, med åtminstone något års välgörande andrum till nästa val, kunde röra sig mot mitten. Tyvärr är verkligheten en annan då det i informationsteknikens tidevarv mer än någonsin straffar sig att kompromissa och där en utsträckt hand kan rubriceras som partiförräderi samt utnyttjas av primärvalsmotståndare. En annan rådgivare i kongressen uttryckte det hela som att hennes kongressledamot var mottaglig för sakliga råd, men ibland medvetet väljer mer väljarfriande politik.
Tyvärr tycks återvalet av Obama resulterat i en än mer arrogant ledare. I en tid då presidenten borde försöka ena landet till handling fortsätter han att hålla programmatiska valtal där han till varje pris försvarar välfärdsprogrammens omfattning. Det är onekligen länge sedan Obama hoppingivande uttalade de berömda orden: ”There is not a liberal America and a conservative America – there is the United States of America.”
Det är även länge sedan Obama lovade att kapa det budgetunderskott han ärvde från Bushadministrationen. Sant är att Obama ärvde en usel ekonomi med betydande underskott men han har låtit underskotten växa i aldrig tidigare skådad takt. Det finns de som hävdar att demokraterna och republikanerna är lika goda kålsupare. Det är dock bara republikanerna som gjort underskottsbekämpningen till sin kärnfråga.
I väntan på statsmannamässigt presidentskap måste republikanerna bli bättre på att få ut sitt frihetsbudskap. Ronald Reagan används ofta som slagträ i underskottsdebatten. Hur effektivt det är får vara osagt. Men om det är något dagens republikaner kan lära av Reagan är det den förmåga han hade att föra ut frihetsbudskapet om en begränsad stat. Reagan höjde för övrigt skatterna när underskotten så krävde. Även det är något för republikanerna att ha i minnet i dessa tider.
USA har klarat enorma utmaningar förr. För att komma till rätta med underskotten krävs kollektivt handlande i en tid då det aldrig varit svårare. Väljarna måste acceptera att de inte kan få mer än de är beredda att betala för. Detta brukar kallas åtstramning. Det rätta namnet är snarare normalisering.
I väntan på nästa Great Generation måste politikerna på Capitol Hill förstå att det är deras moraliska plikt att lösa de problemen som de själva skapat.
