Willibrod Slaa, ledare för det liberala oppositionspartiet Chadema. Foto: Pär Krause
TANZANIA För första gången sedan flerpartisystem infördes i Tanzania tycks det finnas en opposition att räkna med. Samtidigt oroas oppositionsanhängare över regeringen som blivit alltmer auktoritär i syfte att behålla makt, skriver Pär Krause efter intervju med Chademas ledare.
– Vad vi ser är skrämmande. Sedan förra året har många oppositionsanhängare dödats och flera av våra företrädare har anhållits av polisen.
Willibrod Slaa, generalsekreterare för det liberala oppositionspartiet Chadema, tar emot på sitt kontor på partiets högkvarter, beläget i statsdelen Kinondoni, strax utanför Dar es Salaams centrum. Det märks att han är engagerad, närapå upprörd. Att hans ansikte blänker beror säkerligen inte bara på den tryckande värmen.
Han ser visserligen ett ökat stöd för sitt parti, men oroas samtidigt av utvecklingen han upplever i landet. Inhemsk media har det senaste året regelbundet rapporterat om sammanstötningar mellan demonstrerande oppositionsanhängare och polis. I september dödades en inhemsk tv-reporter när polisen med hjälp av tårgas slog ned en demonstration arrangerad av just Chadema. I början av året sköts två personer ihjäl av polisen, samtidigt som omkring femton människorättsaktivister arresterades.
– Regeringspartiet blir allt mer arrogant, och arrogansen bottnar i nervositet över att deras makt är hotad, säger Slaa.
Den politiska stabiliteten i Tanzania har länge beskrivits som en av landets stora fördelar. Även om den ekonomiska utvecklingen många gånger har varit knackig så har landet varit fritt från de inbördes stridigheter som varit så vanliga i många andra afrikanska stater. Övergången till flerpartisystem 1992 gick förhållandevis smidigt, och de allmänna val som hållits sedan dess har mestadels gått lugnt till (med undantag för oroligheterna på det semiautonoma öriket Zanzibar, som är en del av unionen Tanzania).
Pressen har länge varit förhållandevis fri, och organisationen Freedom House klassar Tanzania som ”delvis fritt” (partly free). Stabiliteten har också applåderats av många biståndsgivare i väst, och Tanzania har länge varit den enskilt största mottagaren av svenskt utvecklingsbistånd. Landet tillhör också ett av de få länder i Afrika som fortfarande erhåller budgetstöd från Sverige.
Stabiliten har bland annat haft sin grund i att ingen av landets stammar eller folkgrupper har varit dominerande, och landets politiska partier har sällan talat till just en stam. Detta gäller också det ”ständiga” regeringspartiet CCM (Chama Cha Mapinduzi – ”Revolutionspartiet”), vars uttalade ambition redan från början var att ena landet. Detta har inneburit att en viktig grogrund för politisk opposition saknats. Det långa maktinnehavet (CCM har styrt landet oavbrutet sedan självständigheten 1961) har samtidigt gjort att partiet i mångt och mycket vuxit ihop med staten.
De överlägsna resurserna och den totala dominansen gjorde det lätt för regeringen att tillåta andra partier att verka när flerparisystem infördes. Partierna har i praktiken inte utgjort något hot, och betraktades därför som tämligen ofarliga. Men en fråga som ofta dykt upp när jag själv diskuterat frågan med politiska bedömare, både inhemska och utländska, är hur regeringen kommer att agera den dag landet har en oppositionen som verkligen är att räkna med. Kanske ser vi nu svaret på den frågan.
– Blir nästa val helt fritt och demokratiskt kommer vi att vinna, säger Slaa med hög röst för att överrösta den surrande takfläkten.
Även om han kan verka övermodig är det ändå tydligt att Chadema (Chama Cha Demokrasia Na Maendeleo – ”Partiet för demokrati och utveckling”) har en ställning som inget annat oppositionsparti i Tanzania haft tidigare. I det senaste presidentvalet 2010 fick Slaa, som då var partiets presidentkandidat, det största stödet som en kandidat från ett oppositionsparti någonsin fått i Tanzania, 27 procent. I parlamentsvalet samma år samlade partiet 24 procent av rösterna – en ökning med 16 procentenheter från föregående val – och partiet erhöll det lokala styret i åtta regioner, vilket kan sägas vara det största genombrottet. Det finns val även på lägre lokal nivå, en form av stadsdelsval, och där har Chadema tagit över styret i allt fler stadsdelar. Dessa val sker inte samtidigt med parlaments- och presidentvalet utan vid olika tidpunkter. De lokala kampanjerna pågår i stort sett ständigt.
Chadema kan närmast beskrivas som ett liberal-konservativt parti, och partiet har tidigare mottagit mindre bidrag från det konservativa partiet i Storbritannien. Idag menar Slaa att han främst ser det tyska konservativa partiet som förebild och att hans parti anslutit sig till principen om social market economy.
En viktig fråga är varför det folkliga stödet för oppositionen i Tanzania har stärkts de senaste åren. Den ekonomiska utvecklingen i Tanzania har ju trots allt varit förhållandevis stark, och landet beskrivs inte sällan som en typisk ”lejonekonomi”. Den förda politiken har under senare år kännetecknats av marknadsekonomiska reformer, vilket borde välkomnas av Chadema, som tog ställning för marknadsekonomi redan vid bildandet 1992. En trolig förklaring till det allt starkare väljarstödet är att Chadema gjort kampen mot korruptionen till en av sina huvudfrågor.
– Korruptionen i landet har aldrig varit så hög som den är idag, säger Slaa.
När det gäller de marknadsekonomiska reformerna menar han att dessa inte genomförts på ett kontrollerat sätt.
– Även i en marknadsekonomi behövs klara och relevanta regler, men vi ser hur regeringen inte tar tillräckligt ansvar. Dessutom har jordbrukssektorn negligerats i reformsprocessen, vilket gjort att en stor del av befolkningen inte alls märkt av den högre tillväxten, fortsätter han.
Den som besöker de större städerna i Tanzania, inte minst mångmiljonstaden Dar es Salaam, kan med egna ögon se utvecklingen i form av byggandet av nya köpcentrum, bostäder och hotell. Biltrafiken är tät, vilket resulterar i oändliga bilköer. Men på landsbygden, där majoriteten av befolkningen trots en snabb urbanisering fortfarande bor, är utvecklingen betydligt långsammare. Fortfarande har majoriteten av hushållen i Tanzania inte tillgång till elektricitet, och tillgången till rent vatten är långt ifrån en självklarhet. Bönderna odlar till stor del för eget bruk.
– Vi måste få en fungerande inhemsk handel också när det gäller jordbruksprodukter. Idag importar vi frukt från Sydafrika bara för att våra egna odlare inte kan få ut sina varor på marknaden, säger Slaa.
Han påpekar också att landets konstitution måste ändras eftersom Tanzania officiellt fortfarande är ett socialistiskt land. Men tror han att nästa val kommer att bli rätt och rättvist? Slaa är pessimistisk i sitt svar.
– Sverige och andra länder som ger budgetstöd till Tanzania borde vara medvetna om vad åtminstone en del av dessa pengar används till, säger Slaa. Han är utbildad jurist och valdes in i parlamentet första gången 1995.
– Regeringen placerar ut polis och militär vid vallokalerna med det enda syftet att skrämma människor att rösta, fortsätter han när han sett min något frågande min.
Han berättar att myndigheterna inte ger tillstånd för dem att hålla möten. Om de ändå gör det så slår de ner dem med våld. De har många fristående tidningar, men dessa får inte skriva vad de vill. Slaa berättar också att regeringen tidigare i år stängde tidningen Mwanahalisi efter att den publicerat regeringskritiska artiklar.
Skulle det behövas en ”afrikansk vår” i likhet med den arabiska vi såg för ett par år sedan?
– Det skulle inte förvåna mig om något liknande också händer här, säger Slaa, som berättar att hans partianhängare i landets näst största stad Mwanza planerade att dra igång en ständig demonstration med Tahrirtorget i Egypten som förebild.
– Men vi avrådde dem, lägger han till.
Det är idag svårt att uppskatta konsekvenserna av ett eventuellt eskalerande av den politiska oron i Tanzania. Men det kan i förlängningen påverka ekonomin negativt. Stabiliteten har tidigare lockat utländska investerare, och därmed varit en drivkraft bakom de senaste årens växande ekonomi.
Ett mer instabilt politisk landskap kommer därför att utgöra ett hot mot en fortsatt positiv utveckling. I ett längre perspektiv är det ändå klart att såväl ekonomi som demokrati gynnas av mer livskraftig opposition och öppen politisk diskussion. Bollen kan därmed sägas ligga hos nuvarande regering. Tanzanias sittande president Jakaya Kikwete går mot sin förmodligen största politiska prövning hittills. Ett hittills inte alltid helt förtroendegivande agerande gör att den omedelbara framtiden för Tanzania ser mörkare ut.
– När jag nyligen höll ett tal så riktade jag mig direkt till Kikwete och sade att om ”du fortsätter att åsidosätta människors rättigheter så kommer landet att bli omöjligt att styra”, säger Slaa, och tillägger (skrattande): Och då blev jag anhållen!
