Så är det återigen den tid på året då alla kritiker måste spekulera i vem som borde – och inte borde – få Nobelpriset i litteratur. Och återigen är det många som tycker att det är ”dags” eller inte dags för olika kvoter. Det är alltid dags för en kvinna (senast 2009, Herta Müller), en afrikan (senast Coetzee 2003, men han kanske inte räknas?), någon från Mellanöstern (2006, om vi räknar Turkiet).
Ska man dra kvoteringstänkandet till sin spets vill jag slå ett slag för en grupp av författare som varit kraftigt underrepresenterad de senaste decennierna: Vita, manliga, romanförfattare födda i USA. För att hitta en sådan måste man gå tillbaka till 1962 och John Steinbeck. Det är dags igen!
En annan populär tendens är att politisera litteraturpriset. Vitryska poeter nämns, inte i första hand för att de är bäst i världen utan för att de är dissidentförfattare. När Salman Rushdie favorittippas kan man fråga sig om det är för hans litterära kvaliteter eller som inlägg i debatten om yttrandefrihet och religion. Det är i och för sig logiskt, för ibland är det faktiskt så priset fungerat. Skulle Joseph Brodsky ha fått sitt pris -87 om han varit regimtrogen, men i övrigt samma poet? Gao Xinjiang -00? Nog för att oförglömlig litteratur ofta föds under förtryck, men förtryck är i sig inget kriterium för Nobelpris. I så fall skulle jag sätta mina pengar på valfri nordkoreansk dramatiker, men litteraturpriset är ett litteraturpris och inte ett fredspris.
En tredje tendens är att kritikerna som vanligt skyr det folkliga. Den svenska litteraturvärldens älskling fram till för bara ett par år sedan – Haruki Murakami – har gått från att vara favorit till att vara den som flest kritiker inte vill ska få priset. Kan man ana ett samband med för många placeringar på Pocketshops bästsäljarhylla?
Det vore onekligen befriande om kvotering, politisering och rädsla för att vara folklig kunde lämnas därhän och fullt fokus läggas på kvalitet. Som tur är brukar Akademien inte vara särskilt lyhörd för kritikerkårens surr.
