EUROPA Europeiska myndigheter står inför flera utmaningar i frågan om det överhängande jihadisthotet. Scott Stewart och Sidney Brown (Stratfor) skriver att det europeiska välfärdstänket fostrar jihadism hos uttråkade och arga muslimer i Europa.
Hakim Benladghem, en 39-årig fransk medborgare av algerisk härkomst, togs den 26 mars i år in till vägkanten av den belgiska polisens antiterrorismförband, som misstänkte honom för brott. Efter att Benladghem gjort våldsamt motstånd sköts han till döds av samma polisstyrka som försökt gripa honom. Eftersom man hade upplysningar om att han var tungt beväpnad, valde polisen att göra sitt ingripande på en parkeringsplats och inte i Benladghems bostad. Enligt franska uppgifter visste myndigheterna också att Benladghem hade utbildats till fallskärmsjägare av den franska främlingslegionen.
Ytterligare underrättelseinformation visade att Benladghem hade rest mycket, och att dessa resor i kombination med hans kommunikation via telefon och e-post, tydde på att han hade kopplingar till den internationella jihadiströrelsen. Istället för att riskera konfrontation i Benladghems bostad, där han förutom flertalet vapen även hade tillgång till skottsäker väst och hjälm, bedömde polisen det som säkrare att gripa honom utanför hemmet. Belgiska myndigheter ville inte riskera en utdragen belägring med blodig utgång likt den som inträffade i franska Toulouse i april 2012, då fransk polis försökte gripa skytten Mohammed Merah.
De tidigare upplysningarna kring Benladghems vapenförråd bekräftades när man vid en genomsökning av hans bostad fann flertalet vapen, däribland ett maskingevär, en kulspruta och ett hagelgevär. Man fann också omfattande säkerhetsutrustning i lägenheten, bland annat en skottsäker väst, en kevlarhjälm, en skottsäker sköld och två gasmasker. Med sådan utrustning och utbildning var Benladghem väl förberedd på att inte bara försvara sin bostad från angrepp utan också förmögen att begå väpnade attacker. Det ska ha funnits upplysningar om att han var förberedd på att genomföra en attack den 27 mars, vilket fick polisen att ingripa. Myndigheterna är fortfarande mycket förtegna om Benladghems planer, men mot bakgrund av Frankrikes medverkan är det sannolikt att attackerna skulle riktas mot internationella institutioner; både Nato och EU har ju sina högkvarter i Bryssel.
Det är ingen hemlighet att belgiska myndigheter nu arbetar tillsammans med sina allierade, europeiska och andra, för att kartlägga Benladghems kontaktnät och därigenom avgöra omfattningen av nätverket inom vilket han verkade, samt vilket hot hans bundsförvanter fortfarande utgör. Detta potentiella hot är en påminnelse om de utmaningar som europeiska myndigheter står inför i frågan om radikaliserade muslimer i Europa.
Roten till problemet
Banden mellan den muslimska världen och Europa går långt tillbaka i historien. Från det att islam grundades och Umayyad invaderade Spanien och Frankrike under tidigt 700-tal, via korstågen och Europas kolonisering av Nordafrika och södra Asien under 1700- och 1800-talet, till det ottomanska rikets fall efter Första världskriget och den europeiska koloniseringen av Mellanöstern. Den här sortens geopolitik har genom historien tvinnat samman Europa och den muslimska världen till att idag rymma ett intrikat lapptäcke av både konflikt och samarbete.
Förutom Sydeuropas närhet till Nordafrika och Europas koloniala historia i området, är det för närvarande många människor från den muslimska världen som söker sig till kontinenten för utbildning och arbete, vilket har resulterat i att många muslimer idag lever i Europa. Men de nära relationerna har inte varit friktionsfria. En stor del av Europas muslimska befolkning kommer från familjer som har levt där sedan fyra eller fem generationer, men få har blivit integrerade i det europeiska samhället och har istället ofta levt isolerade i muslimdominerade områden. Dessutom har Europa som helhet drabbats särskilt hårt under den ekonomiska krisen, och arbetslöshetstalen för unga muslimer är alarmerande höga på många håll runt om i Europa. Detta i kombination med den utbredda diskrimineringen av muslimer på arbetsmarknaden ger upphov till alienation, håglöshet och förbittring bland många muslimer. När sådan förbittring kombineras med den europeiska välfärdsstaten, i vilken man kan överleva utan att arbeta, riskerar många av dessa muslimer att komma i kontakt med radikala idéer och engagera sig i politiska radikala- eller rent av militanta aktiviteter.
Europas migrationspolitik och asylbestämmelser har förvärrat situationen, eftersom den har gett skydd åt många ideologiskt drivna jihadister som förföljdes i sina hemländer. Omar Bakri Mohammed, Abu Qatada, Abu Hamza al-Masri och Mullah Krekar och är bara några exempel på jihadister som kunnat slå sig ner i Europa. Kontinentens muslimtäta områden har också varit tacksamma miljöer att verka i för den som letar efter missnöjda rekryter.
Trots att man i Europa efter 11 september-attentaten har vidtagit åtgärder för att utvisa eller utlämna många jihadistiska teologer, har dessa ersatts av en andra generationens förkunnare av läran, och problemet med missnöjda muslimska grupperingar har fortsatt att växa. Ett stort antal uttalade islamistiska fundamentalister studerar för närvarande vid universitet runt om i Europa. Händelser som det franska burkaförbudet och anti-islamsk retorik från politiker som Geert Wilders underblåser berättelsen om att islam är under attack i Europa, vilket är precis vad jihadistvärvare gärna betonar när nya förmågor ska rekryteras.
Det finns stora variationer i hur muslimer radikaliseras, men moskéer, gym och islamska föreningar vid universiteten har genomgående setts som platser där nya medlemmar kan övertygas. Nya rekryter blir ofta tagna åt sidan, utom synhåll för den ursprungliga gemenskapen, och radikaliseras sedan mellan fyra ögon eller i små grupper. De som värvar nya medlemmar har ofta kontaktytor med såväl andra radikala celler i Europa som jihadiströrelser och militanta grupper på andra håll i världen, och använder dessa förbindelser för att underlätta resor till träningsläger och krigszoner.
Även om det ofta är unga muslimska män som värvas och radikaliseras, är det viktigt att komma ihåg att det även finns andra demografiska grupper som är mottagliga för sådant inflytande. Även äldre vuxna personer kan bli radikaliserade, som till exempel den 39-årige Benladghem eller den 37-årige, franske partikelfysikern Adlene Hicheur. För sådana individer, som har examen och yrkeskarriär och är utan anmärkningar i brottsregistret, blir det enklare att resa mellan Europa och andra delar av världen, och i jämförelse med yngre män löper de också mindre risk att omges av misstankar. Likaså kan kvinnor radikaliseras i syfte att förmedla finansiering och upplysningar, eller i egenskap av värvare och propagandamakare.
Det finns inga säkra uppgifter om antalet europeiska muslimer som för närvarande strider och tränas utomlands, men det handlar åtminstone om flera hundra, och tusentals andra har gått samma väg de senaste årtiondena. Alla är heller inte jihadister, utan många av dem som farit till Libyen och Syrien är nationalister eller icke-jihadistiska islamister. Icke desto mindre är det många som faktiskt är jihadister, och ytterligare andra tar starka intryck av jihadisterna efter att ha stridit tillsammans med dem.
Dessa förhållanden bidrar sammantaget till svårigheter med att dämpa jihadisthotet i Europa. Mot bakgrund av den ständiga ökningen av antalet attentat, sammansvärjningar och gripanden kan man tvärtom säga att hotet blir allt mer överhängande.
Utsikterna för Europa
Om man placerar genomförda och hindrade attentat på en tidslinje kan man konstatera att jihadisters närvaro i Europa ökar. I likhet med hur USA:s hantering av frågan har stora attentat som bombdåden på Madrids pendeltågsstationer i mars 2004 och bombdåden i Londons tunnelbana i juli 2005 tvingat europeiska myndigheter att arbeta mer målmedvetet för att bekämpa hotbilden, vilket även har resulterat i ett utökat förebyggande arbete.
I jämförelse med USA ser dock jihadisthotet något annorlunda ut i Europa, vilket har att göra med olikheter i de muslimska samhällsgrupperna. I USA, där muslimer är mer integrerade med resten av samhället och i mindre utsträckning bor i isolerade stadsdelar, tenderar attentatsmän att vara självradikaliserade och ta egna initiativ utifrån det. När de väl har radikaliserats – ofta sker detta via Internet – är det relativt vanligt att de grips när de ber om hjälp med att genomföra attentaten hos individer som är FBI-agenter eller informatörer för polisens räkning. Som exempel på denna trend kan två gripanden från 2012 nämnas: dels Qazi Nafis, som försökte bomba Federal Reserve Bank i New York, dels Adel Daoud, som trodde att han var på att väg utföra ett bombdåd mot en bar i Chicago. Terrorister som handlar på eget bevåg i USA tenderar också att vara yngre och mindre erfarna än sina gelikar i Europa, även om Nidal Hasan, som var major i den amerikanska armén, är ett undantag. Det finns dessutom färre fall av radikaliserade kvinnor i USA.
Till följd av att Europa har en samlad och på samma gång nedtryckt muslimsk befolkning är det inte svårt för radikaliserade individer att hitta bundsförvanter som inte är informatörer åt polisen. Även självständiga grupper med fullkomligt befängda idéer kan komma att bli upptagna i en bredare, radikaliserad gemenskap. De fyra män som greps i engelska Luton i april 2012, och som dömdes för att ha planerat ett attentat mot en brittisk militärbas i mars 2013, är ett exempel på detta. Risken finns också att fler upptäcker hur vänner och släktingar antingen har ingått i tidigare komplotter eller rest utomlands för att utkämpa jihad. Så var fallet med Toulouse-skytten Merah: Trots att han utförde sina attentat på egen hand, hade han under lång tid varit en del av ett större militant nätverk samt fått utbildning och deltagit i strid i bland annat Pakistan och Afghanistan. Under 2007 ska franska myndigheter också ha utrett Merahs äldre bror, Abdelkader, för att ha hjälpt europeiska muslimer in i Irak för att kriga.
Det finns likheter mellan Merah och bilden av Benladghem, vars konturer vi nu börjar ana. Benladghem höll kontakten med ett antal människor med anknytning till såväl jihadiströrelser i Frankrike och Belgien som i andra delar av världen. Enligt nyhetsrapporteringen fick den franska regeringen upp ögonen för Benladghem efter att han nekades inresa till Gaza från Egypten, eftersom han bar med sig skottsäkra västar och gasmasker. Hans flytt till Belgien kan ha varit en följd av att man från franskt regeringshåll pressade honom på uppgifter. Källor till Stratfor gör gällande att franska myndigheter underrättade sina belgiska grannar om Benladghem när denne flyttade till Belgien, och att han till följd av sina tidigare förehavanden var satt under hård bevakning.
Likväl förefaller Benladghem ha kunnat engagera sig i illegala aktiviteter under sin tid i Belgien. Han uppges ha varit inblandad i det väpnade rånet mot en restaurang utanför Bryssel den 21 mars i år, vid vilket han försökte komma över vapen från restaurangägaren. Enligt nyhetsrapporteringen ska medbrottslingar till Benladghem ha blivit gripna i samband med rånet, och båda namngav Benladghem under polisförhören.
Det står inte klart huruvida Benladghem var medveten om att hans kompanjoner hade gripits. Han gjorde uppenbarligen inga försök till att gömma undan eller på något sätt göra sig av med sina vapen och övrig utrustning. Inte heller försökte han fly landet, vilket han kanske skulle ha gjort om han befarade att bli gripen. I likhet med Merah var Benladghem beväpnad och visste att hantera vapnen han hade i sin ägo.
Han kunde komma över sina vapen utan att komma i kontakt med polisens informatörer. På något sätt lyckades han också förse sig själv med en dyrbar och fyrhjulsdriven bil, trots att han inte ska ha arbetat på flera år. Det är heller inte klarlagt om han fick hjälp utifrån eller om han finansierade sina inköp med väpnade rån likt det han genomförde den 21 mars.
Den typen av operatörer som Merah och Benladghem faller under – utbildade, målmedvetna och beväpnade med tillgång till internationella kontaktnät – utgör ett diametralt annorlunda hot än de fåfänga och inkompetenta jihadister som återfinns i USA. Detta innebär om inte annat att de europeiska myndigheterna har sitt arbete utstakat framför sig. Men det här är inte dåliga nyheter enbart för Europa, utan kan också ses som ett förebud om attentat riktade mot amerikanska intressen i Europa, eftersom militanta individer med EU-pass har omfattande rörelsefrihet.
Översättning: Anders Johansson
”The Acute Jihadist Threat in Europe is republished with permission of Stratfor.”