Jacob Zuma för en intensiv kamp mot tecknaren Zapiro för dennes serier som påminner om de anklagelser om korruption som riktas mot presidenten. www.zapiro.com
SYDAFRIKA Efter Sharpeville: Marikana. Världen upprörs åter med rätta över en massaker i Sydafrika. Den 16 augusti, några veckor före socialistinternationalens kongress i Kapstaden, sköt säkerhetstrupper ihjäl ett trettiotal strejkande gruvarbetare och skadade flera som senare avled. Ska den relativa mediefriheten i ANC:s land gå samma väg, undrar frilansskribenten Mats Fält?
Sydafrikas president Jakob Zuma har länge fört en intensiv kamp mot tecknaren Zapiro. Hans riktiga namn är Jonathan Shapiro, sedan mer än 30 år tillbaka en av landets mest kända satirtecknare. Hans verk förekommer regelbundet i flera av landets största tidningar.
Zapiro har under senare år envist påmint om de anklagelser för korruption och våldtäkt som riktats mot landets president. När Zuma 2008 för första gången stämde honom för ärekränkning var det första gången efter övergången till demokrati som en av landets ledare använde domstolarna som ett vapen mot media.
Många såg det om ett oroande tecken på hur ANC och dess ledning egentligen ser på demokrati och yttrandefrihet. Presidenten har fått kraftigt stöd för sitt agerande från bland annat ANC:s kvinnoförbund och metallarbetarfacket Numsa. Under åren som gått har striden mellan tecknaren och presidenten fortsatt med varierande intensitet. Nästa akt är tänkt att utspelas i en domstol i Johannesburg i oktober.
Det pågår en intensiv debatt om mediefrihet i Sydafrika. Parlamentet godkände den 22 november 2011 ett kontroversiellt förslag till ny medielag. Om det under hösten godkänns av provinsrådet, landets andra kammare, skulle myndigheterna få stora möjligheter att hemligstämpla information. Journalister som i framtiden publicerar hemligstämplat material skulle hotas av långa fängelsestraff. En annan fråga på agendan är om landet ska införa en statlig mediedomstol med rätt att utdöma höga bötesbelopp.
Ett första utkast till ny medielag presenterades av ministern för statens säkerhet 2008. Alla var eniga om att gällande lag från 1982 måste förändras. Förslaget möttes dock av hård kritik och drogs tillbaka. Många trodde att ANC därefter skulle låta frågan vila. I mars 2010 lades dock en ännu mer restriktiv version av förslaget fram.
Med tanke på Afrikas erfarenheter av hanteringen av yttrandefrihet är det djupt olyckligt att dessa frågor även i det moderna Sydafrika skapar allvarliga motsättningar. Regeringspartiet ANC borde ha ett starkt intresse av att undvika oro för att Sydafrika ska gå samma väg som många andra länder efter befrielsen från kolonialt styre eller vita minoritetsregimer. Spåren förskräcker och borde tala för konsensustänkande och största möjliga politiska försiktighet.
Utvecklingen i grannländerna påminner delvis om det som nu ser ut att hända även i den regionala stormakten Sydafrika. Zimbabwe är det mest uppenbara exemplet på en stat där en befrielserörelses maktövertagande har resulterat i politiskt förtryck och ekonomiskt förfall. Trots detta fortsätter det nära samarbetet mellan ANC och president Mugabes regeringsparti Zanu-PF.
De flesta av ANC:s medlemmar fortsätter att känna en väldigt stark lojalitet med sin rörelse. Problem löser man internt. Öppen kritik mot det egna partiet ses av många som förräderi mot befrielsen och de fallna hjältarna. Extra känsligt blir det när kritiken handlar om problem inom medievärlden och domstolsväsendet som får den nuvarande regeringen att framstå som om den använder samma metoder som den tidigare apartheidregimen.
Även det interna spelet inom ANC:s trepartsallians – koalitionen mellan ANC, fackföreningsrörelsen Cosatu och kommunistpartiet – påverkar diskussionerna om press- och yttrandefriheten. Inte minst under 2012, då ANC fyller 100 år och ska genomföra ett ordförandeval i december, förs en intensiv kamp om makten inom rörelsen.
Ett av landets största problem är korruptionen. Den finns på alla nivåer, både bland politiker och tjänstemän. Allra värst är situationen i de nio provinserna som inte sällan leds av politiker som utmärks av vare sig kompetens eller hög moral. Följaktligen har många politiker ett starkt egenintresse av att begränsa mediernas möjligheter att publicera information.
Regeringen har redan bromsat rättsväsendets insatser, till exempel genom att utse domare som står partiet nära och genom att avveckla den effektiva antikorruptionsenheten Scorpions. Om medier och domstolar istället skulle ges friare tyglar riskerar ett betydande antal nuvarande och tidigare ANC-politiker att ställas inför rätta. För denna grupp handlar debatten om mediernas frihet också om den egna framtiden.
Inom ANC-alliansen finns det dock krafter som agerat mot de föreslagna begränsningarna av yttrandefriheten, t ex den tidigare säkerhetsministern Ronnie Kasrils och Nelson Mandela Foundation. För många är det just korruptionen som är huvudargumentet. Om inte medierna har möjlighet att uppmärksamma korruptionen inom statsapparaten riskerar den att förvärras. Ännu fler politiker och tjänstemän kommer att sätta sina personliga ekonomiska intressen före de reformlöften som getts till väljarna. På sikt kan detta leda till ökat missnöje och allvarliga motsättningar i samhället.
Fackföreningsrörelsen Cosatu har varit tydlig med sitt stöd för mediefriheten, ofta kopplat till kampen mot den växande korruptionen. Även enskilda företrädare för kommunistpartiet har uttryckt missnöje med de föreslagna medielagarna. Samtidigt har Cosatu markerat sitt stöd för en hårdare reglering av den maktkoncentration som man anser att de tre största tidningskoncernerna använder för att driva en marknadsfundamentalistisk linje som blockerar social och ekonomisk utveckling.
I juli 2011 tillsattes en oberoende kommission för att utreda reformer av systemet för granskning av övertramp i pressen. Utgångspunkten för arbetet, som leddes av en tidigare ordförande i högsta domstolen, var att systemet fortfarande skulle vara oberoende av staten. Ett reformerat system som stärkt pressombudsmannens roll har senare införts i bred enighet.
En omfattande kampanj – Right to Know (R2K) – har sedan augusti 2010 drivits av motståndarna till den nya medielagen. Ledande publicister och kulturpersonligheter har agerat gemensamt för att få regeringen att radikalt ändra förslaget. Bland andra författaren Nadime Gordimer, den kände MR-aktivisten George Bizos och biskop Desmond Tutu har engagerat sig i debatten. Demonstrationer med tusentals deltagare har arrangerats i hela landet och 400 organisationer varit engagerade i kampanjen.
Regeringen backade tillfälligt under hösten 2011 och lät en intern ANC-kommission se över lagförslaget innan parlamentet fattade sitt beslut i november. Möjligheterna att hemligstämpla offentlig information begränsades något. Principerna för hur hemligstämpling kan ske förblev dock otydliga. I princip var det samma lagförslag som åter lades fram för landets politiker. Ett tillägg gjordes dock som gör det olagligt att hemligstämpla information i syfte att skydda offentliga tjänstemän.
Vilka konsekvenserna i praktiken skulle kunna bli beror mycket på hur praxis utvecklas i domstolarna. Med tanke på hur korruptionsfrågorna tidigare hanterats i regeringspartiets intresse lär resultatet bli en restriktiv linje. Myndigheterna skulle troligen få stora möjligheter att begränsa spridningen av icke önskvärd information om offentliga förhållanden.
Efter parlamentets beslut i november genomfördes ett antal konferenser i provinserna för att diskutera förslaget inför behandlingen i landets andra kammare, provinsrådet. Det andra avgörande beslutet fattas under hösten. Till en början var stämningen i det särskilda utskott som provinsrådet gett ansvaret att bereda frågan mycket dålig. Oppositionspartierna upplevde inte att företrädarna för ANC ville föra meningsfulla diskussioner om möjliga förändringar. I juni avbröts utskottets arbete utan att några kompromissförslag kunde presenteras.
I slutet av augusti föreslog ANC:s representanter viktiga förändringar. Dels skulle den nya lagen inte få företräde framför den tidigare antagna lagen om rätt till information, dels skulle det bli möjligt att hänvisa till allmänintresset inför domstol i de fall då information om kriminell verksamhet avslöjats. Paragrafen som stadgar ett generellt förbud mot att offentliggöra information om statens säkerhet skulle strykas.
Det ledande oppositionspartiet Demokratisk Allians har reagerat positivt på dessa initiativ. Man efterlyser dock ytterligare förändringar, som man dessutom i flera fall hävdar att partierna redan enats om vid enskilda samtal. Om oenigheten består efter det kommande beslutet i provinsrådet återstår för oppositionen att överklaga till konstitutionsdomstolen.
Sedan 1994 har domstolarna i huvudsak agerat självständigt och även gått emot regeringens intressen. Även nyutnämnda domare har fortsatt att följa en oberoende linje. 2011 konstaterade HD till exempel att avskaffandet av antikorruptionsenheten Scorpions stred mot konstitutionen, att presidenten inte kunde förlänga chefsdomarens mandatperiod och avvisade Zumas kandidat till chef för riksåklagarämbetet.
Det är fullt möjligt att konstitutionsdomstolens överprövning leder till att delar av den nya medielagen underkänns. Det kan i sin tur innebära att den måste revideras innan den på nytt kan behandlas av parlamentet och provinsrådet.
Trots att det alltså finns många problem får man inte glömma att Sydafrika idag är ett mycket öppnare och mer pluralistiskt samhälle än grannländerna. Den traditionella blandningen av etniska grupper, språk och religioner bidrar.
Landet har en stor blandning av tidningar och etermedia som fungerar som forum för en fri och ofta intensiv debatt. Pressfriheten är stadfäst i konstitutionen och har i huvudsak respekterats även i praktiken. Regeringen har gjort försök att stoppa kritiska artiklar men detta har hittills inte fått några större konsekvenser för debattklimatet. Oppositionen backas inte minst upp av många av de äldre tidningarna. En offentlighetslag från 2002 ger stöd för den som vill ha tillgång till information från myndigheterna.
Den kände publicisten Xolela Mangcu hörde till dem som var mycket kritiska till det sätt på vilket regeringsmakten utövades under Thabo Mbekis tid som president. I sin bok ”The Democratic Moment” varnar han för konsekvenserna av en politiskt styrd mediedomstol. Samtidigt menar han att den liberala pressen i Sydafrika inte hanterar svarta och vita politiska företrädare på samma sätt, trots bekännelserna till rättvisa och färgblind liberalism.
Eftersom landet är stort och har ett diversifierat näringsliv finns det olika källor till finansiering av både partier och media. Beroendet av staten, eller av några få råvaruproducenter, är inte alls lika påtagligt som i till exempel Botswana eller Namibia. Oppositionella krafter har alternativa försörjningsmöjligheter. Det är relativt enkelt att gå i ”inre exil”. Den kulturella sektorn är stor liksom antalet författare, konstnärer och andra med fria yrken som deltar i den offentliga debatten.
Sydafrikas tidningar når dock inte ut till mer än drygt hälften av landets befolkning. Det statskontrollerade public servicebolaget SABC sänder TV och radio på alla de elva officiella språken. Dess sändningar når hela befolkningen och präglas av regeringspartiet som får mer positiv uppmärksamhet än landets övriga partier. Enskilda med tydlig kritik mot regeringen har svårt att komma till tals.
De två oberoende kommersiella TV-bolagen, e.tv och M-Net, får allt större publik. Utbyggnaden av lokala radiostationer har försenats av byråkrati och trängsel i etern. Samtidigt har SABC drabbats av stora ekonomiska problem och interna konflikter kopplade till den politiska styrningen.
Oppositionen, i första hand Demokratisk Allians, har svårt att balansera ANC:s tillgång till SABC. Problemet förstärks av att regeringspartiet ofta i sin propaganda beskyller oppositionen i allmänhet, och DA i synnerhet, för att svika det nya Sydafrika och för att ha en rasistisk eller nykolonial agenda.
Det är svårt att bedöma hur allvarliga konsekvenserna av den nya medielagen skulle kunna bli om den stadfästs i sin ursprungliga form. Detsamma gäller den sydafrikanska demokratins förutsättningar på längre sikt. Hårdare medielagar kopplade till ökad korruption och fortsatta misslyckanden med att förändra livsvillkoren för de breda lagren kan leda till en successiv process som undergräver demokratin. Resultatet kan bli ett tystare Sydafrika där utrymmet för verklig demokrati successivt minskar.
