DEBATT Det är med sorg jag följer utvecklingen i Egypten. Det skriver Kerstin Lundgren (C) som ser en gammal ordning återställas och broar som rivs i stället för den spirande demokrati som många hoppats på.
Det är med sorg jag följer utvecklingen i Egypten. Detta otroliga land, detta fantastiskt stolta folk har blivit polariseringens offer. Det gäller oavsett var man står i den kamp som pågår. För eller mot Mursi, för eller mot militären eller andra – de är alla offer. Och de som drabbas främst är alla de unga som saknar jobb och hopp om en bättre framtid. Var tredje egyptier är under 15 år. Men självklart slår det som händer också hårt mot alla de som lever i fattigdom och de är många av de ca 85 miljonerna. Men, det är ett mycket skiktat land där flera århundraden samsas i Nildeltats omland.
Militären har genom den långa historien spelat en central roll i Egyptens auktoritära styre. Mellan 1952 fram till Mubaraks fall 2011 i ledning för landet. De har starka ekonomiska intressen att försvara för egen del. Således står inte bara den politiska eller den nationella säkerheten på deras agenda. Men det var en ny verklighet som mötte de gamla eliterna i protesterna på Tahrirtorget.
Där möttes de av många unga som höjde sina röster, som drömde nya drömmar om frihet. Som valde nya vägar för information än den statliga TV:n. Många ville se ett demokratiskt Egypten. Tyvärr saknades de pluralistiska krafter som kunde kapitalisera drömmarna och möta väljarnas röst i Egypten. De unga var för oorganiserade, naiva och saknade tydliga ledare, de mer etablerade var och är alla oerhört splittrade. Det gynnade initialt militären, men i det nya läget efter den 11 februari drevs de att öppna för fria val och det Muslimska Brödraskapet hade den starkaste organisationen. I det första fria valet blev Muhammad Mursi vald till president.
Jag uppfattar att många blev tagna av utfallet när det väl stod klart. Det accepterades aldrig i grunden av närmare halva befolkningen. Och Mursi och Brödraskapet gjorde som så många andra som fått makt efter årtionden av förtryck. De sökte inte bygga broar till förlorarna, de rev dem istället. Tydligaste uttrycket för detta blev hanteringen av den nya Konstitutionen. Det fick bägaren att rinna över för väldigt många.
När jag senast besökte Kairo slogs jag av det ofantliga misstroende jag hörde för ”den andre”. Sällan hört ett så uttalat förakt som jag då hörde politiskt, från kunskapare och på Tahrirtorget. De ansåg att folket gett makten till personer utan erfarenhet att styra ett land, utan utbildning och flera från fängelser. För att inte tala om vad de sa om folket som valde Mursi. Majoriteten ansågs helt outbildade, kunde inte förstå utan gjorde bara vad de blev tillsagda. Var klar över att jag hörde delar ur den gamla eliten. De sa att de skulle fortsätta protestera tills Mursi var borta.
De fortsatte, men nu byggdes broar mellan alla som upplevde missnöje – allt ifrån Mubarakanhängare till de som såg att deras revolution missbrukats, de som var trötta på att vara rädda, till de många som drabbades av en allt uslare ekonomi och hög arbetslöshet. Namninsamlingen för att Mursi skulle avgå anges ha samlat 22 miljoner underskrifter. Jag tar inte siffran för given, men är övertygad om att det var många.
Jag hörde generalen, tillika nya inrikesministern, tala om att återställa ordning och stabilitet, hörde generalen tillika premiärministern tala om så kallade sit-ins som förolämpningar mot myndigheter och stat. Kunde inte undgå känslan av att den gamla ordningens män talade om att återställa Egypten, vilket de nog redan hade tänkt när protesterna mot Mubarak tog fart den 25 januari 2011. Då anklagade man Muslimska Brödraskapet för att ställa till oordning. Fast de var lika tagna på sängen som andra.
Militären stödde hela tiden Mubarak, ända till hans avgång den 11 februari. Nu talar militären återigen, precis som då, om val som ska komma. Men många minns att val hölls även på den gamla ordningens tid. De var inte fria på något sätt. Folkets val skedde de facto för första gången när Egypten valde Mursi till president i ett val som väsentligen ansågs fritt. När militären efter protestveckor först gick in och fängslade den folkvalde, sedan skapade en interimsregering och nu gått in för att med skarpa vapen skjuta/rensa bort de nya protestanterna på gator och torg, då är det en militärkupp vi sett utvecklas eller kanske en ren kontrarevolution.
Låt mig vara tydlig. Jag stödjer inte på något sätt Mursi som president. Men jag stödjer det egyptiska folkets rätt att få respekt för sina val om de är fria och rättvisa. Och jag kan aldrig ställa mig bakom militärkupper mot folkvalda. Det vi nu sett utvecklas under skydd av ett förnyat undantagstillstånd är hur ledare för Muslimska Brödraskapet fängslas, hur Mubarak släppts ur fängelse, hur journalister och NGO-aktivister fängslas. Det är den gamla ordningen som återställs, knappast rättvisa som skipas eller grunden för fria och rättvisa val. Återigen rivs broar mellan människor. I stället borde man söka bygga broar för ett mindre polariserat, mer tolerant och mer inkluderande samhälle. Det utlystes nu 30 dagars undantagstillstånd. Före 2011 gällde detta i 30 år. Vad följer efter den 14 september?
När jag diskuterat har jag hört många som drömde om frihet och demokrati säga – vi går till Tahrirtorget igen. Drömmen om frihet är starkare än kulor.