EKONOMI Det internationella samfundet har en splittrad bild på taktiken att locka till sig industrier genom särskilda skatteförmåner. Mer än hälften av världens länder har tagit sig an konceptet med ekonomiska frizoner och antalet fortsätter att öka. Om det skriver Lotta Moberg.
I ekonomiskt oroliga tider verkar regeringar göra sitt yttersta för att attrahera flyktigt kapital. 2009, när lågkonjunkturen var som värst, utlovade Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy fördelaktiga lån till Peugeot om de behöll sin tillverkning i Frankrike. I USA förhandlar guvernörer allt oftare med företag om deras skattesatser för att locka dem till sin delstat. Liknande särbehandling har sedan länge praktiserats genom så kallade särskilda ekonomiska zoner. Vad har vi då lärt oss av denna strategi?
Syftet med särskilda ekonomiska zoner är ofta att locka till sig utländska investeringar och kapital. Konceptet blev populärt över hela världen i och med Kinas reformer på 80-talet. I de kinesiska zonerna kunde företag ägas av utlänningar och de undantogs från skyhöga importtullar. Utländskt kapital strömmade in och satte fart på Kinas exportindustri. Regeringar runt om i världen har sedan dess sett zon-politiken som ett attraktivt sätt att få fart på en stagnerad ekonomi.
Företag som slår sig ner i särskilda ekonomiska zoner åtnjuter ofta lägre skatter, lättare regleringar och mindre byråkrati, och kan dra nytta av låglöneländers billiga arbetskraft. Företag i Indiens zoner har blivit undantagna många av landets strikta arbetsrättslagar. I början av 90-talet såg Sri Lanka till att alla tillstånd som behövdes för att investera i deras ekonomiska zoner kunde lösas via en enda myndighet. I Bangladesh tar det officiellt inte mer än en vecka för att få sätta igång en verksamhet i en ekonomisk zon, och samma myndighet som gett tillstånd fixar även elektricitet och telefonlinjer.
Särskilda ekonomiska zoner hör inte bara till historien om den asiatiska tillverkningsindustrin, utan mer än hälften av världens länder har tagit sig an konceptet. En del uppskattningar visar att det finns mellan 3 000 och 5 000 ekonomiska zoner av varierande slag i världen. De fortsätter dessutom att öka i antal. På senare tid har Pakistan och Vitryssland flaggat för nya särskilda ekonomiska zoner och Ryssland fortsätter att utöka sitt program med zoner och så kallade teknologiparker. Till och med Nordkorea har sina särskilda ekonomiska zoner, med lägre tullar och skatter, som tillåter vissa utländska investeringar.
Hur rättvis är denna särbehandling? Franska förmåner för bilföretag kanske inte verkar ha mycket gemensamt med fläckar av kapitalism på Nordkoreas karta, men principen för särbehandlingen är densamma. Istället för att sänka skatten i hela landet väljs vissa företag ut, antingen direkt eller genom tillstånd att verka i en särskild ekonomisk zon. Politiker och byråkrater är involverade i besluten om vem som får skattesänkningen i båda fall, men en särskild ekonomisk zon kan på ytan ge alla företag samma möjlighet till undantagsregler.
Även om en zon officiellt inte diskriminerar mot inhemska företag kan minimikrav på hur många miljoner som måste investeras av företag i zonen göra det i praktiken. Inga skatteintäkter går förlorade om inga inhemska företag som nu betalar skatt kan slippa det.
Medan uppenbar skattediskriminering anses allmänt orättvist och korrupt, går meningarna isär angående de särskilda ekonomiska zonerna. I utvecklingsländer beskrivs de som en lovande strategi för ekonomisk tillväxt. I rikare länder däremot är zonerna en orättvis taktik som skapar skatteparadis på bekostnad av andra stater.
Irland brottades på 80-talet med höga arbetslöshetssiffror och hög inflation. Då bestämdes att Dublin Docklands skulle ha en företagsskatt på 10 procent, och ett finanscentrum öppnades där 1987. Irlands ekonomi blomstrade under 1990-talet och problemet med arbetslösheten lättade.
EU insåg vilka problem det lilla fattiga Irland brottades med och gav sitt medgivande till strategin. Men när Irland väl anslutit sig till Europas rikemansklubb började Europas högskatteländer sätta tryck på landet att sluta attrahera internationellt kapital till lågskattezonen. Istället för att höja skatten valde Irland då att bli ett lågskatteland i sin helhet, med en företagsskatt på 12,5 procent.
Det internationella samfundet har en splittrad bild på taktiken att locka till sig industrier genom särskilda skatteförmåner. WTO förbjuder länder att ge olika skattesatser till olika företag, exempelvis genom en lägre skatt för utländska företag. OECD har sedan slutet av 90-talet lett en internationell kampanj mot skatteparadis. I OECD-rapporter fördömer man så kallad ”ring-fencing”, där ett land implicit eller explicit erbjuder skatteförmåner till utländska företag.
Ofta används zoner för att kringgå kritiken från WTO och OECD. Att ställa krav på hur mycket som ska investeras i en zon har i ett litet fattigt land i praktiken samma effekt som att exkludera de egna företagen från skattelättnader. Det senare är däremot inte tillåtet. Samtidigt finansierar Världsbanken flera särskilda ekonomiska zoner runt om i världen.
Ojust taktik eller ej, lärdomarna vi kan dra av de särskilda ekonomiska zonerna är att ett land själv ofta förlorar på lågpriskonkurrensen. Förutom de låga skatterna, krävs oftast förmånliga villkor för lokaler och nybyggd infrastruktur för att locka till sig utländska företag. Allt måste förstås finansieras av staten och betalas av medborgarna. Företag som lockas av låga skatter försvinner dessutom lika lätt igen när bättre erbjudanden dyker upp någon annanstans.
Flera länder har insett att modellen med låga skatter som lockbete har nått vägs ände. Sydkorea öppnade sin första zon 1970 för att kultivera sin tillverkningsindustri. Då landet öppnade sin senaste särskilda ekonomiska zon 2003 var fokus ett helt annat. Nu satsas det på att skapa ett företagsklimat som gynnar utbildning, sjukvård och andra tjänsteindustrier. Kina har idag över 200 zoner av varierande slag, allt från zoner för teknologiutveckling och innovationscentra till de mer klassiska tillverkningsindustriella zonerna.
I ett av världens rikaste länder, USA, verkar man inte ha dragit samma lärdomar. Där ökar märkligt nog skattediskrimineringen, då delstater ska locka till sig företag till sig. En av de industrier som gynnas allra mest av kapplöpningen mellan guvernörerna är den amerikanska filmindustrin. Skattefritt och förmånligt erbjuds i utbyte mot att filmer ska spelas in i just deras delstat. Riktade skatteförmåner motiveras ofta med att de skapar jobb och ett hållbart företagsklimat. Det är knappast fallet här. Den mest troliga förklaringen till konkurrensen är att de ger guvernören en chans att få femton minuter tillsammans med landets toppkändisar.
Modellen med riktade skatteförmåner lever alltså kvar på sina håll trots att resultaten har varit minst sagt tveksamma. Bättre företagsklimat, regleringar och mindre korruption är bättre lockbeten för företags långsiktiga investeringar. Men sådan förändring tar tid, och en politiker som vill ta åt sig äran av tillväxt de närmaste åren ser mer potential i skattesatser som kan sänkas över en natt. Vi kan därför förvänta oss att länder som Frankrike och USA även i framtiden kommer att satsa på riktade skatteförmåner.