DEBATT Svensk säkerhetspolitik får inte baseras på tvärsäkra slutsatser, utan måste ta hänsyn även till scenarion som är osannolika – men inte omöjliga. Det skriver Emil Strand (Liberala studenter) i en replik till Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman.
Lördagen 25 januari skrev de tre erfarna diplomaterna Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman i Dagens Nyheter att Sverige inte bör gå med i Nato eftersom det riskerar att provocera Ryssland.
Slutsatserna baserar sig på antaganden som varken erfarna diplomater eller någon kan göra med säkerhet. De skriver att om en konflikt uppstår mellan Baltikum och Ryssland är det ”otänkbart att Ryssland … skulle välja en väpnad konfrontation”.
Tvärsäkra slutaster som denna har dragits förut, med förödande konsekvenser. Nato bör ses som en försäkring mot det som är osannolikt men inte omöjligt. Detta resonemang är grunden till att flertalet västeuropeiska stater är medlemmar av Nato. Medlemskapet är en försäkring i fall det värsta, mest oförutsägbara skulle inträffa.
Så länge Sverige har existerat som stat har vi haft ett försvar för att försäkra oss mot det värsta mest osannolika. Bedömningen om ett sådant scenario kan inträffa i en nära eller mer avlägsen framtid har skiftat. Men likväl har det aldrig uteslutits på det sätt som de tre diplomaterna gör på DN debatt.
Att Rysslands hot endast skulle finnas i söder- och österled borde te sig orimligt för alla som följt nyhetsrapporteringen under 2013. Offensiva flygövningar över Östersjön, intensifierad spaningsverksamhet och genomförande av den ca 70 000 man stora övningen Zapad 13 i Vitryssland och Kaliningrad är några tydliga indikationer på att Ryssland även ser konflikter i västerled som en möjlighet.
Dessa händelser har föranlett starka baltiska och polska reaktioner och vi ser idag att Nato återupptagit en försvarsplanering av dessa stater.
Ett svenskt medlemskap i Nato syftar till att stärka Sveriges säkerhet och stärka den värdegemenskap som finns mellan de demokratier som gått samman. Sverige bör inte driva en undfallande politik gentemot Ryssland på det säkerhetspolitiska planet, lika lite som vi bör göra det på andra plan. Vi tar inte hänsyn till Ryssland i fråga om exempelvis HBT-frågor och mänskliga rättigheter. Tvärtom bör Sverige vara en tydlig röst såväl säkerhetspolitiskt som i andra frågor.
Rysslands reaktion på ett svenskt medlemskap i Nato skulle med stor sannolikhet vara negativ, precis som diplomaterna skriver. Ryssland motverkade och reagerade negativt på de baltiska staternas medlemskap i Nato för 10 år sen. Men lika lite som ryska reaktioner styrde dessa staters säkerhetspolitiska vägval, bör ryska reaktioner styra Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Frågan inställer sig om de tre diplomaterna anser att svensk säkerhetspolitik bör styras av ryska reaktioner.
Sverige uppträder tydligt och med trovärdighet i frågan kring nedrustning av kärnvapen. Att Sverige arbetar för nedrustning tas upp som ett argument mot ett medlemskap i Nato. Men samma pådrivaningsarbete för nedrustning bedrivs framgångsrikt även av flera Natomedlemmar, inte minst vårt grannland Norge där Nobels fredspris 2009 delades ut i syfte att stärka arbetet kring kärnvapennedrustning.
Nato som organisation har inga kärnvapen och ett medlemskap innebär inte att Sverige kommer få kärnvapen på sitt territorium, utan tvärt om innebär det en möjlighet att delta och påverka Nato i dessa sammanhang. Liksom Sverige kan påverka Nato i utomeuropeiska operationer där Sverige har deltagit aktivt. Sverige bör liksom nu delta där det finns behov och där vi har möjlighet att bidra i internationella operationer oberoende om det är under EU-, FN- eller Nato flagg. Hjälpbehoven skall vara avgörande, inte behovet att visa rätt flagg.
Att Sverige skulle undvika att gå med i Nato för att vi saknar yttre hot eller att det skulle leda till en ”uppslitande” debatt, är märkliga argument. Debatten i demokratiska stater är av godo och vi välkomnar mer debatt kring säkerhetspolitiken i allmänhet och Nato i synnerhet.
Att vilja undertrycka debatt kring just Natofrågan i Sverige är mycket märkligt. Likaså att medlemskap – och debatt om medlemskap – endast skulle vara aktuellt när det finns ett yttre hot. Då är det troligtvis för sent att diskutera frågan och ha en folkomröstning. Det är nu, innan det finns ett sådant yttre hot, som möjligheten till debatt om och medlemskap i Nato finns.
Nato varken ska eller bör subventionera svenskt försvar. Precis som de tre diplomaterna skriver bör inte detta komma på fråga. Därför anser Folkpartiet att Sveriges försvarsförmåga bör stärkas både genom höjda försvarsanslag också genom samarbete med Nato. Inte minst bör vi samarbeta kring sådant som Sverige aldrig kommer att ha råd på egen hand, exempelvis missilförsvar. Nato bygger på samarbete och delade försvarskostnader. Ett sådant samarbete bör Sverige delta fullt ut i.
