Kenyas president Uhuru Kenhatta under Afrikanska Unionens möte 12 oktober Foto: Afrikanska Unionen
KENYA/ICC Vid ett toppmöte i helgen enades Afrikanska Unionen om ett krav, som liknar ett ultimatum, om att den internationella brottmålsdomstolen ska skjuta upp rättegången mot Kenyas president Uhuru Kenyatta. Bengt Nilsson skriver om det senaste draget i kampen mellan ICC och AU.
Afrikanska Unionen kräver att den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag skjuter upp rättegången mot Kenyas president Uhuru Kenyatta. Vid ett särskilt toppmöte i Etiopiens huvudstad Addis Abeba nu i helgen enades de närvarande stats- och regeringscheferna om ett gemensamt krav som liknar ett ultimatum.
Om inte ICC går AU tillmötes kan det hända att en stor del av de 34 afrikanska länder som är anslutna till domstolen bestämmer sig för att träda ur. Det skulle få mycket allvarliga följder för ICC:s status och trovärdighet.
AU-ledarna ställde sig också bakom kravet att alla sittande afrikanska regeringschefer ska garanteras immunitet av domstolen. Det kan inte beskrivas som något annat än en extremistisk begäran. Att ICC ska falla till föga för det är helt osannolikt. Det är därför upplagt för en maktkamp mellan domstolen och Afrikanska Unionen.
Etiopiens utrikesminister Tedros Adhanom Ghebreyesus, som är ordförande för AU:s beslutande organ, påpekade att ICC hittills har vägrat bemöta kravet.
– Toppmötet bestämde nu att president Kenyatta inte ska inställa sig i domstolen förrän vår begäran till ICC har besvarats, sade han.
Det betyder alltså att Kenyatta, vars rättegång i Haag är planerad att inledas den 12 november, har hela AU:s uppbackning om han bestämmer sig för att obstruera mot domstolen.
Toppmötet i Addis Abeba utgjorde en nästan övertydlig markering av trots mot såväl ICC som de västländer som stöder domstolen. Allra mest påtagligt märktes det i det faktum att Sudans president Omar Bashir närvarade. Han är sedan 2009 åtalad av ICC och det åligger medlemsländerna att gripa honom, om de har möjlighet. Nu satt alltså Bashir tillsammans med alla sina afrikanska kolleger i godan ro och fruktade uppenbarligen inte ett ögonblick att nästa anhalt efter Addis Abeba skulle bli Haag.
Det var en direkt afrikansk örfil mot ICC.
Hela Kenya har levt i ovisshet om sin framtid under lång tid. I botten ligger de konflikter och motsättningar som har mullrat och stört ända sedan landet blev självständigt 1963. Mycket grovt och schematiskt kan man säga att de två största stammarna i landet, kikuyu och luo, har format politiken i en styrkemätning där de också på olika sätt bildat allianser med övriga stammar i landet. Det handlar om makt och pengar.
Den som vill fördjupa sig i och lära sig förstå det politiska spelet i Kenya rekommenderas att läsa den utomordentligt välskrivna och fascinerande boken ”It´s Our Turn to Eat” av Michela Wrong. Med profetisk pricksäkerhet skildrar Wrong preludiet till det som skulle bli upploppet 2008.
Det var kampen om makten som genererade våldet efter presidentvalet 2007. Den då sittande presidenten Mwai Kibaki är kikuyu. Hans utmanare Raila Odinga är luo. De var ärkerivaler, det var uppenbart för alla. Men där fanns också en joker vid namn William Ruto. Han stödde Odinga men tillhör inte stammen luo. Ruto är kalenjin som tidigare har befunnit sig i allians med kikuyu.
Odinga förlorade valet i december 2007 vilket utlöste ursinniga anklagelser om valfusk. Grupper av militanta demonstranter bildades snabbt och började gå bärsärkagång runt omkring i landet. Odingas anhängare – mestadels luo – slogs mot Kibakis kikuyutrogna supportrar. Särskilt hårt drabbades staden Kisumu som domineras av luo, samt fattiga slumområden eftersom dessa ofta bebos av människor med likartad etnisk identitet. Våldet under första kvartalet 2008 blev så omfattande och allvarligt att många fruktade ett regelrätt inbördeskrig. Över ettusen människor dödades.
2010 kungjorde den internationella brottmålsdomstolen ICC att den hade identifierat hjärnorna bakom våldet. Ett antal individer pekades ut. Efter en tid krympte skaran och slutligen vaskades tre huvudanklagade fram. Det var Uhuru Kenyatta som hade stött den sittande presidenten Kibaki, tillsammans med William Ruto som hade stött Odinga. De påstods ha organiserat våld inom sina respektive grupper. Åtalspunkterna handlade om mord, deportation, våldtäkt och förföljelse. Tillsammans taget brott mot mänskligheten.
Därutöver åtalades radiojournalisten Joshua arap Sang för medverkan.
Somliga bedömare siade om att detta var slutet för Kenyatta och Ruto som politiker. Men det blev tvärtom. Inför presidentvalet i mars i år gick de samman. Kenyatta ville bli president och han ville ha Ruto som sin vice. De deklarerade att de ville visa det kenyanska folket att de var mogna nog att ställa sig över stammotsättningar. De samarbetade för landets bästa. Budskapet gick hem direkt.
Raila Odinga blev den tyngsta motkandidaten och ledde länge i opinionsmätningarna, faktiskt ända fram till dagarna före valet. Men på valdagen tippade det över till Kenyattas och Rutos favör. De vann med minimal marginal.
Deras seger tolkades allmänt som en indirekt, folklig obstruktion mot ICC. Kenya hade visat fingret mot domstolen i Haag. Ett antal afrikanska stats- och regeringschefer passade på att gå till gemensam attack mot ICC. Åtalen mot Kenyatta, Ruto och tidigare även Sudans president Omar Bashir hade fått dem alla att förstå att ingen gick säker för åklagarna i Haag. Afrikansk Unionen, AU, uttalade sig kritiskt mot att alla de som hade åtalats av ICC var afrikaner. AU ville ha en ändring på detta.
Det föranledde den tanzaniske juristen Jenerali Ulimwengu till följande reflektion i tidningen East African: ”Afrikanska ledare säger att de stöder ICC om ICC slutar förfölja afrikanska ledare för brott de ska ha begått. Med andra ord: om ni slutar att göra ert jobb har ni vårt fulla stöd. Men det är inte Afrika som står inför rätta i Haag, utan bara några misstänkta brottslingar som råkar vara afrikaner. Låt oss inse fakta: i Afrika är straffriheten kung. Det är här vi mest behöver ett botemedel.”
Enkelt uttryckt kan man säga att halva Kenya ville ha Kenyatta och Ruto som ledare. Den andra halvan ville något annat. Många ville att presidenten och hans vice skulle bege sig till Haag omgående.
Detta motsatte de sig inte. De var mycket tydliga med att de respekterade domstolen och skulle infinna sig punkligt. Först ut var William Ruto som ställdes inför skranket i Haag den tionde september.
Allt såg mönstergillt ut, men strax började rykten cirkulera. Flera av åklagarens vittnen hade hoppat av. En kvinna som skulle vittna mot Ruto hade fått sin identitet avslöjad på sociala medier i Kenya. Det blev snart uppenbart att en kampanj pågick för att avskräcka kenyaner från att vittna mot landets två högsta ledare.
Just när detta var på väg att utvecklas till en präktig skandal till Kenyattas och Rutos nackdel, inträffade massakern i köpcentret Westgate. Kenya drabbades av sorg och chock. Landet och folket behövde ledning och stabilitet. William Ruto fick permission från Haag och reste hem för att hjälpa till. President Kenyatta steg fram som den nya landsfadern och kom att representera enighet och styrka. Han hyllades både hemma och internationellt. Barack Obama ringde honom för att uttrycka sitt stöd i sorgen kring Westgate.
ICC höll på att tappa initiativet. Då, den andra oktober, slog åklagaren till och utfärdade en häktningsorder på den kenyanske journalisten Walter Barasa. Han anklagas för att ha mutat åklagarens vittnen. På vems order, undrar naturligtvis alla. Ligger Kenyatta själv bakom?
Afrikanska Unionens beslut nu i helgen att begära anstånd med rättegången mot Kenyatta är bara det senaste schackdraget i det utdragna spelet mellan ICC och AU.
Bondeoffer är att vänta. Kenyattas medåtalade William Ruto och Joshua arap Sang torde bli de första.
Bengt Nilsson är författare till rapporten Politik och juridik i Internationella brottmålsdomstolen som Frivärld publicerade i september 2013.
