Senaste veckans jättenyhet (passande nog kanske ”först och störst” rapporterat om i Sveriges Radio) i Europa är nedläggningen av det grekiska public service-företaget ERT. Regeringen stoppade sändningarna och protesterna har sedan dess varit hårda.
Intressant nog så har läget i bolaget länge varit problematiskt, och medier i andra europeiska länder var inte sena med sina reaktioner:
Süddeutsche Zeitung skriver om att ”de statsanställda journalisterna blir till bondeoffer, eftersom premiärminister Samaras lika lite som sina företrädare tar itu med det verkliga problemet – att det behövs avskedas folk i den överbefolkade statliga apparaten, annars går det inte att sanera statens finanser.”
Public service i Grekland är alltså ett gytter av ”många medarbetare, få lyssnare och tittare, och dyra produktioner och slöseri”. Det skriver i alla fall El Mundo i Madrid och jämför med hemlandet: ”De skäl som anges stämmer exakt in på förhållandena i Spanien och skulle också här kunna leda till att stänga public service.” Är det inte dags att erkänna att denna service känns som ett gammalt system som hänger kvar från en svunnen tid?
Nyligen twittrade Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, ett verklighetsfrånvänt citat från en svensk public service-anställd: ”’Utan public service upphör landet att finnas’ säger krönikör i P1, public service. Verkligen?”
I Frankrike skriver Le Figaro att ”det stormar i det offentliga livet i Grekland och regeringskoalitionen i Aten vacklar. Beslutet ger även näring åt kritiken som hörs överallt om EU:s osannolika oskicklighet vid hanteringen av eurokrisen. Detta är helt säkert precis vad Greklands regeringschef Samaras ville uppnå.”
Reaktionerna är många, men hur ställer vi oss Sverige i förhållande till det här? Är det inte dags för att ta public service på en servicekontroll och låta det bli del av en större diskussion?
