Foto: Oci Cekci (Istock Photo)
USA/EUROPA Vad säger hanteringen av Syrienkrisen om relationen mellan USA och Europa? En hel del, skriver George Friedman, som menar att denna relation överskuggar alla andra globala frågor. Friedman beskriver en värld som förändrats radikalt sedan Kalla krigets dagar.
Den här artikeln skriver jag i Grekland, efter att ha tillbringat den senaste veckan på resande fot mellan några av Europas huvudstäder. Många av de diskussioner jag fört här har handlat om Barack Obamas oförmåga att agera handlingskraftigt i fallet Syrien, och hur Putin lyckades framstå som hans överman. Frågan om en intervention i Syrien har förstås många aspekter, och en av de viktigaste, som det inte talats så mycket om, är vad den säger om den europeisk–amerikanska relationen.
Vi har pratat om ryssarna, men trots att de lyckades glimma till i fråga om Syrien är de svaga såväl politiskt som militärt – något de mer än gärna skulle förändra om de hade medel till det. Det är Europa som helhet som är USA:s motpart, inte Ryssland. Europas ekonomi är fortfarande något större än USA:s, men kontinentens militära förmågor är svaga. Till skillnad från i Ryssland är militären – åtminstone delvis – svag för att politikerna vill att den ska vara det, inte nödvändigtvis för att det saknas resurser.
Relationen mellan USA och Europa formade 1900-talet. Amerikanska insatser bidrog till utgången i första världskriget och amerikansk inblandning var avgörande för de allierades seger i andra världskriget. Kalla kriget var ett transatlantiskt företag som resulterade i att sovjetiska styrkor försvann från europeisk mark. Nu är frågan: Vilken relation ska dessa båda ekonomiska giganter, som tillsammans står för ungefär hälften av världens BNP, ha på 2000-talet? Denna frågeställning överskuggar alla andra globala spörsmål.
Europa – ett flytande koncept
Händelserna i samband med interventionen i Syrien som aldrig kom till skott, antyder ett svar på den frågan. Det var inte USA utan Storbritannien, Frankrike och Tyskland som först hävdade att åtgärder måste vidtas för att få stopp på president al-Assads bruk av kemiska vapen. USA var avvaktande, men till sist gjorde man de europeiska länderna sällskap. Först då började de europeiska åsikterna gå isär. I Storbritannien röstade parlamentet mot en intervention. I Turkiet vill regeringen ha en insats av betydligt större skala än vad amerikanerna var redo att gå med på. Och i Frankrike, som faktiskt har kapacitet att bidra militärt, var presidenten för en insats men fann sitt parlament föga entusiastiskt.
Meningsskiljaktigheterna inom Europa är viktiga att notera. Varje land hade sin egen lösning – eller icke-lösning – på Syrienkrisen. Det kanske intressantaste är att Tyskland var mycket motvilligt och först mycket sent ställde sig bakom en intervention. Jag har talat om en fragmentering av Europa och ingenting är mer slående än skillnaden i utrikespolitik mellan Tyskland och Frankrike. Denna skillnad blev inte bara tydlig i fallet Syrien utan också i fråga om Mali och Libyen. En av de centrala drivkrafterna bakom Europeiska Unionens tillkomst, var behovet att binda samman Tyskland och Frankrike ekonomiskt. Växande skillnader mellan Frankrike och Tyskland var roten till båda världskrigen. En utveckling i den riktningen måste undvikas till varje pris.
Ändå är motsättningarna tillbaka. Skillnaderna manifesteras inte på samma dramatiska sätt som de gjorde före 1945, men man kan likväl inte säga att de båda ländernas utrikespolitik är ens i närheten av att vara synkroniserad. Faktum är att de tre europeiska stormakterna utrikespolitiskt drar åt helt olika håll. Storbritannien rör sig i en egen riktning. Landet begränsar sin inblandning i den europeiska politiken och försöker hitta sin egen väg – mellan USA och Europa. Frankrike fokuserar söderut, på Medelhavsregionen och Afrika. Tyskland försöker bevara frihandelszonen och blickar österut, mot Ryssland.
Ändå har ingenting spruckit i Europa. Som koncept har Europa alltid varit flytande. EU är en frihandelszon som exkluderar flera östeuropeiska länder. Det är en monetär union som exkluderar flera av medlemmarna i frihandelszonen. Den har ett parlament, men överlåter utrikes- och säkerhetspolitiken till suveräna nationalstater. Europa har inte blivit mer organiserat sedan 1945. Världsdelen har, tvärtom, på några fundamentala sätt blivit mindre organiserad. Där skillnaderna tidigare var strikt geografiska, är de idag konceptuella.
Skillnaderna mellan USA och Europa blev tydliga under Syrienkrisen. Obama hade kunnat agera militärt i Syrien om han ville. Han sökte visserligen kongressens stöd, men han behövde inte göra det. Men Europa kunde inte agera, för det finns ingen gemensam europeisk utrikes- eller säkerhetspolitik. Ännu viktigare är att inget enskilt europeiskt land hade kapaciteten att genomföra ett flyganfall mot Syrien. Det blev uppenbart i Libyen att Frankrike och Italien var oförmögna att genomföra en ihållande attack utan amerikanskt stöd.
Amerikanska presidenter: Cowboys eller naiva
Här i Europa kritiseras Obama för sitt sätt att hantera frågan om en intervention i Syrien. Det finns också en allmän uppfattning att Putins utrikespolitik är ett misslyckande. Men jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg att européer alltid har tyckt att amerikanska presidenter antingen är naiva, som Jimmy Carter, eller cowboys som Lyndon Johnson. Oavsett vilket fack en president placeras i, är det anledning till europeiskt förakt. Efter en tid av överdrivet, irrationellt hyllande från den europeiska vänstern har Obama nu klassats som naiv, precis som George W. Bush för evigt dömdes till att vara cowboy.
Européer är betydligt mer besatta av amerikanska presidenter än vad amerikaner är av europeiska ledare. De har starka åsikter, mest negativa, oavsett vem som styr. Mitt svar på den typen av kritik har alltid varit denna: Föreställ dig om de sofistikerade, europeiska politikerna 1914 eller 1939 haft tillgång till kärnvapen. Tror du att de, som bar ansvaret för två fruktansvärda världskrig, hade kunnat motstå kärnvapnens frestelse? Det är Europas smala lycka att deras ledare inte haft fingrarna på avtryckarknappen sedan kärnvapen blev en politisk realitet.
Kärnvapnen brukade kontrolleras av amerikanska cowboys och ryska ”konspiratorer” – den europeiska bilden av alla ryska politiker. Trots alla meningsskiljaktigheter och all misstro lyckades amerikanska och sovjetiska ledare undvika det värsta. Givet deras historia, skulle Europas ledare ha störtat världen i fördärv. Européer har höga tankar om sin sofistikerade diplomati. Jag har aldrig förstått varför de känner på det viset.
Det här blev tydligt i Syrien. Först var Europa överallt och ingenstans. Men när koalitionen som USA lirkades in i till sist föll isär, lämnades amerikanarna ensamma kvar. När Obama så återgick till sin ursprungliga hållning, bestämde sig Europa för att han utmanövrerats av ryssarna. Om Obama valt att attackera, hade han dömts ut som cowboy. Oavsett hur det hade gått, och oavsett vilken roll Europa spelat, hade den europeiska uppfattningen varit att amerikanerna helt enkelt inte förstått.
Stämningen varierar runtom i Europa. Britterna var likgiltiga inför hela saken: de tänkte mest på vad deras centralbank skulle säga. I Östeuropa, där trycket från Ryssland känns både i och utanför människornas mardrömmar, har man svårt att föreställa sig att amerikanerna skulle överge dem. En diplomat från Kaukasus frågade mig nyligen om amerikanerna inte är medvetna om att de står inför dagliga kraftmätningar med Ryssland.
Den amerikanska bilden av Europa består av en blandning av likgiltighet och förvirring. Europa har inte betytt särskilt mycket för USA sedan Kalla krigets dagar. Sedan Gulfkriget är det den muslimska världen som, med olika intensitetsgrad, har varit viktigast. Europa ses som ett lugnt och välmående bakvatten, eller som jag uttryckte det 1991: hela Europa har blivit som Skandinavien. Det är ganska rikt och trevligt att besöka, men det är inte en plats där det skapas historia.
När amerikaner väl bryr sig om att skänka Europa en tanke, tänker de på en kontinent där man har starka åsikter om vad andra borde göra men få ansatser att göra något själva. Som en amerikansk diplomat uttryckt det: ”Jag åker alltid till Paris om jag vill höra vad USA borde göra”. Den amerikanska uppfattningen är att Europa är ohjälpsamt och irriterande, men i slutändan svagt och därför harmlöst. Européerna är besatta av USA:s president för, oavsett om han är naiv, cowboy eller både och, är han extremt mäktig. Amerikanerna är likgiltiga inför européer, inte för att de inte har sofistikerade politiker utan för att den europeiska politiken betyder mer för Europa än vad den gör för USA. Amerikaner tänker lite på Europa och de förstår inte riktigt vad som händer här. Jag är inte säker på att européer förstår det heller.
Men den djupaste sprickan mellan amerikaner och européer ligger varken i uppfattningar eller attityder utan i begreppet ”singularitet”. Många märkliga missuppfattningar och skillnader härstammar från detta begrepp. Till exempel påpekade en vän till mig att han talar fyra språk flytande, medan amerikaner tycks vara oförmögna att lära sig ett. Jag påpekade för honom att han är i behov av att tala fyra språk om han ska kunna göra en weekendresa i Europa, medan en amerikan klarar sig utmärkt med ett språk för att göra en biltur på 500 mil. Samtalet mellan USA och Europa är ett samtal mellan å ena sidan en sammanhållen enhet, å andra sidan Babels torn.
USA är ett enat land med en enad ekonomi och en enad utrikes- och säkerhetspolitik. Europa har aldrig enats, och faktum är att kontinenten de senaste fem åren snarare tycks ha rört sig mot ökad splittring. Separation, och en fascinerande stolthet över separationen, är ett definierande europeiskt karaktärsdrag. Enhet, tillsammans med en fascinerande övertygelse om att allt är på väg att falla isär, är å andra sidan ett typiskt amerikanskt karaktärsdrag.
Besatthet och fruktan
Europas historia är storslagen, och storslagenheten gör sig fortfarande gällande på gatorna i nästa alla europeiska huvudstäder. Men dagens Europa hemsöks och skräms av sin historia. Kontinentens framtid är inte förutbestämd, men dess nutid präglas av förnekelse och avstånd till historien. Den amerikanska historien är ytligare. Amerikaner bygger gallerior på platserna för mytomspunna slag och river hus efter tjugo år. USA är ett land av minnesförlust. Det är besatt av sin framtid, medan Europa är paralyserat av sitt förflutna.
Varje gång jag besöker Europa – jag är född i Europa – slås jag av hur fundamentalt olika de båda platserna är. Jag slås av hur illa omtyckt USA är här och hur mycket man föraktar landet. Jag slås också av hur lite amerikaner bryr sig om det.
Det talas om en transatlantisk relation. Den är inte borta, kanske inte ens naggad i kanten. Européer åker till USA och amerikaner åker till Europa, och båda uppskattar varandra. Men kopplingen är svag. En gång i tiden krigade vi tillsammans. Nu tar vi semester. Det är svårt att bygga en handlingsplan för Syrien på den grunden, för att inte tala om en gemensam, nordatlantisk strategi.
”Geopolitical Journey: The U.S.-European Relationship, Then and Now is republished with permission of Stratfor.”
